Det var fullt i Tensta träff när Folkets hus och parker bjöd in till möte på temat ”En medborgardriven mötesplats, navet i bostadsområdet”. Politiker, tjänstemän, föreningar, forskare och företagsledare från olika delar av landet hade kommit för att delta, men bara ett fåtal av Tenstas runt 30 föreningar var på plats.
Freds och utbildningsforskaren Hans Abrahamsson talade om behovet av och förutsättningarna för medborgardrivna mötesplatser och betonade vikten av att bli lyssnad på.
– Allt fler medborgare i Sverige känner att de inte tillhör samhället, de kan inte påverka sin livskvalitet. Samhället har byggts uppifrån och ned och exkluderat människor. Men det finns forskning som visar att livskvaliteten och livslängden ökar med fyra–fem år när man känner att man kan göra sin röst hörd.
Hans Abrahamsson har ett långt, internationellt arbetsliv bakom sig, men de senaste åren har han fokuserat på Järvaområdet och specifikt frågan om hur man gör folk delaktiga i samhället.
– Väldigt många myndigheter och förvaltningar saknar förtroende för människorna. Då uppstår en ömsesidig brist på tillit, men det är myndigheterna – den starka parten – som måste sträcka ut handen.
I grund och botten handlar det om människors otillfredsställda behov
Abrahamsson menar att det stora problemet runt om i Sverige är makthavarnas oförmåga att acceptera någon form av maktdelning. Han närmar sig pensionen och förklarade att det var därför som han vågar prata om sådant som ingen annars nämner.
Han syftar på det paradigmskifte i svensk politik som lagt ett ensidigt fokus på repressiva åtgärder, kriminal- och migrationspolitik på bekostnad av välfärd och förebyggande insatser.
– Vissa typer av polisiära åtgärder kan vara positivt, men det är att skjuta sig själv i foten att använda merparten av resurserna till repressivt arbete med fokus på straff och övervakning.
– Vi måste närma oss verkligheten lokalt. När det gäller de komplexa problem vi har i många bostadsområden i Sverige har vi inga beprövade erfarenheter, vi kan inte ens formulera problemen korrekt. Därför måste vi formulera problemen tillsammans med medborgarna i de här områdena. Om vi inte tar tag i de problemen som skapat konflikten från början så får vi ingen bestående fred. I grund och botten handlar det om människors otillfredsställda behov.
Vi måste skapa ett gemensamt samtal på lika villkor och med frågan i mitten
Den funktion som medborgardrivna mötesplatser har för att komma till rätta med samhälleliga problem beskriver Abrahamsson med tre ord: mellanrumsaktör, möjliggörare och tillitsbärare.
– Vi måste skapa ett gemensamt samtal på lika villkor och med frågan i mitten.
Efter en kvart med frågor och inspel var det paus som följdes av ett panelsamtal som plockade upp tråden direkt efter Abrahamsson. Det handlade om mötesplatsens roll som just mellanrumsaktör, möjliggörare och tillitsbärare och scenen intogs av Fardosa Omar från Rinkeby Folkets Hus, Hedvig Wiezell från Folkets Husby, Bana Bisrat från Tensta träff och freds- och utvecklingsforskaren Stina Hansson.
Rinkeby Folkets Hus är den mötesplats som funnits längst i Järva men de senaste åren har varit turbulenta, med minskade resurser och mycket osäkerhet. Folkets Husby bedriver sin verksamhet enligt mottot ”Med örat mot marken och blicken framåt”, en förutsättning för deras trovärdighet enligt Hedvig Wiezell.
Tensta träff håller precis på att starta upp igen och Bana Bisrat var ödmjuk inför det. Offentliga aktörer måste ha en större tillit till befolkningen
– Vi är någon helt annanstans än Rinkeby och Husby. Vi håller på att etablera lokalerna och kartlägga behoven. Vi måste respektera husets historia, skynda långsamt och göra det hållbart.
Stina Hansson menade att en förutsättning för att fungera som röstbärare är att hålla fast vid oberoendet och det lokala för att inte uppfattas som en kommunal aktör. Medborgarnas förtroende är avgörande.
– Ofta förväntas vi överföra någon slags tillit till förvaltningen, men vår inställning är att staden eller offentliga aktörer måste ha en större tillit till befolkningen, sade Hedvig Wiezell
Fardosa Omar höll med om att myndigheterna har svårigheter i sin kommunikation med människor.
– Ibland glömmer man maktfaktorn. Om man kommer in i ett rum och pratar med människor som om de inte kan, vet eller förstår någonting och hela rummet är fullt av akademiker, då blir det fel. Det offentliga är inte så duktiga på att läsa av rummet utan att ha förutfattade meningar om människor baserat på hur de ser ut.
Anna Nygård
