Jag kliver in på vårdcentralen, rena arbetskläder ligger i stora högar, tänder lampor och slår på datorn. I väntrummet klagar en patient på de långa väntetiderna, barnen springer och leker.
I Gaza ligger vårdcentralerna och sjukhusen i ruiner. Vid Shifasjukhuset och Nassersjukhuset har massgravar hittats. En del av de döda har händerna bakbundna. En del har kanyler och andra vårdmaterial i fickorna.
Jag ropar på min första patient. Duttar lite handsprit, för säkerhets skull.
Vårdpersonalen i Gaza tvättar med havsvatten i operationssalarna.
Det är ett litet barn med öroninfektion, det får alvedon och antibiotika. Barnet väljer ett klistermärke med en glittrig katt på, du har varit så duktig, säger jag.
Barnen i Gaza amputeras utan bedövning. En pappa vittnar om hur han amputerat sitt eget barn utan bedövning.
Pappan hade förmodligen förlorat sitt barn om de levt i Gaza
En blivande mamma är nästa patient, jag skriver ut mediciner mot hennes illamående.
Varje dag utförs kejsarsnitt i Gaza, utan bedövning, utan rena handskar.
Nästa patient har ryggont, han får numret till sjukgymnasterna, en kvart bort.
All fysioterapi i Gaza är utraderad. Sjukgymnasterna i Gaza har tvingats bli sjuksköterskor. Alla de amputerade, de har ingen rehabilitering i sikte. Inga hjälpmedel
En pappa söker med sitt barn på grund av diarréer. Ingen fara, glöm bara inte att dricka. Jag tipsar om isglass och barnet skiner upp.
Pappan hade förmodligen förlorat sitt barn om de levt i Gaza. Gazaborna har tillgång till mindre än 1 liter dricksvatten per dag. En halv miljon barn är nära svält.
En annan av mina patienter är deprimerad. Hon får mediciner för sömn och mående och tid hos vår psykoterapeut.
Den psykiatriska vården i Gaza har kollapsat. Människor med schizofreni går utan mediciner. Den psykoterapi som ges, är lönlös eftersom traumat är pågående, dagligen.
Våra kollegor tar av sig sina arbetskläder för att inte attackeras på vägen hem
Dags för lunch. Jag delar injera med min sjuksköterska Lisa och vi blir proppmätta. Vi skrattar med våra kollegor och återhämtar oss till eftermiddagen.
Sjuksköterskorna och läkarna i Gaza har inga lunchraster. Nästan hela Gazas befolkning riskerar hunger. De har jobbat i månader utan vila eller lön. Och de kan när som helst få in sina egna barn som patienter eller lik. Våra kollegor tar av sig sina arbetskläder för att inte attackeras på vägen hem av israeliska styrkor.
Vi är många som varje dag jobbat så här, med våra kollegor i Gaza i tankarna. Tänk att jag lever, tänk att jag har handskar, tänk att vi har mediciner att skriva ut, tänk att inga bomber faller över oss. Tänk att våra barn är trygga på förskolan och att vi efter en tung dag får krama och pussa dem.
Medicin är ett internationellt språk. Så när sjukhusen bombas, och patienterna skriker av smärta i överfulla korridorer, när kollegor opererar i skenet av mobillampor, så är det våra kollegor och våra patienter vi ser.
Flera kollegor har gått ur Vårdförbundet och Läkarförbundet, för att fackförbunden inte förstår detta, och inte tydligt kallar på varaktigt eldupphör och för att de inte kräver rättvisa i Palestina. Ett nytt vårdsyndikat har därför bildats.
Vi har inget språk för detta, detta är vansinnigt
När vi svenska vårdarbetare nyligen ordnade en solidaritetskväll för våra kollegor, talade läkaren Anas Ibrahim till oss via länk från ett tält, mitt i ett arbetspass i Gaza. Hans ansikte var inte från denna värld. Inte ens hans leende var glatt. Vi ska aldrig sluta kämpa sa konferenciern och vi applåderade Anas och de modiga palestinierna. Han tackade, men jag såg aldrig något hopp i hans ansikte. Det var som om vi inte talade samma språk.
Det får mig att tänka på vad traumakirurgen Moheb Rashid från Göteborg sa samma kväll. Han har nyligen varit i Gaza och vittnar om skador som han trodde var omöjliga. Brännskador, krosskador, hål, flera amputeringar, infektioner, allt på en och samma kropp, från huvud, torso, armar och ben. Det han upprepade flera gånger var: vi har inget språk för detta, detta är vansinnigt, vi måste komma på ett nytt vokabulär, vi måste komma på ett nytt språk.
Det som sker just nu saknar motstycke för att det sker med högteknologiskt våld och livesänds framför våra ögon, det är exempellöst eftersom vårdinrättningar är så tydliga mål: läkare tar av sig sina arbetskläder för att inte attackeras!
Nej, detta får vi inte acceptera. Alla patienter är våra patienter. Vi som vårdpersonal måste vårda den känslan. Den är grunden för allt annat.
Roya Hakimnia
Mer läsning: Läkare utan gränsers senaste rapport om Gaza.
