Gå bara, del 18: TILLBAKA

Följetong/Kultur

Det här är del 18 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi är tillbaka på Malta, men där kan han inte stanna. Ett liv i Europa känns inte som en möjlig framtid längre. Kanske USA vore ett bättre alternativ?

Ni vet ingenting om mig, ni vet inte vad jag har varit med om

Jag har varit i Sverige i fem månader. När flygplanet landar på Malta tänker jag: Europa är slut nu. Det finns inget Europa för mig. Jag måste åka tillbaka till Somalia. På något sätt måste jag det. När jag ska lämna flygplatsen tar polisen mig. De tror att jag smugglar droger. Det är mitt i natten, det är den tiden folk gör det, för då är det färre resenärer och poliser. Men det finns civilklädda som smyger omkring och kollar om folk har röda ögon. Jag är så trött att mina ögon har blivit röda.

De sätter mig i ett rum. ”Stanna här”, säger de. ”Du är full eller drogpåverkad. Vi måste kolla din väska.”
”Jag håller inte på med sånt, jag är trött bara, jättetrött. Jag mår inte så bra. Det här är inte rätt.”

De lyssnar inte, de vräker ut mina saker på golvet, mina kläder som jag vikt fint. De har ingen respekt alls. De letar igenom allt, jättenoga. Det tar nästan en timme, fast jag inte har så mycket saker. De ringer till polisstationen, frågar om mig. De säger att de ska kolla i min kropp. Jag säger att jag inte accepterar det. Det spelar ingen roll vad jag säger. De använder någon slags apparat, undersöker hela mig. Men de hittar inget.

”Varför åkte du till Sverige?”
”Varför tog ni mina fingeravtryck”, svarar jag.
”Gå tillbaka till Hal Far”, säger de.

Jag får energi av ilskan

Det går inga bussar på natten, bara taxi för folk som har råd. Jag går hela vägen, det tar flera timmar. Men det känns inte så, jag är arg och går snabbt, jag får energi av ilskan. Alla sover när jag kommer fram. Jag lägger mig på marken utanför ett tält och försöker sova. Det är kallt.

På morgonen när alla vaknar är det många som känner igen mig, hälsar på mig, kramar mig, välkomnar mig tillbaka.

”Tur att du inte hamnade i fängelse!” säger någon.
”Vi har alla varit med om det där”, säger en annan. ”Vi har deporterats från Finland, Norge, Sverige, Tyskland. Det finns inget att göra, vi har bara de här tälten. Vi får vänta på FN, hoppas.”

Så är det. Det känns skönt att träffa dem igen, skönt att de förstår. Jag försöker skaka av mig minnet av poliserna på flygplatsen. Kompisarna ger mig frukost, vi äter tillsammans. De är så snälla. Vi pratar om vad som hänt sedan jag åkte. De berättar att Läkare utan gränser nu vägrar ge vård till folk som sitter i detention center, de säger att det är meningslöst när levnadsförhållandena är så dåliga, folk blir aldrig friska då. De kräver att myndigheterna gör det bättre för folk om de ska kunna jobba där. Vi hoppas att myndigheterna lyssnar. Annars blir det ju bara ännu sämre, ingen läkarvård ens. Sedan orkar vi inte tänka på allt hemskt mer. Vi pratar om andra saker, om bra dagar i Somalia, alla pratar om när de senast hade det bra. Tänk på det roliga, inte det sorgliga. Jag pratar om min skola. Jag berättar om en dag när pappa kom och hälsade på mig i skolan. Jag var glad och stolt för att han kom dit, för hur han pratade med lärarna, för att han visade att jag var viktig för honom. Det var en fin dag. Det var något helt annat än nu.

Jag går till UNHCR:s kontor, säger att jag vill registrera mig för att få komma till något annat land. UNHC pratar om att det ska bli bättre, att många länder ska dela på migranterna, då kommer det att funka. Men de säger så bara för att ha något att säga, för att vi ska bli nöjda när vi går dit. Italien och Malta ska få hjälp av de andra länderna, de ska prata om det i Bryssel. Jag tror inte så mycket på det där, men vad ska jag göra. Jag går till UNHCR:s kontor varje dag under en månad. Man får stå utanför och prata med dem genom fönstret. Det finns inte så mycket annat. Stå i kö till maten också. Sedan till UNHCR.

Alla vill åka till USA men samtidigt är alla rädda

USA har en egen kontroll, de gör flera långa intervjuer. Alla vill åka till USA men samtidigt är alla rädda. För FBI och CIA. Vi hör många historier. En man hade deporterats från Norge och ville komma till USA. Han hade sagt att han var religiös. Då gjorde de ett test och sedan sa de att de hade ett jobb åt honom, att ha skulle bli spion åt dem. Det ville han absolut inte. Det är farligt att vara spion, tänk om någon skulle få reda på det? Han hade ju redan flytt för att det var farligt i Somalia. Då stämplade amerikanerna honom som terrorist och sa att han aldrig mer skulle bli insläppt i något land, ingenstans skulle han kunna leva. Han hade stort skägg och kunde mycket om Koranen så de hade tänkt att han skulle gå med i al-Shabaab och samtidigt jobba för FBI. De sökte upp honom fyra gånger, frågade om han hade ändrat sig, lockade med amerikanskt pass och pengar. Det sägs att de ofta gör så här. Det är ytterligare en anledning till att inte säga att man är religiös.

Jag ansökte om att få komma till USA förra gången jag var på Malta men jag var aldrig på intervju. Det ska jag nu.

Jag vet att det är svårt att få komma till USA om man är en man mellan tjugo och fyrtio år, det är då de tror att risken är störst för att man är terrorist, men jag ska försöka.

Jag går in i byggnaden och väntar i receptionen. Det är svalt och tyst. En man bakom ett skrivbord tittar upp och ropar: ”Hello! Welcome!”

Jag går fram och han ställer sig upp, han är lång och muskulös, han måste vara soldat, han pratar och rör sig som en soldat. Högt och hårt. Han skrämmer mig lite men jag säger att jag vill söka asyl i USA.

”Varför vill du det?” Han tittar mig i ögonen, ser bestämd ut. Jag måste säga något bra nu.
”USA verkar så bra. Jag har flera kompisar som har fått komma dit. USA innebär möjligheter att bli något, ni har bra skolor. Jag vill göra något bra av mitt liv. Och jag vill leva i en demokrati, USA har den bästa demokratin i världen”, säger jag och hoppas att han ska bli nöjd. Det blir han.
”Ja, så är det. Så är det”, säger han och nickar. ”Vad gjorde du i Somalia, då?” Han lutar sig fram, tittar mig så där i ögonen igen.

Om jag säger att jag ljugit om min ålder är det kört

”Om du ljuger en enda gång så litar vi aldrig på dig igen. Så du vet det. Tänk på det innan du säger något.”

Vad ska jag säga? Jag har bara gått i skolan. Men på pappret står det att jag är född 1986. Om jag säger att jag ljugit om min ålder är det kört. Varför sa jag så? Jag visste inte att det var så viktigt, jag gjorde bara som andra sa var det bästa, vad annars kan man göra? Jag måste fortsätta säga att jag är född 1986. Han säger att jag inte ser så gammal ut. Jag svarar att det är för att jag har ätit dåligt så länge.

”Visst, så kan det vara”, säger han. ”Du har haft problem. Vad har du jobbat med, har du ett yrke?”
”Nej, jag har bara gått i skolan.”
”Vilken skola?”
”En vanlig skola.”
”En islamsk skola?”
”Nej.”
”Var ligger den och vad heter den?”
”Mogadishuskolan”, säger jag. Det är en skola som finansieras av Unicef. Det borde väl vara okej. Jag kan inte säga vilken skola jag gått i egentligen.
”Vilka lärare hade du?”
”Hussein, Abdullahi, Salim… ” Jag hittar bara på. Skulle han koppla samman mig med mina riktiga lärare skulle jag aldrig få sätta min fot i USA.
”Brukade ni läsa mycket om islam?”
”Nej, bara matematik och somaliska och sånt där.”
”Är du religiös?”
”Ja, jag är muslim, men jag är helt vanlig, ingen terrorist.” ”Vad tycker du om islamska grupper som al-Shabaab?”
”De är inte bra. Det är ju därför jag är här.”
”Visste du att soldaterna i al-Shabaab är ungdomar?” Han tittar anklagande på mig.

De absolut allra flesta ungdomar vill bara leva i Somalia i fred

Vad ska jag svara på det? Det är inte jag som har bestämt att det är så. Och det är inte jag som är soldat. Han frågar och frågar och jag känner mig arg. Som att det är mitt fel, allt som händer. Jag och de absolut allra flesta ungdomar vill bara leva i Somalia i fred. Vara kompisar och bröder och systrar. Gå i skolan. I Somalia är alla muslimer. Det finns i princip inga judar och kristna, så man tänker inte på det. Innan jag lämnade Somalia hade jag aldrig fått frågan om jag är religiös. Jag är muslim bara. Al-Shabaab handlar om politik, inte religion. De har inget med religion att göra. Det är så de värvar folk bara, när de pratar om att islam är det enda rätta får de sig själva att framstå som goda. Islam är den minsta gemensamma nämnaren för Somalias befolkning. Amerikanen frågar mig om jag är religiös för att få reda på om jag är farlig, men det är helt fel fråga.

”Vad ska du bli då?” frågar han sedan.
”Jag vill fortsätta studera och sedan jobba. Leva i trygghet och frihet. Försöka leva så bra som möjligt. Vara en snäll person och hjälpa mitt land så det kan bli fred.”
”Men vilket yrke? Soldat kanske? Eller läkare?”
”Kanske läkare. Men aldrig soldat. Inget som har med krig eller politik att göra. Jag hatar ljudet av skottlossning, jag klarar inte av det. Jag hörde det hela tiden förut, jag orkar inte höra det mer.”
”Okej. Nästa intervju är om sex månader. Det är tre intervjuer totalt.”

Jag känner mig helt slut. Han tittar på mig över skrivbordet.

”Jag ser att du blir nervös. Men jag gör bara mitt jobb. Vi kan inte riskera USA:s säkerhet”, säger han. Jag nickar. Intervjun tog tre timmar. Jag är trött och ledsen. Jag tror inte att det gick så bra.

Jag går tillbaka till tälten. Alla kommer fram och frågar hur det gick. Alla avskyr den där mannen, det är alltid samma man och han frågar hela tiden om al-Shabaab. Det spelar ingen roll att man svarar att man inte gillar dem, han frågar igen och igen.

Han frågade mig också om jag vill bo i ett islamskt land. Jag vet inte vad det betyder när det kommer från honom. Att alla är muslimer? Eller terrorister? Jag skulle vilja bo i Somalia. Men det går inte. Om det var fred där skulle jag välja det.

”Du är välkommen tillbaka när du kan betala.”

Vi kan inte göra något åt deras frågor. Vi får bara ta det, bli starka. Det är ingen idé att klaga.

Sedan försöker jag söka jobb. Nu när jag ändå är här på Malta kan jag lika gärna försöka. Jag tänker att jag måste utbilda mig till något först, så jag går till ett center där man kan anmäla sig till olika utbildningar. Hon som sitter i receptionen skrattar när hon ser mig. ”Är du medborgare? Är du flykting? Kan du betala?”
”Vadå betala?”
”Du måste betala för att studera. Varje kurs kostar trehundra euro.”
”Men jag har inga pengar.”
”Då går det inte. Du är välkommen tillbaka när du kan betala.”
”Finns det inget som är gratis?”
”Nej.”

En dag kommer det några svenskar till tältlägret. Jag blir nyfiken och pratar med dem, mest med en som heter Emma. Jag tycker om henne direkt. Hon säger att hon studerar mänskliga rättigheter och att hon ska skriva om situationen på Malta, de ska försöka få media att uppmärksamma detta. Hon är aktivist också, i en grupp i Malmö som har kontakt med en massa folk som bor där men inte har uppehållstillstånd. Vi pratar om situationen på Malta, hon frågar och jag berättar. Jag ser på Emma att hon inte tycker att det är normalt, att det inte borde vara så här. Det känns bra, det är lätt att glömma det, att det faktiskt är helt sjukt och borde ändras på. Hon kommer till Hal Far varje dag i tre veckor, det är så länge de stannar. Jag hjälper dem lite, det är ju inte som att jag har så mycket annat för mig. Jag får låna en kamera och fotar en del. Jag hjälper till att tolka också, jag har lärt mig rätt mycket engelska nu. Jag vill höra mer om dem som bor i Sverige utan papper. De väntar på att deras dublinbeslut ska gå i preskription, det tar ett och ett halvt år, säger Emma. Jag funderar på det. Det kanske skulle vara en lösning. Men samtidigt svårt att vara illegal så länge.

Det är roligt att vara med Emma, hon får mig att skratta och det är skönt att få prata om situationen med någon som kommer utifrån. Mötet med henne gör mig gladare än på länge, hon känns som en storasyster fast vi träffats så kort. Jag får hennes mailadress när hon åker så vi kan hålla kontakten.

Jag hittar inget jobb, mina kläder börjar gå sönder och jag kan inte köpa nya. Min T-shirt saknar en ärm. Men några kompisar har fått jobb på en liten ö som heter Gozo. De odlar grönsaker. Jag chansar och åker dit och får jobba lite, fem timmar på en dag, då får jag femton euro. Men bussen dit kostar fem så det blir inte så mycket kvar. Jag jobbar där i några veckor.

Jag har haft samma tröja varje dag i fyra månader

Jag prövar att ringa till Lafoole och till min stora glädje fungerar telefonen och jag får prata med pappa. De lever allihop, det gör mig så lycklig. Och jag börjar berätta. Jag berättar om kompisar som tagit livet av sig. Att jag har haft samma tröja varje dag i fyra månader. Att jag inte får studera. Det går inte att försöka släta över längre.

Och då plötsligt bestämmer jag mig. Nu får det vara nog. Jag hör ju själv hur det låter.

Jag ska leva med min mamma och pappa. Jag klarar inte mer. Jag kände mig så fruktansvärt trött.

”Jag kommer hem nu. Jag ska försöka i alla fall. Även om det är svårt.”
”Gör det”, säger pappa. ”Kom hem till oss.”

Jag ringer min farbror i Nairobi, pappa har lovat att fråga om han kan hjälpa mig. Det kan han. Han har inte så mycket pengar han heller, men pappa har berättat om den ohållbara situationen och min farbror förstår att jag verkligen behöver hjälp nu. Jag har lite pengar från odlingsjobbet så jag kan åka till Italien, Ryan Air till Rom. Därifrån har min farbror köpt en biljett till mig, Ethiopian Airlines.

Det är 2010 nu och jag lämnar Europa. Deras regler och lagar. Det är bra att du har sett hur det fungerar. Men du kan inte leva där. Det är inte öppet för dig. Det är omöjligt.

Illustration: Hanna Cecilia Lindkvist

Hanna Cecilia Lindkvist är scenograf och kostymdesigner med en förkärlek för illustration, ni hittar fler av hennes bilder på instagramkontot skyhighskylinefacetime

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email