“Jag har alltid varit stolt över att jobba i Rinkeby”

Nu har Yvonne Andersson avslutat ett långt yrkesliv. Barn från åtminstone två generationer i Rinkeby har mötts av hennes omsorg. Förskolan på Gamlebyplan 9 blev hennes sista arbetsplats.
– Ja, nu är det dags att sluta.

Hon minns den där dagen, i augusti 1979, när hon kom till Rinkeby för första gången.
– Jag gick ner mot Osbyringen och minns att jasminen blommade. Det var så vackert och välkomnande. Idag har de klippt ner buskarna och Rinkeby har blivit fulare. Fulare och färre blommor, det är synd.

Yvonne och jag har känt varandra i ett halvt sekel, och känt till varandra ännu längre. Vi gick i samma skola sedan första klass och tog studenten i Solna samtidigt. Hon är en tuffing, och jag känner inte många med lika stort hjärta.
Efter gymnasiet började Yvonne arbeta i kök, men efter ett år sökte hon nytt jobb.
– Det var andra tider, man gick bara till arbetsförmedlingen och tittade var det fanns jobb. Så ringde man och så fick man jobb.

Annons:

Första anställningen var på ett fritidshem på Osbyringen 4.
– På den tiden hade fritids egna lokaler och betydligt högre personaltäthet.

Efter några år utbildade hon sig till fritidspedagog på högskolan. När hon tagit examen ringde de från Osbyringen och bad henne komma tillbaka.
– Då jobbade jag som föreståndare på samma ställe, tills de la ner. Jag tror det var 1994.

Hon fortsatte att arbeta några år på ett annat fritidshem, även det i Rinkeby, som på den tiden var en egen stadsdel med ansvar för både skola och förskola.
– Sedan var det dags för dem att lägga ner, för då hade fritids flyttat in i skolorna.

Första arbetet inom förskolan var på Vimmerbyplan. Efter några år där började hon på Stödsektionen, enheten inom förvaltningen för barn med behov av särskilt stöd.
– Där trivdes jag bra.

Och när den sektionen las ner började Yvonne inom förskolan på Knutbygränd.
– Jag har haft olika uppdrag på olika avdelningar, under årens lopp. Men sedan blev jag vanlig medarbetare på en avdelning, och det har jag fortsatt med.

Yvonne har varit med och sett hur verksamheten och arbetet har förändrats, hur Rinkeby blev Rinkeby-Kista och numera är en del av Järva. Hon har sett den ena avdelningen efter den andra läggas ned, enheter slås ihop, chefer har kommit och gått. Med henne försvinner 46 års erfarenhet.
– Det är mindre barngrupper idag och högre personaltäthet, än det var på 1990-talet, och det är bra. Men tidigare var vi alltid två förskollärare och en barnskötare och idag är det tvärtom, två barnskötare och en förskollärare.

I förvaltningens underlag för budget 2026 med inriktning mot 2027 och 2028 står det att ”rekrytering av kvalificerad och yrkesskicklig personal/…/ försvåras av låg personalomsättning”. Stämmer det verkligen?
– Hur hög personalomsättningen är idag vet jag inte, hade du frågat för några år sedan då hade jag haft full koll.

I mer än 30 år arbetade Yvonne fackligt, först i Svenska facklärarförbundet och sedan i Lärarförbundet. Hon vet vad hon talar om.
– Vi jobbar med relationer och därför är det inte bra med hög personalomsättning. För att bygga relationer tar tid, du måste ha en relation till barnen och med dem du jobbar. Om personalen hela tiden byts ut är det jättesvårt.

Idag tycker hon att cheferna har kommit för långt ifrån verksamheten.
– Ja, det är färre chefer idag som ska ta hand om allt fler människor. Förut var det en föreståndare per förskola, sedan slog man ihop och områdena blev större och större.

Har klimatet förändrats bland personalen? Är arbetsmiljön sämre?
– Ja, jag har en känsla av att det var roligare förr, öppnare och roligare. Det har blivit lite tråkigare, mer toppstyrt.

Vad kommer du att sakna, tror du? Lång tystnad.
– Ja, inkomsten, men det kan du inte skriva. Nej, men jag kommer att sakna relationerna. Jag har aldrig skaffat egna barn, men jag har haft relationer till barn hela livet. Det som varit roligt genom åren är att jag träffar många föräldrar, som jag har haft som barn, som nu har haft sina barn hos mig.

Men hon tänker inte komma tillbaka som vikarie.
– Nej, det är det hårdaste du kan vara. Du kommer, du har inga relationer, ingen djupare kunskap, det är jättesvårt. Jag beundrar dem som orkar.

Kommer du besöka Rinkeby, tror du?
– Ja, då folk jag känner har bemärkelsedagar eller går i pension, det är alltid kul att träffa ”det gamla gardet”. Och kanske kommer jag till Rinkebyfestivalen, och besöker något annat evenemang.

Yvonne vill också säga, så här när arbetsdagen och arbetslivet är på väg mot sitt slut, att hon har trivts med sitt arbete.
-Ja, och jag har alltid varit stolt över att jobba i Rinkeby. Det är en stadsdel som många gånger gått före i arbetet med människor och där de boende har varit aktiva i att förbättra och förändra. Det är viktigt att säga idag.

Vad ska bli bäst med att sluta? Lång tystnad.
– Man kan planera sin vardag, och har inget arbete som splittrar fritiden.

Du slipper de tidiga morgnarna, när du varit tvungen att öppna, säger jag. Du har ju alltid gått upp så tidigt, och öppnat redan klockan sju.

– Nej, vi öppnade halv sju. Men det sista året har de gjort om schemat så att de som har förskollärartjänster, de öppnar och stänger inte. Varför vet jag inte, men så är det. Jag kommer ihåg det för att båda mina föräldrar lyckades dö på sådana dagar. De ringde från sjukhuset klockan sex, “din pappa har dött. Ja, jag kan inte göra så mycket åt det, jag måste iväg till jobbet.” Likadant var det när mamma dog, precis samma.

Och så säger hon så där lakoniskt, så typiskt Yvonne.
– Det är öppningar man minns.

Hon har packat ihop de sista grejerna i två kassar, alla blommor och presenter hon fått vid avtackningen. På väg till parkeringen där Yvonne har sin bil går vi igenom Hinkens parklek.
– Här arbetade fyra heltidsanställda tidigare, det är lite skillnad mot hur det är nu.

Lite oroar hon sig för att bli pensionär, det är en alldeles ny tillvaro.
– Jag måste få en ny identitet som pensionär, och det känns lite nervöst. Men å andra sidan, jag har aldrig träffat någon före detta kollega som ångrar att de gick i pension. Tvärtom, de ångrar att de inte slutat tidigare.

Kerstin Gustafsson Figueroa