Nyligen blev jag intervjuad av en av landets främsta skönhetsprofiler, en kvinna som både äger en egen makeupskola och ett känt sminkmärke. Vi pratade om min uppväxt, min syn på industrin vi båda verkar inom och den enorma avsaknaden av förebilder. Ledorden blev rasism och exkludering, för även om mycket har gjorts för att öka mångfalden är det inte tillräckligt.

Supermodellen Naomi Campbell, en av mina egna förebilder, var nyligen i Sverige på besök för en exklusiv konferens och passade på att besöka ”orten”. Tensta fick äran. Naomi har många gånger själv vittnat om rasismen inom modebranschen och den systematiska frånvaron av svarta kroppar och röster i praktiskt taget alla branscher där människor används för att tolka eller gestalta det goda, vackra eller framgångsrika.

Naomis långa och intensiva kamp för ökad inkludering och människors rätt till ett värdigt liv runtom i världen solkas utav lösa rykten som framställer henne som ytterligare en arg, svart kvinna. Våldsam, okontrollerbar och småsint. Det tycks av omvärlden vara okej, business as usual. Vem bryr sig om hennes långa meritlista på de stora modehusens runway i Milano, Paris, New York och så vidare? Om Fashion for Relief? Hennes nära samarbete med Nelson Mandela? Eller ens det faktum att hon som svart kvinna ständigt är utsatt, i alla rum och forum inom mode och skönhet där hon befinner sig. Trots hennes status som en av världens främsta internationella modeller!

Som svart kvinna är hon ständigt utsatt, i alla rum och forum för mode och skönhet

Vad har detta med oss i Järva att göra och vad är min poäng, tänker du säkert nu. Jo, min poäng är att om inte ens den främsta svarta kvinnan inom internationell mode- och skönhetsindustri är skyddad från hat, trakasserier, fördomar och systematiskt förtryck, vilka chanser har vi svarta eller icke normativa människor i landet lagom att få finnas till på våra villkor? Att få vara en del av gemenskapen eller bara det som anses vara vackert?

Ingen kan bortse från det faktum att vi alla dömer varandra baserat på vårt yttre, annars hade uttryck som ”första intryck” inte funnits. Att få gå in i en skönhetsbutik och fritt välja bland alla produkter, att få hitta jeans som följer även våra kroppskonturer och få service av personal som inte får panikångest av frågan ”finns denna foundation i min ton” är en lyx som inte är alla förunnat. Orsaken är rasism, exkludering och okunskap. Alla tre förödande komponenter som manifesterar sig när röster tystas och svarta och bruna kroppar  plockas bort från historien. Många varumärken bortser ignorant från det systematiska förtryck rasismen innebär. Gucci, Adriana Degreas och Jeremy Scott för Adidas är bara några som använt sig av slaveriet i sitt skapande i modern tid.

Svenska modemärket Rodebjer påstod sig i en uppmärksammad kampanj ha ”jeans för alla rumpor” men tydligen menade de inte alla. Min rumpa, den jag som ung svart kvinna i Sverige aldrig såg gestaltas i vare sig media, mode- eller skönhetsindustrin, finns inte representerad hos Rodebjer heller. Olyckligtvis är avsaknaden av olikheter lika påtaglig idag som när jag växte upp.

Aysha Jones
Foto: Ida-Maria Tjäder