Ett viktigt stycke kvinnohistoria kommer snart i tryck. Livstycket som i 27 år tog till vara på kvinnors vitt skilda erfarenheter, omsatte dem i textil konst av olika slag, och fick innerstadsborna att ta blåa linjen ut till Tensta.
Birgitta Notlöf startade Livstycket 1992 och lade ner verksamheten 2019. Då hade flera tusen kvinnor deltagit i verksamheten, designat mönster till tyger och olika bruksvaror, samtidigt som de studerade svenska och samhällskunskap.
– Det har varit en ynnest, så ser jag det. Jag följer händelserna i världen och jag har lärt mig världen genom mitt arbete i Tensta. Jag känner mig så oerhört privilegierad för den väg som mitt liv tog.
Nu kommer boken om de 27 åren, Birgitta berättar och Annika Skarf är den som skriver. De har arbetat i drygt två år.
– Vi har träffats en gång i veckan, jag har många timmar på band. Det blev som studier för mig, jag som aldrig varit på Livstycket, säger Annika.
Birgitta sörjer att Annika aldrig fått se de stora lokalerna i Tensta centrum, de som idag rymmer både medborgarkontor och bibliotek.
– Men jag har sett en massa bilder, och fantastiska bilder, säger Annika.
Då får Birgitta en idé. Hon vill göra en fotoutställning över alla mönster och konstverk som Livstycket producerat under årens lopp.
– Tänk så många som skulle komma och titta och känna att de har varit en del av allt vi gjort, säger hon.
Det som kännetecknade allt som Livstycket producerade var hög kvalitet, inget hemsnickrat och halvdant, utan högsta klass. Vare sig det handlade om tygmönster, som syddes till kuddar, handdukar eller grytlappar, mönster på brickor, lampskärmar och kläder. Innerstadens invånare vågade ta blåa linjen ända ut till Tensta när Livstycket hade försäljning.
– Ja, det gjorde ju att kvinnorna fick status, folk kom till Tensta för att handla, för att det var fina grejer, inte för att de tyckte synd om dem.
Birgitta Notlöf är den eleganta damen från Östermalm personifierad, alla som träffat henne förstår vad jag menar. Men hennes hjärta fanns i orten och nu är hon är tillbaka, för första gången på länge.
– Jag har varit så glad att jag skulle till Tensta idag och äta lunch. Det är nästan lite smålöjligt att man kan känna en sådan kärlek till den här platsen och till alla människor.
Hennes kärlek är besvarad, flera kommer fram och hälsar på henne, Fahyma Alnablsi inne i konsthallen ger Birgitta en kram.
– Så länge sedan!
Första tiden höll Lisvtycket till i Bussenhusskolan, de lånade ett klassrum på tolv kvadratmeter två kvällar i veckan. Västerorts vuxengymnasium höll i språkstudierna och Lisa Sjöblom på Handarbetets vänner hjälpte dem att komma igång med att göra tygtryck. Tygtrycket som sedan blev Livstyckets signum.
Mellan 2000 – 2003 bedrev de SFI, svenska för invandrare.
– Då hade vid god ekonomi, sedan slängde de ut oss. Vi hade som mest 350 elever, alla ville vara på Livstycket, säger Birgitta.
– Det var alltid en kamp, men det var värt kampen, jag fick använda hela min kapacitet, mina styrkor, det som jag är duktig på, fick hela tiden hitta lösningar. Det ska finnas plats för alla på den här jorden, det är ju inte alldeles enkelt, men det har varit min innersta vision och jag känner att det har jag fått jobba för.
Men de två sista åren sinade även Birgittas kraft. Då var det inte roligt.
– Nej, för då fick vi inget gensvar alls från staden. Förutom de två åren så har det varit oerhört givande.
Birgitta Notlöf är glad att vara tillbaka i Tensta, men hon ångrar inte beslutet att stänga.
– Var sak har sin tid.
Hon är inte heller den sentimentala typen, utan i ständig rörelse framåt.
– Nej, jag gjorde klart, tackade Tensta och sedan har jag levt ett annat liv.
Annika, som har tröskat alla verksamhetsberättelser 1992 till 2019, kan intyga att det där om rörelsen framåt stämmer.
– Så var det under åren i Livstycket, projekten avlöste varandra. Birgitta nätverkade alltid och fick hela tiden nya idéer och nya uppslag, säger hon.
För Birgitta blev det 27 år och det räckte.
– Innan vi slutade så prövade jag alla vägar för att fortsätta, men det gick inte. Och jag ville ha en verksamhet som var bra till slutet. Vi avslutade med flaggan i topp.
Sedan kom pandemin, världen stod still en stund och det blev ett naturligt avbrott.
Idag är Birgitta Notlöf styrelseordförande för Artipelag AB, headhuntad av Björn Jakobson, konsthallens grundare. Och senare i vår kommer då boken om hennes livsverk, Livstycket.
– Det känns oerhört och fantastiskt att vi har kommit så här långt. Jag är så glad att Annika och jag kunnat genomföra det här, säger Birgitta.
Inte för att hon på något sätt har slagit sig till, tro inte det, men det låter ändå som ett bokslut över ett helt liv, när hon säger:
– Jag har velat vara till hands, jag har velat bli brukad, inte missbrukad, inte förbrukad, men jag vill dö brukad. Och brukad har jag verkligen blivit.
Kerstin Gustafsson Figueroa
