Årets bokfestival innehöll, som väntat, intressanta författarbesök av exempelvis kenyanska Yvonne Adhiambo Owuor och mötet mellan krimförfattaren Pascal Engman och tidigare advokaten Evin Cetin. Även om det senare lämnade en del att önska när det kommer till diskussion var själva samtalet om svensksvenska barns inblandning i gängvåldet talande.
På scenen i Rinkebyskolans aula hölls däremot flera samtal som förra årets gästtalare Ulf Kristersson (M) hade behövt höra, som en i publiken.
Strax efter lunch hade omkring 80 unga och poesiintresserade åhörare samlats för att höra Athena Farrokhzad och Ali Alonzo läsa och diskutera varandras verk i samtal med Bahar Pars. I ”Ett möte mellan dikter och människor” blev det tänkvärt och stundtals poesiflummigt.
Förväntningar har inte varit på dig att det egentligen är roligt
Efter att Alonzo läst upp sin dikt ”I love a man in uniform” (en av tre dikter med samma namn), pratade de om humorns betydelse.
– Det som är humor i dina dikter är ju att du öppnar upp nåt som är skevt i vardagen, sade Farrkokhzad.
Som ett sätt att spegla vår värld, även om humorn inte alltid är medveten.
– Om man försöker vara rolig så går det ganska dåligt, sade Alonzo.
– Att skämta kräver självförtroende. Det tycker jag finns i dina dikter, fortsatte Farrkohzad.
Bahar Pars uttryckte hur deras tre kroppar, ofta kodade som invandrare, kan göra att de blir missförstådda.
– Förväntningar har inte varit på dig att det egentligen är roligt, sade hon om Farrokhzad.
Pars undrade vilka de är när de är samhällskritiska?
– För mig, att vara aktivistisk, är inte en reduktion. Det är det mest komplexa, etiska och intressanta sättet att vara människa på, sade Farrokhzad.
– Jag tror att jag alltid har sett det samhällskritiska i mitt skrivande som ganska avskilt det jag gör annars. Men jag håller med om att man måste vara engagerad i samhället, sade Alonzo.
Som kurd existerar man inte som sin egen identitet
Klockan 15 i samma sal möttes författarna Zhiwar Rashid och Farhia Farah i ett samtal med Bilan Osman. Under rubriken ”När alternativa berättelser möts” pratade de om huvudkaraktärerna i deras senaste böcker.
Farhia Farahs Drift och konsekvens handlar om ett par enäggstvillingar, som föds i Italien av somaliska föräldrar. Föräldrarna vill åt olika håll och tar varsin tvilling till ett främmande land. ”Abdi”, har ADHD, men föräldern motsätter sig att diagnostisera eftersom det är skamligt med ett barn som ”det är fel på”.
Varför har ni valt sådana teman, om utanförskap och att inte passa in? undrade Bilan Osman.
– För att det är väldigt aktuellt, många andra och tredje generationens svenskar kan känna igen sig i det, sade Farah.
Zhiwar Rashid beskriver i sin bok Under mullbärsträdet en komplex och komplicerad relation mellan en traumatiserad ensamstående mamma och hennes son.
– Min drivkraft, utifrån mig själv, är min bakgrund som kurd. Som kurd existerar man inte som sin egen identitet. Så förvirringen finns kring en och den man är. Jag kan ha en illusion idag om att jag inte undrar vem jag är.
Han beskrev också om de normer som möjliggör, trots allt vi vet, att situationen kan fortgå i Gaza.
– Hur kan man inte vara upptagen av det där hela sitt liv?
Lagen lika för alla?
Sista programpunkten i samma aula gick in med frågan om lagen verkligen är lika för alla? I paneldebatten om ”regeringens batteri med nya lagar” möttes yttrandefrihetsexperten Nils Funcke och kulturjournalisten Åsa Linderborg med Carl Hamilton.
Funcke lade fram två argument för att regeringens politik skapar ett ”vi och dom”.
För det första möjliggör deras förslag om att sänka kraven för brottsutvisning, att vissa människor, även icke-medborgare, utvisas för sina åsikter. Om man uppfattas ifrågasätta förvaltningens legitimitet, så som yttranden i samband med en demonstration (som leder till upplopp), kan det komma att räcka.
Linderborg höll med.
– Det är ju skillnad, genom förslaget, på vem som kan säga det, sade hon och gav sig själv som exempel på någon som knappast skulle utvisas.
– Det är notoriskt luddiga formuleringar som ligger på bordet, fortsatte Funcke.
Med LVU-kampanjen som exempel, konstaterade de att avsikten bland de som protesterar, kan vara för sina barns bästa.
För det andra handlar ett lagförslag om att göra det enklare att neka demonstrationstillstånd. Att Gunnar Strömmer (M) vill möjliggöra att förbjuda demonstrationer/sammankomster med vad polisen bedömer som samhällsstörtande verksamheter, och för ”illasinnade” personer.
– Ja, mycket av det som föreslås och som riskerar att inskränka motiveras med att det är för rikets säkerhet, fortsatte Linderborg.
Carl Hamilton gjorde ett undrande inspel om ”det ständiga undantagstillståndet” som strategi.
– Det blir svårt att gå in och granska förbudet av vissa beslut att ej tillåta en demonstration, sade Funcke och menade att det riskerar godtyckliga tolkningar.
– Jag tänker på Naomi Kleins ”chockdoktrinen”. I Sverige kan vi se hur Rysslands invasion av Ukraina och gängkriminaliteten har skapat politisk stress.
David Johansson
