Den 30 maj vid 21-tiden kom jag hem till Kista från en tillställning i Uppsala. I närheten av mitt hem finns en väg med väjningsplikt. Bakom mig såg jag en polisbil.
Vid platsen där det råder väjningsplikt är det 30 km i timmen, det vet jag. Men när jag ser att den mötande bilen kommer i hög hastighet måste jag köra lite fortare. Båda våra bilar passerar varandra utan problem.
Men då slår polisen på sirenerna och kör fram till min bil. Polismannen går ur bilen skriker åt mig att stänga av motorn och ge honom mitt körkort. Jag gör det och frågar vad jag hade gjort. Jag påpekar också att våra bilar står så att vi blockerar vägen för andra trafikanter, men det struntar han i.
Jag har en Mercedes Benz, kanske var det därför
Polisen säger att jag accelererade över övergångsstället och att jag ska få böter. Jag protesterar, eftersom jag gjorde det som krävdes. Tre aggressiva poliser tvingar mig att kliva ur bilen, de tar tag i mina armar och pressar mig mot bilen. De försöker provocera mig, men lyckas inte. Jag är över 70 år, invandrare och låter mig inte skrämmas.
Efter ett tag tvingar de mig att sätta mig i polisbilen. Där sitter jag i nästan 40 minuter och de frågar mig hur mycket jag tjänar, vilka tillgångar jag har och liknande. Jag har en Mercedes Benz, kanske var det därför.
En av poliserna ringer flera samtal, medan jag tvingas sitta kvar i polisbilen. Jag hade föredragit att de tagit mig till polisstationen, istället för att bli behandlad på det här sättet.
Efteråt fick jag veta att ett ärende är upprättat om det som hänt, där poliserna anser att jag ska betala böter. Men polisens rapport har jag bara fått uppläst för mig, jag fick ingen kopia. Rättegång väntar i slutet av juni.
Det här är en kort berättelse om några svenska poliser, som borde upprätthålla ordningen och bevaka våra rättigheter. Jag har under mina år i Sverige försökt följa alla lagar och regler med respekt och tacksamhet. Ingen ska bli behandlad så här. Nu anmäler jag poliserna för tjänstefel.
F.A. Kista
