Buss

Mizeria, del 25: Budgetbuss med pruttarom

Följetong/Kultur

Ingen vill sitta nära oss i bussen. Vi har mr Bombastic på ena sidan och mrs Telenovela på andra sidan. Enda kontakten vi haft med andra resenärer är när folk har kollat på mig och tyckt synd om mig. Inget som berör varken mamma eller pappa. Jag kan inte fatta att vi åker till Göteborg för Osmans minnesstund. Det är så overkligt, det känns som att vi bara ska åka för att hälsa på hans mamma.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

Aicha

Det finns tåg till Göteborg som bara tar tre timmar, men självklart ska baba alltid välja budgetbussen som tar sju timmar i dom trångaste stolarna. Eftersom han vägrar erkänna att han är laktosintolerant, för han tror inte på allergier, så har han dessutom fått hela bussen att stinka.

Varje gång jag eller Ali har påpekat att han släpper sig mer än ett rymdskepp på väg till månen så pekar han mot huvudet och säger att allt sitter i huvudet, allergier är tydligen för svaga människor som intalar sig att dom har det. Vi andra passagerare får ta smällen för hans tankesätt genom att resa sju timmar i hans marinad av luften.

Mamma har inte ens reagerat på babas bomber, hon har gråtit non-stop på bussen. Det är otroligt att en tsunami inte orsakats av hennes tårar. Hon hade kunnat stoppa torkan i Sahara. 

Han var lojal, Osman. Inte bara mot Ali, mot mig också

Ingen vill sitta nära oss i bussen. Vi har mr Bombastic på ena sidan och mrs Telenovela på andra sidan. Enda kontakten vi haft med andra resenärer är när folk har kollat på mig och tyckt synd om mig. Inget som berör varken mamma eller pappa.

Jag kan inte fatta att vi åker till Göteborg för Osmans minnesstund. Det är så overkligt, det känns som att vi bara ska åka för att hälsa på hans mamma.

De senaste dygnen har varit surrealistiska, inget har varit sig likt. Även jag har hamnat på ett nytt autopilotläge. Tidigare behövde jag ta mig igenom vardagen trots mitt grubbel. Nu måste jag vara ett stöd. Det är skumt hur man kan vara stark för någon annan, även när man själv är trasig.

Osman har alltid varit en stor del av Ali, och en stor del av min egen barndom eftersom det var då han var hos oss mest. 

Han var lojal, Osman. Inte bara mot Ali, mot mig också. Jag vände mig till honom så många gånger när jag och Ali hade tjafsat om något. Han såg alltid till att lösa det utan att säga ett ord till Ali.

Han växte upp alldeles för snabbt, och det märktes på honom, han var så mycket vuxnare än oss, visste alltid hur man går tillväga

Den andra sidan av honom såg vi inte, han höll den separerad från mig och Ali. Den Osman vi såg var en självständig och otroligt omtänksam broder som hade ställt upp i alla lägen. Han var fixaren som löste alla dina problem utan att kommunicera för mycket.

Han växte upp alldeles för snabbt, och det märktes på honom, han var så mycket vuxnare än oss, visste alltid hur man går tillväga. Fastän han var så självsäker och stabil så fanns det alltid något dystert över honom. Kanske var det just uppbrottet från sin mamma, eller att tvingas leva med sin pappas eviga sorg. 

Jag ser ner på yoghurten och bananen och multivitaminjuicen mamma burit med sig eftersom hon vägrar slösa en krona på vägen om någon blir hungrig. Dagens tidning sticker fram under maten och jag ser att det står om en gängrelaterad skjutning i vårt centrum.

Mitt blod börjar koka. Osmans människovärde viftas bort, han blir inget annat än ytterligare en kriminell kille som får skylla sig själv. 

Vi som kände honom privat får inte ens sörja i ro. Han är vår bror, vår vän, vår son. Han får inte förminskas till annat än det.

Tåren rinner nerför kinden, och jag hör babas trumpet dra en ny ton.

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 26 publiceras imorgon.

Print Friendly, PDF & Email