Han kör norra Europas kortaste busslinje

Reportage

“En busschaufför, en busschaufför, är en man med gott humör”. Den sången passar bra på Jan Hellgren. Han är busschauffören alla talar om, som kör den röda bussen mellan Rinkeby centrum och Närakuten i Järva.

 “Skriv om honom”, sade en väninna, som har haft anledning att ta bussen ner till Närakuten under en tid. “Han är alltid så trevlig.” En eftermiddag kliver jag på vid hållplatsen i Rinkeby centrum. Vid ratten sitter Jan Hellgren. Jag behöver inte visa SL-kortet. 

– Nej, alla vet att vi kör åt SL, men på den här bussen kollar vi inte några busskort. Jag kör åt Traveller Buss och vi är en förlängningsbuss åt de andra busslinjerna.

Jan Hellgren har kört den röda bussen, “norra Europas kortaste busslinje”, i nästan fyra år.

 – Och jag trivs jättebra, säger han.

Jan Hellgren har ingen kroppskamera

Det skrivs mycket om hur tufft busschaufförerna i Järva har det. Det är så illa att bussbolaget har beslutat att förarna måste ha kroppskameror för att dokumentera hot och våld. Men Jan Hellgren har ingen kroppskamera.

 – Nä, jag har mig själv.

Bussen, som har 14 sittplatser, kör de fyra hållplatserna mellan Rinkeby centrum och Närakuten i Järva. Fram och tillbaka varje kvart mellan 7.30 och 16.15. Alla som kliver ombord hälsar och chauffören hälsar tillbaka.

 – Jag ska av vid första hållplatsen, säger en äldre dam, som får hjälp av chauffören att lyfta upp rullatorn på bussen.

 – Det är bäst att du säger till ändå, säger han. Jag börjar bli gammal och gaggig.

Egentligen är Jan Hellgren musiker, en klassiskt skolad slagverkare, som i många år turnerade med ensemblen Kroumata.
 – När jag insåg att jag hade familj och två barn, säger han, ville jag inte turnera mer. 

Han arbetade sedan på Rikskonserter och med musik administrativt  i flera år.
 – Men så tänkte jag göra något annat de sista åren före pension och kom på att jag faktiskt hade busskort.

De första två veckorna kom han hem varje dag och var arg.

Det var så han hamnade i närtrafiken i Rinkeby. De första två veckorna kom han hem varje dag och var arg.
 – Inga trafikregler gällde, allt betraktades som rekommendationer. Jag hade svårt att hålla tiderna i busstidtabellen.

Men så tänkte han om.

 – Jag bestämde mig för att öppna upp lite, inte vara så fyrkantig, helt enkelt. Då blev allt mycket bättre. Nu trivs jag jättebra.

När vi passerar Knutby bollplan är det fullt med poliser vid busshållplatsen. En buss 179 står stilla och det är en massa ordningsvakter och poliser. 

 – Det är biljettkontroll, säger Jan Hellgren. De gör så där ibland.

Ut genom bussfönstret ser vi hur fyra uniformerade män jagar en liten kille som försöker smita iväg mellan bollplanerna. 

 – Rinkeby har varit ganska rörigt, säger Jan Hellgren. Med många unga grabbar som var lite vilsna. Men det är mycket lugnare nu. Det som händer här, händer inne i city hela tiden. Men det är Rinkeby som får dåligt rykte.

När vi åker längs Rinkebysvängen vinkar folk som ser bussen komma

Jan Hellgrens buss är ofta full till sista plats, stämningen är vänlig, allt går lugnt och städat. Han pratar med sina passagerare, många verkar känna varandra och alla känner chauffören. Folk som passerar utanför bussen vid hållplatsen hälsar, fast de inte ska med. När vi åker längs Rinkebysvängen vinkar folk som ser bussen komma.

 – Ja, du ser, säger han och ler. Så har jag det på jobbet. De där var sjukhuspersonal som jobbar på akuten

Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email