Illustration av Munira Yussuf

Det här är del 6 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdis långa flykt från Somalia har börjat och han möter andra i samma situation. På en resa full av svårigheter kränkningar och total ofrihet.

Det är tidig morgon när vi kommer fram. Vi blir avsläppta vid en busshållplats, där ska det stanna en buss som går till huvudstaden Addis Abeba. Den kommer och vi kliver på. Jag är rädd. Jag har aldrig träffat kristna personer förut, bara soldaterna som sköt på oss i Mogadishu och dem pratade jag ju aldrig med. Folket på bussen har helt annorlunda kläder mot vad jag är van vid, ofta mindre kläder. En person som kliver på har ett kors runt halsen. Jag kan inte sluta titta på det där korset. Det känns overkligt. Jag har hört så mycket om Etiopien hela mitt liv och nu är jag plötsligt här. Vi är i Ogadenprovinsen, där en stor del av befolkningen har rötter i Somalia och pratar vårt språk. Vi sticker inte ut, men om vi börjar prata kommer det höras att vi har fel dialekt. Fler människor kliver på, jag är rädd för dem. Jag tänker att folket här är som sin regering. Sedan kommer jag på att varken jag eller någon jag känner gillar Somalias regering och många etiopier kanske inte gillar sin regering heller. Då känns det lite bättre.

Vi kommer fram till Addis Abeba. Här verkar ingen prata somaliska, jag förstår inte vad någon säger. Amharinja är det vanligaste språket här, säger en av dem jag åker med. Jag håller ihop med killarna jag träffade i Galkayo. Vi rör oss skyggt i staden, vi får inte bli upptäckta av polisen men vi måste samtidigt hitta en smugglare som kan hjälpa oss att komma vidare. Vi måste våga prata med folk. Frågar någon var vi kommer ifrån ska vi säga Jijiga i Ogaden. Och hoppas att de inte har koll på somaliska dialekter.

Annons:

Folk här är rädda för polisen

Ganska snabbt förstår jag att jag hade rätt i att det är skillnad på vad regimen och folket tycker. Folk här är rädda för polisen och regeringen, på kvällarna är det utegångsförbud och är man kritisk mot regimen hamnar man i fängelse och torteras. Det är något vi riskerar också. Vi har inga visum och för lite pengar för att vara på resa. Om polisen tar fast mig och får reda på att jag har gått på en islamsk skola kommer de tro att jag hör till al-Shabaab och sätta mig i fängelse. Då kommer jag aldrig härifrån. Det tänker jag till varje pris undvika.

Till slut träffar vi en kille som jobbar med att transportera folk till Sudan. Vi ger honom pengar och tidigt nästa morgon får vi gömma oss i hans bil, en liten lastbil. Han lägger kläder över oss så inte polisen ska se. Knäpptysta ska vi vara, och stilla. Så kör han oss till en plats nära gränsen till Sudan. Jag vet inte hur många timmar det tar men det känns som en evighet innan vi är framme. Jag har en vattenflaska men den tar snabbt slut. Jag försöker sova så att tiden ska gå fortare. När bilen stannar och föraren äntligen öppnar bakdörren är det mörkt.

”Kom!”

Vi följer honom in i ett hus, där stänger han in oss och låser dörren. Det är två små rum i huset, men ingen dörr emellan, bara en stor öppning. Vi är tjugo personer, kvinnor och män blandat. Här ska vi alltså bo, vi vet inte hur länge. Det känns inte bra. I Somalia brukar vi inte sova så, kvinnor och män som inte känner varandra tillsammans. Vi blir lite villrådiga. Till slut hänger någon upp några sjalar och skynken mellan rummen så de blir avdelade. Jag kryper ihop i ett hörn och försöker sova. En pojke som reser med sin mamma är elva år, annars är jag yngst.

Vid dörren står en knivbeväpnad vakt

På morgonen när jag vaknar är det varmt. Det är smutsigt, ser jag nu, och luften är kvav. Madrasserna vi legat på är gamla och trasiga. Det finns inga andra möbler. Vid dörren står en knivbeväpnad vakt. Jag går fram till vakten, säger att jag vill komma ut och hitta ett eget rum att hyra, men jag får inte det. Ingen får gå härifrån. Vakterna är hårda och bestämda, det känns som att vi är i ett fängelse. En kvinna kommer också fram. Hon har astma och ber om att få gå ut och hämta lite luft, det är svårt att andas ordentligt i de trånga rummen. Men vakten har låst dörren och hotar oss med kniven om vi försöker ta oss ut. Han säger att vi inte får synas, för då kan polisen ta både vakterna och oss. Han säger att de som bor i området inte tycker om somalier och skulle ringa efter polisen så fort de såg oss. Jag sätter mig igen. Det är ingen idé att säga emot. Men jag förstår inte varför de vill behandla oss så illa. Jag vet inte än att det här bara är början på en lång, lång tid utan frihet. Att det här ska bli min vardag nu: ta order, aldrig få säga ifrån, acceptera kränkningar, se andra bli illa behandlade utan att kunna säga emot. Men jag förstår att jag inte kan ändra på något. Det är de som bestämmer här.

Jag tittar runt i rummet. Två killar, lite äldre än mig, sitter och pratar för sig själva i ett hörn. De verkar ha ganska trevligt, trots omständigheterna. De måste ha känt varandra hela livet, det syns på hur de är med varandra. Skönt att ha en kompis med sig på en sådan här resa, tänker jag och blir lite avundsjuk.

Jag går fram till killarna och frågar om de har varit kompisar länge, men de skrattar och säger att de har lärt känna varandra här i huset. De heter Jabril och Kenan. Jag sätter mig med dem och vi börjar prata. De ska också till Europa. Genom Sahara och över Medelhavet. Det är skönt att prata med dem, det fördriver tiden, och de verkar ha tänkt på saker som inte jag har hunnit fundera över än. Medelhavet har jag knappt vågat tänka på, det är fortfarande så långt bort. De har hört att det är jättefarligt att ta sig över havet, att det är stort och vilt och att många drunknar. Vi bestämmer att vi ska samarbeta. Om vakterna gör någon illa ska vi säga ifrån. Och vi ska dela med oss till varandra av det vi har.

”Vet ni att i Sahara tar folk maten från varandra? Den som är starkast tar de svagares mat, rycker den ur händerna bara. Och vatten också”, säger Kenan allvarligt.

Jag ska aldrig ta någons mat

Jag ryser. Det känns otäckt med öknen, det går inte att föreställa sig hur det kommer att bli.

”Men vi ska inte göra så”, säger jag och de håller med.

Vi ska klara det här. Det spelar ingen roll vad som händer, jag ska aldrig ta någons mat, tänker jag.

Nästa dag kommer en annan kille fram till oss. Han heter Jamal och verkar nervös. Han säger att han är den enda från sin klan i huset så han har ingen att vara med. Han frågar oss om han kan få sitta med oss ändå, fast vi inte tillhör hans klan. Vi börjar skratta. Vi är ju från olika klaner alla tre, han tog för givet att vi satt tillsammans för att vi delade klantillhörighet.

”Du ska inte tänka så längre”, säger jag. ”Vi är alla samma. Välkommen!”

Han skrattar lite också och sätter sig med oss. När kvällen kommer ändras stämningen i huset, vi har nästan trevligt. Alla sitter tätt tillsammans och talar med låga röster. Det finns så många historier att berätta. Vi är alla rädda, osäkra på framtiden. Det finns en gemenskap i det, ett skydd. Inför det här är vi alla lika. Det är märkligt att tänka på att vi kommer från olika klaner, klaner som andra säger ska hata varandra. Ingen har lust att bry sig om det nu. Det spelar ingen roll längre. Vi sitter länge och pratar, fortfarande tyst så inte vakterna ska säga åt oss. Vi diskuterar politik och pratar om hur resan ska bli. Vi samlar mod. När någonting är svårt får man bara bestämma sig, inte tänka, bara göra. Några har släktingar och vänner i Storbritannien och Norge och Sverige och vill försöka ta sig dit. Men vi vet inte så mycket om Europa. Vi vet ingenting om framtiden.

Kartan flimrar framför mina ögon

När jag blir för trött kryper jag in i ett hörn för att sova. Drar en filt omkring mig. Skrämmande tankar kommer smygande. Det är så ofattbart stort det här. Jag är rädd att jag inte vet vad jag gett mig in på. Kartan flimrar framför mina ögon. Sudan, Libyen. Så stora länder. Och så havet. Jag är mest rädd för havet. Är det ens möjligt att ta sig över? Det vet jag inte. Jag känner inte Medelhavet. Men jag känner Somalia. Jag vet att jag inte kan åka tillbaka. Jag måste acceptera det. Senare, tänker jag. Om några år kanske. Då kan jag åka hem. Till mamma och pappa och syskonen.

Just nu finns det inget val. Jag tänker gå vidare.
Bli stark.
Jag har inget annat val. Gå bara.

Jag lägger mig och försöker sova. Sova, inte tänka.

Smugglarna har berättat att vi ska åka vidare nästa dag. Det är den sista natten i huset och folk är glada och uppspelta. Jag oroar mig och undrar hur de kan vara glada. Har de glömt bort att vi varit inlåsta, hotade med kniv? Har de glömt bort att vi ska åka genom Sahara, att vi kanske inte kommer att överleva? Kanske orkar de inte tänka på vad som ska hända. Kanske måste de göra så för att klara av det. Det är psykologi, man lurar sin hjärna för att orka med verkligheten.

Men alla är inte glada. En ung kvinna sitter tyst för sig själv. Hon är äldre än mig, men ändå ung, kanske nitton, tjugo år. Jag går för att prata med henne, men hon svarar knappt. Hon heter Anap, det säger hon i alla fall. Vi är tysta en stund. Jag vill inte tränga mig på men ställer lite frågor, var hon kommer ifrån och så. Hon svarar med korta meningar och sneglar på mig. En av vakterna kommer in i rummet. Han säger inget, tittar på oss bara, kollar att allt är lugnt. Han är obehaglig. Jag har sett hur han tittar på kvinnorna. Säger att de är snygga. Tafsar på dem när han kommer åt och skrattar när de försöker komma undan. Han är snabb. Och har kniv. Jag ser hur Anap drar ihop sig, trycker sig mot väggen och stirrar ner i marken.

Kvinnorna har sett så ledsna ut

”Vill du inte berätta vad som har hänt?” frågar jag. ”Jag ser ju att det är något. Är det något med den där vakten?”

Hon drar ett djupt andetag och berättar sedan viskande att hon har blivit våldtagen. Jag nickar tyst och känner mig dum som inte förstod det på en gång. Ibland kommer vakterna in i rummet och hämtar en av kvinnorna. De går ut. Efter ett tag kommer de tillbaka. Kvinnorna har sett så ledsna ut. Det har hänt flera stycken, men ingen har sagt något. Anap har också svårt att prata om det. Hon skäms för det, vågar knappt berätta. Jag blir så ledsen när jag märker det.

Det är så i gammaldags somalisk kultur, att om en kvinna blir våldtagen så är det skamligt. Det är svårt att hitta en man som vill gifta sig med henne då. Det är hemskt, men så är det. Även om alla borde fatta att det bara är mannen som gör det som ska skämmas.

De har oss inlåsta. De har makt över oss, de gör vad de vill. Vi är beroende av dem om vi vill komma härifrån. Kenan har också kommit och satt sig för att lyssna. Han skakar på huvudet, tittar på vakten med hårda ögon. Vakten ler hånfullt tillbaka. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga. Vi kan inte säga något som gör det bättre.

”Ni får inte berätta det för någon”, säger Anap.

Vi försöker säga att det inte är hennes fel, att hon inte ska tänka så. Säger att hon inte är ensam, att vi fattar att det lika gärna hade kunnat hända oss om vi var kvinnor. Vi är dina bröder, oroa dig inte. Vi delar allt. Om vi har ett bröd så delar vi. Om vi har pengar så delar vi. Så säger vi. Då slappnar hon av, ansiktet förändras och hon börjar le lite. Men någonting är förstört. Såklart. Jag tittar på vakten och känner ett intensivt hat som jag inte vet vad jag ska göra med.

Illustration: Munira Yussuf

Munira Yussuf är konstnär och socionom från Hjulsta. Hon jobbar främst med digitalt måleri och frilansar som illustratör. Några av hennes verk finns att se i Rinkeby folkets hus där hon har en pågående utställning. Mer av Munira Yussufs konst hittar du på hennes hemsida och Instagram.

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email