Fotbollsplan

Mizeria, del 11: MVG-barn och champion med becknarväska

Följetong/Kultur

Gruppbilden vi tog för bara några månader sen innehåller flera döda ansikten. En efter en. Ingenting händer. En nyhetsrubrik. En begravning. Sen är det över. Nästa klipps. En till begravning. Jag är så trött på det här.

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. 

Ali

Softar med Said vid fotbollsplanen medan grabbarna kör straffar. Skalet från vårt andra paket pipas har lämnat tydliga högar på marken. Vi är båda flitiga pipas-tuggare som äter tills saltet börjar fräta i gommen och läpparna skrynklar sig. Skalen skär in i tandköttet. En gång fastnade en sticka så hårt att det tog fyra dagar och konstant petande för att få bort den. Jag trodde nästan att jag skulle behöva amputera tandköttet. Men mamma lyckades ta bort den på något voodoosätt.

Said är ovanligt blond, den blondaste killen i vår trakt. Vi brukar driva med honom för det, säga att han är den enda arbetslösa blondinen. En blond svartskalle. Han blir fräknig om sommaren och alla kallar honom Pippi Långstrump, han hatar det, man märker det tydligt.

Said är den här killen som är skeptisk mot allt. Han har konspirationsteorier om allting. Han tror att varje steg han tar är registrerat av Säpo fastän hans största brott är hans dåliga hygien. Shuno har knappt på sig skor. Alltid strumpor i toffla. Äger inte ens ett busskort, för han vägrar lämna orten. Hans ögon är konstant uppspärrade för han inte vill missa någonting. 

Mitt extrakneg, ett jävla telefonförsäljarjobb, leder inte till en garderob med någonting som är äkta i

Han är underskattad, ibland har han rätt, men oftast är han bara delli. Riktig public enemy.

”Vart ska du med den där väskan? Har du bytt karriär, eller?” Said pekar mot midjeväskan som jag har på mig kring bröstet.

”Vad snackar du om?”

”Din Guccibecknarväska. Vad säljer du?”

”Inget, mannen, vad säger du? Den är skön. Mobil och nycklar lever sitt liv där.” Jag klappar belåtet på väskan och försöker le övertygande samtidigt som jag placerar ytterligare ett skal på berget som skapas vid mina fötter.

”Det ger fel intryck.” Said charmades uppenbarligen inte av leendet.

”Vad ska det ge för intryck? Alla vet vem jag är. MVG-Ali, bänkar mest och är din flickväns dröm.”

”Snacka inte om henne.” Said håller upp ett varnande finger och blir så arg att hans solrosfrö flyger mot mitt ansikte. Cok äcklig. Helt otroligt att den här paranoida bakteriehärden ens har gäri.

”Snacka inte om min väska.”

Sanning, jag känner mig som en tönt med den här väskan. Falsk Gucci. Ok om den vore äkta. Mitt extrakneg, ett jävla telefonförsäljarjobb, leder inte till en garderob med någonting som är äkta i. Det enda äkta jag har är papperen från kronofogden.

Hade någon sagt till mig att jag skulle gå runt med en väska på bröstet för några år sen hade jag garvat. Hade aldrig trott att jag skulle vara den grabben som går runt med modeprylar, skäggolja och skäggfärg bara för att det är trend.

Men vad ska jag göra? Den är praktisk. Guzzarna gillar den, dom kan lägga sitt läppglans där. Så länge mamma tror att det är Aichas så är det chill.

”Kommer du på Ahmeds begravning?” frågar Said och släpper fokus från både becknarväskan och straffarna.

Ahmed bodde i lägenheten över mig. Hamza i lägenheten bredvid klipptes förra veckan. Det skrämmer mig. Vårt område börjar bli en kåkstad.

”Är den öppen även om man inte var tighta?”

Said nickar allvarligt.

”Ja, den är för allmänheten.” 

”Dåså, självklart. Fan, man börjar få rutin på det här nu. Har på mig mina svarta kläder mer än något annat.”

”Jävla modebloggare.” Said har svårt för att förbli allvarlig när det blir för känsligt. Om han inte rabblar upp sina konspirationsteorier. Då är han jätteintensiv och allvarlig fastän man vill tejpa hans mun.

”Tyst, du fattar vad jag menar.”

”Ja, men lämna becknarväskan hemma.”

Gruppbilden vi tog för bara några månader sen innehåller flera döda ansikten

Gruppbilden vi tog för bara några månader sen innehåller flera döda ansikten. En efter en. Ingenting händer. En nyhetsrubrik. En begravning. Sen är det över. Nästa klipps. En till begravning. Jag är så trött på det här.  Fattar inte hur det tillåts ske. På nyheterna pratar dom om skjutningarna som ”ett förortsproblem”. Åsnor. Det kallas samhällsproblem. Dom vill bara separera orten, som att det inte är en del av samhället, enklare att skita i ansvaret då. 

Det var inte såhär för bara några år sen. Som max var det ett knogjärn eller i värsta fall en kniv. Pistol hade typ bara den högst uppsatta. Alltid äldre shunos som hade bättre koll. Nu går varannan grabb med skottsäker väst eller vapen.

Den första personen som drabbades var min grabb Omar från gården bredvid. Han var på väg ut från fel bil vid fel tillfälle. Dom var ute efter någon annan men så fort han steg ut träffades han i både benet och lungan.  Han överlevde, efter många operationer, men blev rullstolsbunden i ett år. Han fick lära sig gå på nytt i vuxen ålder. Han är inte samma person, även om han är ödmjuk och inte ens begär hämnd.

”Ahmeds mamma förlorade sin bror i Syrien samma vecka som han gick bort, du vet det va?” säger Said, som stod honom mycket närmre än vad jag gjorde.

”Abow … ”

”Aa …”

”Mizeria deluxe.”

Alla namn som läggs på blir bara en enda stor massa som inte går att greppa

Ahmed var inte min bästa vän, men ändå min granne, en grabb jag såg varje dag. Det känns sjukt att han är borta.

Att Hamza är borta kommer jag aldrig kunna hantera. Han skötte sitt med skola, jobb och träning. Hade inga fiender. Våra mammor har alltid varit tighta, så att se den här killen som alltid funnits omkring oss i hemmet försvinna är bara overkligt. Alla namn som läggs på blir bara en enda stor massa som inte går att greppa. 

Jag gillar inte känslan av att inte ha kontroll. Men ingen annan än Gud har kontroll över människors öden.

Inte en enda person har häktats för mordet på Hamza. Fastän polishelikoptern cirkulerar konstant och håller oss vakna om nätterna. 

Hamza min broder, vad hände med dig din datanörd?

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 12 publiceras imorgon.

Print Friendly, PDF & Email