Inga med foto på hennes mamma och två yngre bröder.
Hemma på Nordkapsgatan i Husby lyser adventsstaken i Inga Harnesks fönster. Traditionsenligt har den stått där sedan början av december. Just ljusen och stjärnorna är det som präglar den mörka månaden december.
– Julen är en varm helg då alla bryr sig om alla.

Inga Harnesk är, det vet alla som känner henne, en person som bryr sig om alla hela tiden. Oavsett om det är jul eller inte. Kanske är det hennes livs historia som präglat henne att bli den hon är. Inga föddes i en liten landsortsstad nära Bremen i Tyskland 1930. Hon kom från en välbeställd köpmannafamilj, pappa var tysk och mamman svenska.
 – Jag minns att pappa skulle alltid klä granen, han fick göra allt det roligaste. Jag minns inte att det kom någon tomte, men paketen låg under granen. Presenterna var öppna, låg inte inslagna.

Familjen drabbades hårt under depressionen, den ekonomiska kris som på 1930-talet påverkade hela västvärlden. Föräldrarna skiljdes när Inga var sju år och fadern kallades in i andra världskriget.
– Mina bröder och jag placerades på olika håll.  Jag var först på ett barnhem och sedan på ett annat. Jag minns inte jularna där, bara att de enstaka presenter som vi fick lades upp på en hylla. Vi barnhemsbarn fick inte behålla våra egna presenter.

Hon var ett ensamkommande barn av sin tid

Annons:

Hennes pappa dog i kriget, han stupade i Sevastopol på Krim den 30 december 1941. Ingas mamma hämtade henne på barnhemmet och skickade iväg henne till Sverige. Ensam.
– Hon satte mig på tåget och bad två män att de skulle hjälpa mig. Ja, jag kom fram till Stockholm till slut. Jag var nio år gammal.
Inga hade en lapp med adressen till en moster som bodde i Stockholm. Hon var ett ensamkommande barn av sin tid.
– Hos min moster firade vi mycket traditionella jular, det var julmat och julgran och paket.
Inga hade flera mostrar, och alla ”var bra gifta” och hade gott ställt. Hon skickades runt till de olika mostrarna på loven och under jularna. Överallt firades jularna storslaget.
– Det var både bildning och traditioner.

1951 träffade Inga Sven-Erik, gruvarbetaren som skulle bli hennes man och far till hennes tre barn. Några jular har hon därför firat uppe i Malmberget i Norrbotten.
–  Varje jul satte Sven-Erik på sig skidorna och åkte ut för att fälla en gran.
Inga och Sven-Erik fick tre barn och så småningom bosatte sig familjen i Husby.
– Då firade vi jul såklart, med tomte och allt. Gran hade vi alltid och jag hade fyra adventsljus som skulle tändas i tur och ordning. Mossan brann upp en gång, ser du, det är märken på duken än idag.

Under åren som barnfamilj gick de ibland till julottan och ibland till gudstjänsten på julaftons kväll.
– Fortfarande går jag på julkonserter i Husbykyrkan.

Förut innebar julfirandet en hel veckas matlagning

Numera firar Inga jul med barn och barnbarn, hos något av barnen.
–  Första gången som vi inte firade jul här hemma kändes det konstigt. Jag var så van att samla alla här. I år blir vi 21 personer och jag gör köttbullarna. Förr gjorde jag sillen, men det gör jag inte längre.

Julklappar köper hon inga numera, istället skickar hon pengar till Unicef och andra liknande organisationer.
– Jag håller på att göra mig fri. Förut innebar julfirandet en hel veckas matlagning. Julkorv och sylta och rödbetor och rödbetssallad. Och revbensspjäll och risgrynsgröt och lutfisk och klenäter. Idag är det lugnare.
Men hon har julpyntat och städat och har så fint hemma i lägenheten. Hon ställer tomtarna till rätta på fönsterbrädet.
– Jag har dåligt samvete för att jag inte gör mer, säger hon, och rättar till elljusstaken. Jag har till och med dåligt samvete för att jag använder strömmen till den här. Men man kan ju inte ha dåligt samvete för allting.
Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email