Han har världen som arbetsplats

Intervju

Philip O’Connors resa är ett bevis på att det mesta är möjligt. Den tidigare IT-praktikanten blev sportjournalist på en av våra största nyhetsbyråer. Han bor i Kista och har hela världen som arbetsplats.

Det var kärleken som tog nu 47-årige Philip O’Connor till Sverige. Mer än 20 år senare sitter han i parhuset i Kista och har precis släppt iväg barnen till skolan. Själv har Philip precis kommit hem efter en helg i London för nyhetsbyrån Reuters räkning.

– Jag såg tre Premier League-matcher på två dagar och jag skrev om (Ole-Gunnar, Manchester Uniteds tränare) Solskjaer i söndags. Men man kommer knappt ihåg vad man skrivit längre.

Har sett en hel del av världen

Efter 21 somrar i Sverige har han sin fru, sina barn, Volvon, parhuset i Kista och så drömjobbet. Lägg därtill åren som fotbollstränare för pojk- och flicklag i Kista. Men trots att alla pusselbitar verkar ha fallit på plats vill han inte slå sig till ro. Det finns mer att upptäcka.

– Jag har sagt att jag kommer att vara kvar här tills de gått klart skolan med grundutbildning och gymnasium. Sedan så vet jag inte, jag har sett en hel del av världen, men det finns mer att se.

Efter att ha träffat sin nuvarande fru på en pub i Dublin tog det några år innan flyttlasset gick till Sverige. Från första träffen strax före Fotbolls-VM 1994 tog det ytterligare fem år innan det blev flytt. Med tiden har även kärleken till hans nuvarande hemland blivit lika stor som till Irland.

– Hälften av mitt liv har jag varit på Irland och hälften i Sverige så jag har ju nästan lika starka band till Sverige som Irland. Det har börjat bli lite knivigt. Men jag kommer alltid ha den här länken. Det här huset kommer jag aldrig att sälja, säger han stolt.

Sportintresset kommer från pappa

Hemma i Irland växte han upp med sport. Pappan, som hade ett familjeföretag och arbetade som hantverkare, pratade ständigt om sport. Något en ung Philip fastnade för och det var där drömmen om journalistiken föddes.

– Det var fotboll, det var boxning, hurling, rugby och allt möjligt. De tittade på TV, lyssnade på radio, läste om det i tidningar och allt.  Sen tycker jag att min pappa hade ett bra sätt att uttrycka sig. Han kunde vara målande. När han pratade om någonting förstod jag direkt vad han menade. Jag tror att jag fått det där lite i arv, att hitta en detalj som säger hur en spelare, en match eller en sport är som den är. Det är vad man letar efter! Då tänkte jag det att: ”Vad häftigt att få vara den som pratar med pappa via radio eller en tidning!” Jag var sju när jag såg VM-finalen –78 mellan Argentina och Holland på dumburken med farsan. Då tänkte jag ”det där vill jag uppleva”.

Men att någon från ett arbetarhem skulle bli journalist var nästintill otänkbart. Det skulle dock inte stoppa honom. Vägen in i sportjournalistiken var dock inte spikrak.

– Det var helt omöjligt. Folk kunde knappt skriva! Men det stoppade inte mig från att försöka. Jag skrev och skickade iväg texter som femton-, sextonåring till tidningarna och fick nobben för det mesta. Visst fick man med någon insändare ibland. Sedan blev det mer musik, det var enklare att bli en del av än journalistiken. Det är som bloggvärlden nu, man kunde publicera någonting och folk var glada för det de fick i musiktidningar.

Via en liten radiostation skulle han ta nästa steg och lära sig mer. Men det var fortfarande på låtsas och han stod en bit ifrån den ”riktiga” journalistbranschen. Universitetsutbildning i Irland släppte han tankarna på när brodern började plugga i Dublin. Istället blev det att lära sig så mycket som det var möjligt på egen hand.

– Vår familj hade ju inte råd att jag skulle gå på universitet ett år efter. Då blir frågan ”hur gör jag det här själv?” Sedan hade jag en övertro på mig själv och tänkte att jag kunde och att det inte var så svårt att skriva. Det man saknar när man väl kliver in i den världen är strukturen och vad som måste finnas i en matchrapport, intervju eller ett personporträtt. Det hade jag inte lärt mig, men hittade så småningom rätt.

Jag lyckades inte bryta mig igenom

Sedan så gick ju flyttlasset till Sverige. Fortsatt var det musiken som var grejen, vare sig om han ville det eller inte. Han skrev pressreleaser och PR-jobb. Men ingen journalistik.

– Inom journalistiken lyckades jag inte riktigt bryta mig igenom. Jag vet inte vad jag saknade, kanske självförtroende, kanske drivet. Man kan ha en övertro på sig själv men inte visa det utåt. Du kan tycka att något du skrivit är riktigt bra men sedan ska du presentera det så också, ”tänk om de tycker att det är skit!” Man vill inte höra att man inte kommer att klara av något. Men så fungerar journalistiken, så fungerar sporten. Man måste misslyckas. Varje gång man gör det lär man sig förhoppningsvis något.

Inte bara det faktum att Philip jagade drömmen om journalistiken. Det var även en jakt på att hitta en tillhörighet i ett nytt land. Dock hade han en stor fördel för yrket.

– När jag kom till Sverige var det både svårare och enklare för mig. Här visste ingen vem jag var och ingen kunde så pass mycket om europeisk och engelsk fotboll på en nördig nivå.

Samarbetet med Svennis – har inte berättat det

Efter att ha huserat på pubar och spelat irländsk musik lockade just journalistiken än mer. Det började med ett minst sagt speciellt samarbete och drömmen om ett absolut genombrott.

– Jag har inte berättat det här förut. Sven-Göran Eriksson hade precis vunnit Serie A med Lazio, han ville utforska sitt varumärke och jättemånga i Sverige ville investera i honom. Då startades en hemsida i Stockholm där man skulle skriva om fotboll på engelska. ”Svennis” skulle vara involverad och krönikor skulle skrivas. Det handlade om att ringa upp honom, skriva och publicera. Där fick man verkligen träna på att skriva artiklar och matchrapporter på engelska. Sedan fick jag chansen att börja jobba där och det skulle bli mitt genombrott kände jag. Men så tog pengarna slut.

Drömmen släcktes inte där, även om vägen mot densamma ritades om. Drömmen och den brinnande lågan var intakt trots allt, om inte än starkare.

– Det var lite trist men internet var på uppgång. Jag började skriva för Football365, fortfarande obetalt, och så en del för irländska nyhetssajter om engelskfotboll och irländska landslaget. Sedan funderade jag på hur jag skulle komma in i så väl branschen som det svenska samhället. Jag var helt besatt och ville inte släppa skrivandet. Jag tog en IT-kurs och sökte praktikplatser.

Som att ringa Real Madrid för att få provspela

Det var sedan som just IT-praktikant resan hos en av världens största nyhetsbyråer tog sin början.

– IT var jag inte intresserad av utan ville få in en fot. Men innan dess hade jag ringt till alla mediehus i hela Sverige. Sedan slog jag sista numret och tänkte att ”fan det är Reuters, världens största nyhetsbyrå. Det är som att ringa Real Madrid om att få provspela, det kommer aldrig gå.” Samtidigt hade jag flickvän som ville gifta sig, vi hade hyresrätt och jag kände verkligen att detta är sista chansen.

Philip fick den chansen han jagat och ombads komma in till kontoret i Stockholm. Det började med två dagars praktik per vecka. Men redan vid lunch började chefen prata om ett deltidsjobb. Allt för att kunna göra något av möjligheten han fått.

– Jag klev in och gjorde kaos. Jag gjorde allt som behövdes och gjorde saker innan folk frågade. Så länge praktikperioden inte tog slut hade jag en chans.

Man får sina bakslag

Efter att ha klivit in på redaktionen, om än som IT-praktikant, i april 2002 så hängde han kvar när resten av IT-avdelningen gick på semester. För att studera journalisterna.

– Jag såg att många använde, men inte kunde teknik. Då började jag skriva dokument på ett lättillgängligt sätt för att visa att jag kunde skriva. Då kom en av cheferna och frågade om jag tänkt på att bli journalist och sade att de skulle hålla ett öga på mig. Sedan blev just den chefen uppsagd. Det var ett litet bakslag men när man väl kommit in i det är det helt okej, oavsett om det gäller hockey, fotboll eller alla karriärer. Man får sina bakslag.

Just bakslaget till trots skulle chansen komma. Möjligheten att skriva fotboll för Reuters. Dock var det ingen huvudsyssla – ännu.

– Ghana kom till Sverige, Brasilien kom och så fick man frågan om att skriva om det. VM 2006 och EM 2008 kom och man fick kolla upp ett par spelare och skriva något om det men utan betalning. Det var inte ens en del av mitt jobb!

Samtidigt öppnar sig dörrarna mitt framför näsan på Philip. Han lyckas vara på rätt plats vid rätt tillfälle och som han beskriver det måste man sätta lägena när man får dem, som en anfallare i fotboll.

– Den andra killen var på väg bort. Jag hade examen i journalistik, hade pluggat kommunikationsvetenskap, jag hade två barn. Det var slitsamt. Sedan säger han att han ska säga upp sig och tycker att jag borde söka. Dock är det inte ett jobb i sig, det är ett frilansuppdrag. Jag var säker, jag tar det, sade jag. Han nämnde pension och säkerhet men jag svarade bara ”jag går och säger upp mig nu, så kommer jag in bakvägen på måndag igen”. Det blev perfekt.

Blev överambitiös – lägg ner, det räcker

Efter visumstrul inför Fotbolls-VM 2010 blev Europamästerskapet 2012 Philips första mästerskap.

– En dag gjorde jag fem grejer vid tre på eftermiddagen så fick jag ett samtal och de sade åt mig att gå hem och ta det lugnt, att det räcker. De sade att ingen kan matcha det här tempot just nu och det ser dåligt ut för alla andra. Den dagen hade jag intervjuat Glenn Hysén, Fredrik Ljungberg och stavhopparen Sergej Bubka som jag bara träffat på gatan. Sedan hade jag en grej om ett bageri som varit utgångspunkten för en film med Pelé och Sylvester Stallone. Sista grejen var en polis i Kiev som hade spelat fotboll med Zlatan i Rosengård.

Just den dagen i Kiev blev dagen som Philip O’Connor insåg att detta var vad han skulle hålla på med.

– Det var filmat och allt, de sade bara ”lägg ner, det räcker”. Där och då, på EM 2012, kände jag verkligen att det var okej och att jag skulle klara mig inom yrket. Det var första gången jag såg mig som en journalist på riktigt. Sedan dess har det rullat på.

Åren har gått och Philip har hunnit med en hel del. Det har varit radiodokumentärer, TV med triathlon i Norge, tolv timmar i sträck på tävlingen Ö till Ö i skärgården, podcasts och böcker. Inte bara stora mästerskap.

– Det är häftigt, en ynnest och ett privilegium att få vara med. Nog för att jag varit i Las Vegas och sett Connor McGregor boxas mot Floyd Mayweather i ett jippo, jag har sett Jonas Jerebko spela sin första match i Golden State Warriors. Det är väldigt sällan man lutar sig tillbaka och säger till sig själv att saker man gjort är bra. Det händer men sedan är det över.

Svante Störlinge

Mer om Philip O’Connor
Ålder: 47 år 
Från: Dublin
Bor: Kista
Familj: Fru och två barn
Har studerat journalistik och kommunikationsvetenskap

Läs en av Philips krönikor HÄR

Print Friendly, PDF & Email