Gå bara, del 19: Det här var mitt hem

Följetong/Kultur

Det här är del 19 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Två år har gått sedan Abdi lämnade familjen i Mogadishu. När han återvänder är ingenting sig likt. Abdi är också förändrad.

Jag kommer fram till Addis Abeba och polisen stoppar mig. Jag får ljuga som vanligt, säger att jag ska vara där en vecka bara och att jag har pengar. Fast jag har nästan ingenting. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag minns när jag kom till Etiopien första gången, hur nytt och annorlunda allt kändes. Nu blir jag inte förvånad över någonting, nya platser och språk är det vanliga för mig. Det känns ingenting. Jag ser en somalisk man utanför flygplatsen, jag frågar honom var det bor somalier, eller om det finns någon somalisk restaurang någonstans. Jag är inte rädd för etiopier längre som jag var första gången, men jag vet att jag måste hålla mig undan polisen. Mannen visar mig till ett område som heter Bole, det ligger några restauranger som drivs av somalier där. Nu känner jag mig inte liten och osäker längre. Tänker: kör bara, bara klara. Du har varit på Medelhavet, i fängelse, skit i vad som händer. Du har ändå ingenting. Jag går in på en restaurang och frågar ägaren om jag kan få sova där en natt, innan jag ska vidare till Somalia.

”Prata inte med mig om du ska till Somalia”, väser mannen. ”Då tar de mig också! Det är jättefarligt vid gränsen, de tar dig till fängelset, torterar dig.”
”Snälla, bara en natt”, ber jag igen. Jag vet redan att det är farligt, han behöver inte berätta det. Han suckar och ger med sig. En natt får jag stanna.

På morgonen frågar jag om han kan visa mig var bussen går, men han vill inte, han är rädd. Jag får fråga mig fram. Alla är rädda.

Vid gränsen finns smugglarna, men den här gången har jag inga pengar.

Jag tror att jag ska få en hjärtattack

Jag bryr mig inte längre. Alla jag pratar med säger att jag riskerar mitt liv om jag korsar gränsen själv. Ni vet ingenting om mig, tänker jag, ni vet inte vad jag har varit med om. Jag tar bussen. Gömmer alla mina papper i skon. Lite småpengar också. Sedan har jag bara mina kläder, tröja och byxor. Jag åker med bussen som går på natten, det känns säkrast. Om polisen kommer kan jag kanske gömma mig, gå till gränsen själv. Om soldaterna vid gränsen ser mitt pass är det kört. Det tar kanske fem timmar dit. Jag är så trött att jag somnar, fast jag är rädd. Jag vaknar av en ficklampa i ansiktet.

”Vad gör du?” frågar jag. Jag är nyvaken och kisar mot det bländande ljuset.
”Är du somalier?”
”Ja.”
”Kom, kom ut ur bussen.”

Mitt hjärta bankar. De kommer att ta mig till fängelset, det värsta fängelset i världen, de torterar alla där. Jag tror att jag ska få en hjärtattack, så snabbt slår mitt hjärta. Alla i bussen måste gå ut. Soldaterna har stora vapen.

”Vart ska du?”
”Till Wajaale”, säger jag. Wajaale är den stad som ligger närmast gränsen, i Somaliland. Dit får man åka, där är det inte så mycket krig.
”Hur länge har du varit borta?”
”Jag har hälsat på en kompis i Bole, bara några dagar.”
”Var bor din familj?”
”I Wajaale också.”
”Är det sant?”
”Ja.”
”Varför är du inte i skolan?”
”Skolan är stängd den här veckan”, säger jag och hoppas att de inte vet något om Wajaale. Det gör de inte. Tur, annars hade de lätt kunnat genomskåda mig. Jag vet ingenting om Wajaale, vad det är för klaner som bor där, hur de pratar eller någonting alls.

Sedan kroppsvisiterar de mig, känner utanpå kläderna. ”Har du några vapen?”
”Nej, jag är sexton år.”
”Man kan inte lita på sextonåringar.”
”Ska jag ta av mig alla kläderna eller? Vill ni det eller? Jag har inget vapen.”
”Nej. Det är okej. Gå in i bussen.”

De är maskerade så jag har svårt att känna igen dem

Vi kommer fram till Wajaale och jag byter till en buss mot Mogadishu. Det är många kontroller på vägen, både al-Shabaabs och regeringens. Det värsta är al-Shabaabs kontroller för jag är jätterädd att träffa någon gammal klasskamrat, någon som skulle känna igen mig. De vet säkert att jag har varit i Europa och de gillar inte det. Då tror de att man kommit tillbaka som spion. De är maskerade så jag har svårt att känna igen dem, man ser inte deras ansikten. Jag är rädd, men det går bra. Jag säger att jag är student och de låter mig vara. Till slut är jag framme. Det var 2008 när jag åkte, nu är det 2010.

Jag går av bussen och blir stående. Det är som en dröm. Hur ofta har jag inte fantiserat om att återvända hit? Jag börjar gå, försöker att inte titta mig runt för mycket, inte möta någons blick. Allt är så förfallet. Jag minns det inte så här, det måste ha blivit värre. Knappt någon är ute på gatorna och de som är ute rör sig hetsigt, stressat. Jag med. Det är inte långt till vårt hus. Jag vet att mamma och pappa har bott mest i Lafoole och inte varit så mycket i huset alls, men kanske är de där nu? Kanske sitter de där inne och väntar på mig, kanske kommer mamma krama mig när jag kommer, säga att allt ska bli bra. Mina ögon tåras, benen går av sig själva, jag behöver knappt titta, jag kan den här vägen, fortfarande kan jag den, minnet sitter i kroppen. Jag vill inte se alla trasiga, sönderskjutna hus jag passerar, jag vill inte se.

Sedan kommer jag fram.
Dörren saknas. Fönster utan glas. Trasigt tak.
Det ser inte värre ut än de andra övergivna husen. Inte bättre. Det är som vilket hus som helst i Mogadishu. Det är bara det att det här var mitt hem. Det är bara det att alla mina goda minnen utgick från det här huset. Nu är det övergivet och plundrat. Mammas affär. Uteplatsen där vi sov. Vårt hem. Det finns inte kvar. Jag har åkt hela vägen hit och det finns inte kvar.

Jag går inte in. Det finns ingen mening med det. Dessutom skulle det vara farligt. Någon annan kan vara där inne. Jag börjar gå, går längs vägen. Grannarnas hus är likadana. Fotbollsplanen där vi brukade spela är öde, inga barn är ute.

”Abdi!”

Jag vänder mig om och ser ett bekant ansikte, det är så skönt att jag vill gråta, men jag gör inte det, skulle jag börja skulle jag nog aldrig kunna sluta. Halima. Min kusin.

Då finns det ingen plats på jorden för mig

”Vad gör du här, jag trodde du var i Europa?” Hon kramar mig och ser sig oroligt omkring.
”Jo, jag var där, men … nu är jag tillbaka.”
”Du är galen, kom in till mig så kan vi prata.”

Halima bor kvar med sin familj, hon är äldre än mig och har barn. Hon berättar att mamma och pappa har flyttat till ett område utanför Mogadishu, Elasha Biyaha.

”Va? Där kan man väl inte bo?” säger jag. Som jag minns det var det ödemark.
”Folk bor där nu, de ställer upp tält, ett stort läger. Det är säkrare än här i alla fall. Säkrare än Lafoole också.”
”Är det vägspärrar för att ta sig dit? Al-Shabaab?” Hon nickar.
”Men du kan bo här ett tag, såklart.”
”Tack.”

Jag stannar hos Halima. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ingen är ute på gatorna. Jag är rädd för att synas för mycket om jag går ut. Det känns som att jag har provat alla platser i hela världen och ingen är säker för mig. Det här är inte mitt land längre, inte min stad och om det inte är det då finns det ingen plats på jorden för mig. Jag vet, för jag har försökt. Ingen kan säga att jag inte har försökt.

Nästa dag går jag ut för att köpa vatten. Jag hittar ett ställe som är öppet, det finns inte många.

Jag står och gräver i fickan efter mynt. En man står och tittar på mig, han är kanske trettio år, har stort skägg.

”Du heter Abdi, va?”
”Ja?”
”Jag känner igen dig från skolan.”
Jag känner inte igen honom, hur kan han veta vem jag är? ”Förlåt, jag minns inte dig. Var du lärare eller … ”
Han avbryter mig.
”Har du varit i Europa?”
”Nej, nej. Jag har varit borta länge, jag vet, men jag har varit utanför Mogadishu bara.”
”Folk säger att du har varit i Europa.”
”Men det har jag inte.”
”Om du säger det så. Bra att du är tillbaka i alla fall. Jag ska ringa en av dina lärare, jag tror att han vill träffa dig.”
”Okej, javisst, gör det.”

Han säger att alla saknar mig och att vi måste ses

Jag kan inte säga nej. Jag måste spela med, låtsas att det handlar om en snäll lärare som saknat mig. Han ringer. Jag får prata med läraren. Han undrar också om jag varit i Europa. Han säger att alla säger det.

”Nej nej, det är inte sant”, säger jag.
Jag hör att han inte tror mig.
Men han säger att alla saknar mig och att vi måste ses. Ja, säger jag. Allt är okej, man måste säga okej och ja. De får inte märka att jag tvekar, jag känner dem, det har gått lång tid men jag känner dem. Han vill ses i moskén på fredag, javisst, vi ses där, säger jag. Trevligt att prata med dig också.

Jag skyndar mig tillbaka till Halimas hus. Jag vill till Elasha Biyaha men det går inte, jag vet inte hur det ska gå till. Jag har inget telefonnummer att ringa. Det går inga bussar, jag känner ingen som har bil, det är vägspärrar längs vägen. Och al-Shabaab vet att jag är tillbaka. Jag är inte en migrant bland andra, som jag varit så länge, här är jag Abdi som försvann i stället för att gå med i al-Shabaab som mina skolkamrater gjorde. De ser mig som en svikare. Jag kan inte gömma mig.

Jag har drömt om det här, att komma tillbaka. I drömmen har allt varit bra, jag har träffat vänner och familj och allt har varit som förr, fast bättre. Det var farligt här när jag lämnade, men då visste jag mer hur det funkade, vad jag skulle undvika, hur jag skulle röra mig i staden, vem jag kunde lita på. Nu vet jag ingenting. Allt är annorlunda, folk också. Jag frågar Halima om kompisar, grannfamiljer, men ingen är kvar. De har antingen flyttat eller dött. Eller blivit soldater.

Halima säger att jag kanske kan låna hennes niqab och försöka åka till min familj maskerad. Men det är al-Shabaabs knep, om regeringssoldaterna tar mig då så kommer de fängsla mig och tortera mig. Dessutom, om jag lyckas ta mig dit och al-Shabaab eller regeringssoldaterna tar mig där kommer även min familj råka illa ut och det är det sista jag vill. Jag kan inte utsätta dem för fara.

”Du skulle inte ha kommit tillbaka”, säger Halima och jag vet att hon har rätt.

Jag stannar mest inomhus, går inte till moskén som jag lovat utan gömmer mig. När jag en dag varit ute och handlat lite och kommer tillbaka berättar Halima att några från al-Shabaab har varit och frågat efter mig. Eftersom jag inte dök upp vid moskén på fredagen letar de efter mig. Vem sa till dem att jag bodde här? De har spårat upp mig.

Hon räddar mitt liv, så är det

”Jag är ledsen, men det är ingen bra idé att du bor kvar här”, säger Halima. ”Det är för farligt för både dig och oss.”

Jag flyttar. Jag kan inte sova på samma plats två nätter i rad, jag flyttar runt mellan olika grannar. Det är snällt att de hjälper mig, men så här kan jag inte fortsätta hur länge som helst.

För eller senare hittar de mig.

En dag går jag till ett internetcafé. Jag måste göra någonting för att inte bli galen. Jag har fått mail från Emma. Hon känner många somalier i Malmö så hon får höra om allt som händer, att situationen är extra våldsam och farlig just nu. Jag blir glad för mailet, att hon kommer ihåg mig. Jag svarar och berättar om de som letar efter mig, att jag inte hittar mamma och pappa. Jag frågar vad hon tycker att jag ska göra. Kan jag komma till Sverige? Jag vet inte vem annars jag ska vända mig till. Jag känner mig så ensam, som att ingen i hela världen kan hjälpa mig. Hon säger att om jag verkligen måste därifrån så kan hon fixa en biljett från Etiopien. Jag borde få flyga nu eftersom jag har pass från Malta. Jag skulle inte behöva åka genom Sahara, inte över havet.

Vi bestämmer så. Hon ska skicka pengar. Hon har en somalisk kompis som kan hjälpa henne, annars är det svårt att skicka pengar mellan Sverige och Somalia. Jag vet inte hur jag ska tacka henne, det betyder för mycket. Hon räddar mitt liv, så är det. Hon är på andra sidan jorden och har bara träffat mig i några veckor men nu räddar hon mig. ”Tack”, säger jag, men det räcker inte.

Nu ska jag åka till Etiopien igen. Jag vet inte vilken väg jag kan ta, jag är så trött nu. Det kommer att vara kontroller igen, jag kommer att behöva ljuga. Europa igen. Det kanske är dumt. Jag vet inte. Jag måste välja fast jag inte har några val. Jag vet inte. Tänk nu, Abdi! Det är Europa eller kriget. Soldat i al-Shabaab. Om jag ens får bli det nu, kanske vill de bara döda mig. Jag kan inte vara här. Jag kan faktiskt inte vara här. Inte om jag vill överleva.

Jag vill överleva.
Det är inte min tid att dö, jag tror faktiskt inte det.

Illustration: Kéren Socadjo
“Mitt bidrag heter ‘une partie de Moi’ 
På bilden ser man blåa människor som står nära varandra. I mitten står Abdi med en stjärna på huvudet. Tillsammans bildar dessa människor landet Somalia. Vilket då betyder att det är människorna som gör landet.
 
Träbitarna och stenarna runtomkring ska symbolisera att Abdi förlorat en del av sig själv (hans hem då) vilket betyder att det är människor som gör länder till det de är och inte bara byggnader/hem osv. Därför tar man en del av en människa när man tar bort ett ställe som ingick i deras livshistoria.  Man tar bort de glada minnena och ersätter dem med en bild av verkligheten.”
 
Kéren Socadjo är en 17-årig  konstnär som ritar överallt, så länge hon har en penna i handen. Hon bor i Stockholm och har ritat så länge hon kan minnas, men började ta det på allvar när hon var 11 år gammal. I början gjorde hon mest graffiti och därefter ansikten. Kéren Socadjo inspireras främst av afrofuturism som har haft en stor påverkan på hennes konst och gett henne en större bild av vad hon gör. Hon inspireras dessutom utav saker som finns i sin omgivning och saker hon har upplevt. Med sin konst vill Kéren Socadjo påverka människor och få dem att ställa frågor. Enligt henne ska konst inte vara passivt utan det ska synas och kännas.
 
Se mer konst av Kéren Socadjo på hennes instagram där hon även tar emot beställningar.
 
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

 

Print Friendly, PDF & Email