”I dina händer” känns tunn och förutsägbar

Kultur/Recension

När jag lade ifrån mig Malin Persson Giolitos genombrottsroman Störst av allt kände jag mig omskakad, berörd och tagen av hennes ovanliga berättarteknik. När jag läst ut hennes senaste roman I dina händer kände jag inget av detta.

Ämnet är brännande hett, två tonåriga bästa vänner där den ena plötsligt skjuter den andra med motiv som omgivningen inte ser tydligt. Billy som är uppvuxen i förorten, ett område som klassas som problemområde, med alla ingredienser vi lärt oss hör dit. En ensamstående, hårt kämpande kärleksfull mamma, en frånvarande pappa, flera syskon och en ständigt närvarande fattigdom. Dogge är uppvuxen i den närliggande fina gamla villastaden, han är ensambarn, har föräldrar som utifrån sett  är välfungerande, men där det är allt annat än perfekt innanför fasaden.

Pojkarna blir bästa vänner som små, och förblir det fram tills en schism uppstår inom deras kriminella värld.

I persongalleriet finns också polisen Farid, som är uppvuxen i samma fattiga område. Han kämpar mot kriminaliteten, mot sina egna och kollegornas fördomar. Han har en känsla av att hur mycket han än försöker, så räcker det inte. I allt tätare cirklar runt pojkarna rör sig gängledaren Mehdi, som rekryterar yngre och yngre springpojkar till sitt gäng. Det kan börja med att be någon att stjäla en kexchoklad i närbutiken och eskalera till grov brottslighet och krav på total lojalitet.

Handlaren Sudden, med närbutiken på förortstorget, bevittnar gängens framfart. Hur småkillar hamnar på glid och hur samhället tappar greppet om dem. Han blir ofrivilligt indragen i olika händelser, och försöker vara generös och se mellan fingrarna med både yrkesmässiga och personliga oförrätter, men som till sist tar till ursinnigt våld.

Men det är något som skaver ändå

Storyn i sig är intressant, det är personporträtt och händelser tecknade ur vår samtid. Vi får följa pojkarna från att de lär känna varandra som sexåringar fram till mordnatten. Hur de trots olikheter i både personlighet och uppväxtmiljö hela tiden följs åt och håller varandras ryggar. Också hur deras föräldrar blir bekanta genom barnen, och får inblick i varandras världar. Men det är något som skaver ändå, som gör att berättelsen känns tunn, förväntad och förstärker bilden, som de som aldrig besökt orten, men läst om den i kvällspressen, har om orten.

Frågor om vad som är okej i ett rättssamhälle väcks

Precis som i Störst av allt är den rika, vita killen lämnad ensam i en dysfunktionell familjesituation. Det väcker frågan om det är vad som måste till för att en medelklassunge ska spåra ur? Medan killen från orten, som är duktig i skolan och på fotboll och har en mamma som verkligen bryr sig, trots det är mer förväntad att håvas in i gängets garn? Frågor om vad som är okej i ett rättssamhälle väcks också. Är det rätt att sätta dit en otvivelaktigt kriminell person för ett brott han inte begått, bara för att man vet att han har begått andra brott som han kommit undan med? 

Upplösningen blir tyvärr inte spännande eller tankeväckande. Man vet exakt vad författaren vill säga och hur hon vill att läsaren ska reagera. 

Annika Skarf





Print Friendly, PDF & Email