Gå bara, del 5: RESAN

Följetong/Kultur

Det här är del 5 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Fjortonåriga Abdi lämnar familjen och allt han känner till i Mogadishu. Den långa resan mot Europa börjar.

Om du inte har åkt den här vägen vet du ingenting

Jag ska åka. Jag har varit tyst om det, inte kunnat säga hejdå till kompisar, man kan inte veta vem de säger det till. Jag ska bara försvinna. Släkten vet, och grannar som vi kan lita på. Familjen följer mig till busshållplatsen. Mina syskon är oroliga men de förstår inte riktigt. De vet inte vad Europa är, hur långt bort det verkligen ligger. De tror att jag ska åka iväg ett tag och sedan komma tillbaka. Jag vill gråta när jag ser deras bekymrade ansikten. Abdifatah förstår mest, han är tio år nu, han ser på de vuxna att det inte är en vanlig liten resa ut på landet som jag ska göra. Han försöker vara stark, men jag ser att han är ledsen. Hamdi också, hon är tyst och vill inte släppa min hand. Samsam och Abdikafi är så små, jag lyfter upp dem i min famn, kramar dem hårt, säger att jag snart kommer tillbaka. Alla är ledsna, jag med, men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig lämnat min familj förut, vad säger man? Jag kramar dem en efter en, önskar dem all lycka.

”Du kommer snart tillbaka”, säger pappa. ”Snart är situationen bättre, snart kan du komma hem igen.”

Jag tittar på honom och vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Om jag är med pappa kan jag klara vad som helst, men ensam?

Resten av mitt liv tusentals mil från min familj?

”Javisst, snart”, säger jag och biter ihop. Något annat går inte att tänka sig. Resten av mitt liv tusentals mil från min familj? Nej, så kan jag inte tänka.

Jag har en väska med lite kläder och pengar och en lapp med två telefonnummer. Min familj har ingen telefon, men pappas kompis Oday-Bile har en i sin affär inne i Lafoole. Dit kan jag ringa och lämna meddelanden till pappa, och om jag har tur är han i närheten och vi kan prata. Så blir det nog, tänker jag. Vi kommer att kunna prata. Vi måste ju kunna prata. Det andra numret är till min farbror som bor i Nairobi.

Pappa pratar med busschauffören. Han ber honom hjälpa mig vid vägspärrarna. Det är en stor vägspärr när man ska ut ur Mogadishu. Al-Shabaab kontrollerar den.

”Säg att han bara ska till närmaste området utanför stan. Säg att du känner honom”, ber pappa. ”Okej”, säger busschauffören. Så tittar han på mig. ”Men prata inte med någon.”

Det ska jag inte. Pappa önskar mig lycka till. Jag säger hejdå till alla. Mamma gråter. Några andra också. Jag minns inte riktigt. Minnet är suddigt. Sedan åker bussen.

Jag sitter nära chauffören, längst fram. Jag pratar inte med någon. Chauffören är snäll, han ser till att jag får lite mat när vi tar paus. Folk tittar på mig. Jag är i den där farliga åldern, soldatåldern. De flesta soldater i al-Shabaab är ungdomar, fjorton till tjugo år. Folk blir rädda för att jag är tyst och jag är tyst för att jag är rädd. Kanske är jag spion? Den här misstänksamheten. Det var inte så i Somalia förut. Krigsherrarnas gäng skränade och skrek, de ropade ”fuck you” till varandra, var ofta drogpåverkade och alltid aggressiva. De bar stora vapen som rasslade när de gick. Ingen kunde missa dem och de ville heller inte gömma sig, de ville synas och skrämmas. Al-Shabaab är på en helt annan nivå, de är välorganiserade. De har koll på allt. De går inte runt och skryter med sina vapen. Det behövs inte.

De avrättar folk i hemlighet

Alla vet. De avrättar folk i hemlighet. Det går inte att förstå vem som är med. De kan vara din granne, din släkting. Spioner är viktiga för al-Shabaab.

Så nu är folk rädda för varandra. Ingen vågar fråga något och ingen vågar svara. Alla kan vara spioner. Vi sneglar på varandra i smyg. Det är otäckt.

Det är så al-Shabaab jobbar, med rädsla. Det är därför de är kvar. Man kommer aldrig åt dem. En tillsynes helt vanlig person som jobbar på café kan vara spion. På dagarna lyssnar han noga på folks konversationer och på kvällen maskerar han sig och tar sitt vapen och går ut i strid. De är alltid maskerade nu, det var de inte i början. De kan vara högt uppsatta tjänstemän som jobbar för regeringen. De agerar smidigt, rör sig i det tysta.

Alla i bussen vet detta, håller sig till säkra samtalsämnen. De allra flesta i södra Somalia ogillar de etiopiska soldaterna, så det kan man prata om. Regeringen också, att de inte lyckas med någonting. Man kan kommentera omgivningarna vi åker igenom, det är ett landskap med mycket lantbruk, bönder som har djur. Det går bra. Man kan prata om gamla tider, historia. Men inte om al-Shabaab, inte om vart man ska och vad man har för plan för sitt liv.

Än så länge går det bra, ingen frågar mig vart jag är på väg.

Vi kommer till kontrollen. Soldater från al-Shabaab kommer in i bussen. Jag är rädd att någon av dem ska känna igen mig, att de ska vara skolkamrater eller bekanta som vet vem jag är. De är maskerade, men jag är helt oskyddad. Jag gör mig liten och oviktig. Busschauffören pratar med dem, han säger att vi är kusiner. Det går bra, ingen verkar känna igen mig.

Jag vet att de ofta ogillar klaner från Mogadishu

Vi fortsätter till Beledweyne. Den staden styrs också av al-Shabaabs soldater men det är inte så stor risk att någon av dem kommer från Mogadishu och vet vem jag är. Och det går bra även där. Det är bussens slutstation och chauffören hjälper mig att hitta nästa buss, den som ska ta mig till Galkayo i norra Somalia.

Resan tar flera dagar. Al-Shabaab är inte så starka längre utanför Mogadishu och det blir inga fler vägspärrar i deras regi, i stället stoppas bussen och kontrolleras av lokala klanledare. Det känns inte lika riskfyllt. Varje dag kommer folk från olika klaner på bussen. De är pratsamma, för de är inte lika rädda, de är ju på sin hemmaplan. Men jag är lite rädd, jag vet att de ofta ogillar klaner från Mogadishu. Det känns som att jag får tusen frågor.

”Var kommer du ifrån, vart ska du, vilken är din klan?”

Jag svarar undvikande att jag är student men att jag inte riktigt vet vilken klan jag tillhör.

”Va? Joo, det vet alla!”

”Ja, men jag är inte uppväxt med min riktiga familj så jag vet inte riktigt”, hittar jag på. Jag lär mig snabbt namnet på en klan utanför Mogadishu och säger i fortsättningen den när de frågar. Sedan lägger jag till att jag har gått i skolan i Mogadishu, för att förklara min dialekt. Dialekterna avslöjar en i Somalia, de är mycket olika.

Det händer att någon frågar om jag tillhör al-Shabaab. Jag försöker svara neutralt, att jag inte är soldat, för alla kan ju inte bli soldater och det passar nog inte mig, jag ska i alla fall studera just nu, vem vet vad som händer i livet.

Man får aldrig uttrycka en åsikt

Man får aldrig uttrycka en åsikt, aldrig säga vad man tycker, man vet inte vem som ställer frågan eller vem som lyssnar på svaret.

De frågar mera, om många blev soldater i Mogadishu. Ja, jo vissa blir väl det, andra inte. Olika. Jag vet inte.

Samtalen blir stumma. Tömda på innehåll. Jag sätter mig långt bak i bussen, gömmer mig, försöker göra mig osynlig. Till slut tröttnar de på min enstavighet.

Det är första gången i mitt liv jag reser så här långt ensam. Det är fortfarande Somalia, men ändå. Jag tänker framåt hela tiden. Vad ska hända, nu, i morgon, snart? När kommer jag att vara framme i Europa där jag ska få skapa ett nytt liv, i trygghet? Jag längtar efter dagen då jag kan ringa till pappa och mamma och säga att nu är jag framme, allt är bra. Jag vet inte mycket om Europa. Europa betyder mest fotboll för mig. Alla lag som jag sett spela på TV så många gånger, med spelare från hela världen, inför en stor publik. Det verkar bra. Rikt och tryggt. Jag vet några som har åkt innan mig men jag har inte hört något från dem sedan de reste. Men jag tror att jag kommer få studera, leva och inte bara tänka på sorgliga saker. Jag har en vag bild av hur jag ska åka, först till Etiopien och sedan vidare mot Medelhavet och över det. Hur lång tid kommer det att ta? Omöjligt att veta men också omöjligt att inte tänka på. Jag tänker, snart. Snart kommer jag att vara framme. Jag måste tänka så. Bara tänka positivt, annars går det inte.

Det är ungefär sjuttiofem mil till Galkayo, och resan kostar hundra dollar. Det ligger i Puntland, som hör till Somalia men fungerar ganska självständigt. Det ska vara lugnare där. Varje kväll stannar vi vid gränskontroller när vi passerar olika områden. Jag säger att jag ska hälsa på släktingar i Galkayo. Folk är rädda för ungdomar söderifrån även här. Jag fortsätter att vara tyst när vi åker in i stan.

De ser att jag ljuger

Vi kommer fram på kvällen. Det är mörkt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag försöker hyra ett rum, jag säger att jag är student. Jag ser på hyresvärdarna att de undrar vad jag gör där, de ser att jag ljuger, jag är för ung för att gå på universitet. Men jag får till slut ett rum. På dagarna går jag runt ensam i staden. Det är mycket varmt, varmare än vad jag är van vid. Staden är ganska stor, men mindre än Mogadishu. Här finns inget hav.

Maten är annorlunda också. I Mogadishu äter man mycket pasta och grönsaker, det är ett arv från tiden då Mogadishu var koloniserat av Italien. Här är det mest kött och ris. Det är svårt att odla i den här värmen så de grönsaker som finns är väldigt dyra. Galkayo är uppdelat i två delar, en som tillhör Puntland och en som tillhör provinsen Galmudug. Det är lugnt här nu men det har varit mycket krig. 1991 hade jag aldrig kunnat åka hit, då var det stora konflikter mellan Mogadishu och Galkayo.

Jag tänker bara på att komma vidare och på att inte prata så att fel person hör min dialekt. Om de hör att jag är från Mogadishu kan polisen skicka mig tillbaka dit. Jag har inget jobb, är inte student och har ingen giltig anledning att vara där.

Till slut träffar jag någon att prata med. Det är en gammal man, han heter Ibrahim. Jag hör när han växlar några ord med någon att han har samma dialekt som jag. Jag går fram och presenterar mig och han verkar snäll. Han berättar att han jobbar och bor här, men att han är från Mogadishu. Jag ber honom om hjälp, jag frågar var bussen till Hargeysa avgår. Hargeysa är nära gränsen till Etiopien och jag måste ta mig dit. Ibrahim känner någon som brukar köra dit och han fixar allt åt mig på en dag.

Det är långt till Hargeysa, åttio mil, det tar två dagar. Allt är annorlunda. På bussen hör jag dialekter som jag aldrig tidigare hört och platserna utanför fönstret är nya för mig. Jag är fortfarande tyst, Hargeysaklanen gillar inte heller Mogadishuklaner, sägs det.

De hittat en man som ska smuggla dem över gränsen

När vi kommer fram frågar jag busschauffören var jag kan hitta folk från Mogadishu. Han pekar mot ett område och jag går dit. Jag träffar några killar som också är på väg till Etiopien. De berättar att de hittat en man som ska smuggla dem över gränsen, jag kan följa med om jag betalar. Det kostar tvåhundra dollar. Så får det bli.

Jag får stanna med dem och jag sover i deras rum i två nätter. En av nätterna stormar fem poliser in i rummet. Jag vaknar, jag förstår inte vad som händer. De säger att de är säkerhetspolis, de kollar våra väskor. De tror att vi är al-Shabaab. Men de hittar inget. Vi har ju inget. Vi har tur, de låter oss vara. Hade de velat hade de kunnat fängsla oss.

Nästa dag åker vi. Allting händer så fort nu. Jag och de andra blir instuvade i en liten lastbil, gömda i lastutrymmet. Det är alldeles mörkt. Vi pratar inte. Jag väntar bara på att få komma fram. De andra också. De är unga som jag, de vill vidare som jag.

Illustration: Mittlevandejag
Mittlevandejag finns oftast i utkanten av staden, på platser längs tågspåren och motorvägarna. Eller runt ett bord med skissböcker och gemensamma drömmar.
 
Mer konst av Mittlevandejag finns att se på Instagram
 
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

 

Print Friendly, PDF & Email