Gå bara, del 16: SVERIGE

Följetong/Kultur

Det här är del 16 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi kommer till Sverige och får hjälp att hitta till Rinkeby och Somaliska föreningen. Där får han stanna tills det är dags att söka asyl.

”Jag heter Abdi, jag är femton år, jag söker asyl”

Vi kommer fram till T-Centralen på eftermiddagen. Det är så stort, och mycket folk som går snabbt, tittar rakt fram och är stressade. Jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Jag tänker att jag måste hitta några somalier som jag kan prata med, som kanske kan hjälpa mig. Jag går runt och letar efter någon som ser ut att komma från Somalia, eller i alla fall Afrika. Jag tänker på Malta, på rasismen där, jag vet inte hur det är i Sverige, om det är likadant här. Jag vågar inte fråga någon som är vit, de kanske bara blir arga. Till slut hittar jag en man, han är från Etiopien, säger han. Jag ber honom om hjälp, säger att jag är ny här. Han ler och nickar, ser snäll ut. Jag frågar om det finns något ställe där det bor somalier.

”Visst, åk till Rinkeby, där kommer du hitta somalier så fort du går av tunnelbanan”, säger han. Han hjälper mig att hitta rätt tunnelbana och köper en biljett till mig. Jag tackar honom och vi säger hejdå. Jag åker blå linjen mot Hjulsta för första gången i mitt liv, jag tittar noga vid varje station, kollar om jag ska gå av, jag vet ju inte var Rinkeby ligger, hur långt det är.

Det är sant som mannen sa, så fort jag är framme ser och hör jag många somalier. Det känns tryggt. Några kommer fram till mig, de ser att jag är ny, jag har ju ingen jacka och ingenstans att gå. Och jag ser nog ganska sliten ut.

”Vart ska du någonstans, känner du någon här?” frågar en man. Jag berättar att jag vet en som bor i Örebro, men att jag inte har något nummer till honom.

“Somaliska föreningen, där kan du få hjälp.”

”Kom”, säger mannen. ”Det finns ett ställe här, Somaliska föreningen, där kan du få hjälp.” Han tar mig dit och presenterar mig för en imam. Han säger att jag kan få sova i moskén. Han ger mig mat och en jacka så jag inte ska frysa. Han kom själv ensam till Sverige från Somalia 1991 och visste inte vart han skulle ta vägen. Nu hjälper han andra.

”Det är så här för alla första gången, vi måste hjälpa varandra”, säger han.

Imamen säger att jag kan bo i moskén en vecka medan jag funderar på vart jag ska åka, Finland eller Örebro. Egentligen får ingen bo där för hyresvärden, men imamen vill gärna hjälpa mig.

”Vi tar hand om dig”, säger han. Han säger åt restaurangen som hör till moskén att ge mig mat tre gånger om dagen. Och han hjälper mig att växla mina tvåhundra danska kronor.

Folk skänker pengar till moskén för sådant här, så att man ska kunna få hjälp. Och kläder också, det är därför jag kan få en jacka så snabbt.

Det känns skönt att ha någonstans att bo ett tag. Jag är fortfarande så trött, har ont i hela kroppen, i huvudet. Jag är tyst nästan hela tiden, folk tror att jag är sjuk. De jag träffar i restaurangen frågar vad det är med mig, vad som är fel. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Men det känns också bra att vara bland folk, sitta i restaurangen och höra folk prata somaliska och arabiska omkring mig även om jag inte orkar prata själv.

Imamen är snäll mot mig. Han berättar att han satt i fängelse i Ukraina innan han kom till Sverige, han vet hur hemskt det är.

”Glöm allt som har varit nu”, säger han. ”Tänk framåt, tänk på att du ska få ett bra liv, en framtid. Vi är många som har varit i den här situationen.”

Jag förstår inte riktigt hur det funkar med fingeravtrycken

Jag försöker, men det är svårt. Trots att folk är snälla så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Har svårt att föra ett samtal. Alla andra tror att jag är sjuk, kanske galen, men jag orkar inte bry mig om det.

Jag får låna en telefon för att ringa pappa. Nu får jag tag på honom. Jag berättar om den tyske mannen och imamen som har hjälpt mig och pappa blir så glad. Utan deras hjälp vet jag inte vad som hade hänt. Pappa säger att han önskar att han någon gång får träffa dem och tacka dem för deras vänlighet. Tacka dem som hjälpte hans son när han själv inte kunde.

Jag lyckas inte hitta numret till han i Örebro, varken jag eller pappa får tag på någon som kan ha det. Det känns för läskigt att åka till Finland, jag är rädd att polisen ska ta mig när jag går av båten. Så när veckan tar slut säger jag till imamen att jag vill söka asyl och frågar hur jag ska göra. Han följer mig till Migrationsverket i Solna. När vi skiljs åt utanför byggnaden ler han och säger att han önskar mig all lycka. ”Och kanske ses vi snart igen”, säger han. Ja kanske. Hoppas.

Jag går in, tar en nummerlapp, sätter mig och väntar på min tur. Jag vet att det inte är så stor chans att det här kommer att fungera, men jag måste ändå prova. Jag förstår inte riktigt hur det funkar med fingeravtrycken. En del av dem som åkte från Malta kom faktiskt inte tillbaka. Kanske kan jag få stanna här. Även om chansen är liten måste jag testa. Jag är inte så nervös än, imamen berättade att de inte frågar så mycket första gången. Väntrummet är stort, det har stengolv och lite krukväxter och bänkar av trä. Det är ganska mycket folk som väntar, ensamma personer och familjer med barn. Men det är ganska tyst ändå. Jag pratar inte med någon. Jag väntar länge. Till slut får jag komma fram.

”Jag heter Abdi, jag vill söka asyl här, jag är femton år.”

Det blir ingen intervju nu, det kommer senare. Men de tar fingeravtryck. Eftersom jag är under arton ska jag få bo på ett ungdomsboende i Märsta. De bokar en taxi som ska ta mig dit, är man ung får man åka taxi. Jag sätter mig i baksätet, lutar mig tillbaka och blundar. Jag skulle kunna åka i timmar.

Det känns tryggt på boendet. Jag får en säng som är ren och mjuk. Jag sover bra första natten, det känns skönt att veta att jag ska få bo här fram till beslutet. Jag tänker att det blir ett bra beslut, måste tänka så.

Det är ett slags ingenmansland

Alla som bor här är mellan femton och sjutton år. Ungdomar från Eritrea, Afghanistan, Somalia, Irak, Etiopien, Sudan, Bangladesh. De verkar schyssta men det är inte direkt som att vi blir vänner. Alla har för mycket egna problem för att orka med någon annans. Det är så stor omsättning också, folk kommer och går, får uppehållstillstånd eller avslag. Det är ett slags ingenmansland, ingen ska vara kvar här för alltid, det är inte någons hem. För eller senare får alla ett beslut, oavsett om det är positivt eller negativt.

Personalen hittar på olika aktiviteter med oss, det är bra. Man får gå ut en stund om man har en personal med sig, de har ansvar för oss. Det är sommar nu, vissa dagar är varma och sköna. Jag får en god man också, som ska hjälpa mig i kontakten med Migrationsverket.

Vissa har redan fått uppehållstillstånd men bor kvar i väntan på att bli placerade i en kommun, antingen hos en familj eller på ett hem för ensamkommande barn. Det brukar ta ungefär tre månader, berättar personalen. När jag ser på dem med uppehållstillstånd tänker jag att det ska gå bra, jag kan bli som de en dag, det är ingen skillnad på dem och mig.
Jag är så trött, det känns som om jag skulle kunna sova i hundra år. Jag gör som de andra gör, spelar fotboll och tittar på film, men det känns nästan som att jag går i sömnen. Jag är inte riktigt närvarande. All stress jag upplevt har landat i en stor orkeslöshet. Jag sitter helst för mig själv. Ibland sätter personalen på musik, det är skönt att lyssna. Jag hör en låt jag aldrig hört förut, den heter ”I have a dream” och jag fastnar direkt för texten. Hon som sjunger har så vacker röst, alldeles mjuk är den. Hon sjunger om att korsa ett vatten för att man har en dröm, att man ska lämna det svåra bakom sig. Att man kan drömma sig iväg från verkligheten. Jag vill det, jag är trött på verkligheten. Sången är som en vaggvisa för mig, jag vill bara lyssna på den igen och igen. En i personalen säger att det är en svensk grupp som heter Abba som blev kända på 70-talet i Sverige. Jag lyssnar och drömmer att allt kan bli bra.

En dag säger de att jag har fått en läkartid. Personalen har anmält att jag inte verkar må bra. Jag pratar inte så mycket med de andra ungdomarna, visst, jag är med på aktiviteterna ibland men jag verkar inte glad, tycker de.

De säger att jag ska prata med en psykolog. Det är inget fel på mig, tänker jag. Jag har kämpat så hårt, det är många som blivit sjuka på vägen men inte jag. Jag kanske inte är så glad men jag har klarat mig bra ändå. Efter förutsättningarna. Jag tycker faktiskt inte att det är konstigt att jag inte är glad, snarare tvärtom. Vad tror de egentligen om Somalia, och vad vet de om vägen vi alla har åkt? Jag orkar inte. Jag vill stänga av. Jag vill att de ska lämna mig i fred.

Jag försöker men jag blir inte glad

Psykologen är en gammal kvinna med små ögon och stort vitt hår. En tolk sitter med också. Kvinnan frågar hur jag mår, frågar om min familj och småpratar lite. Hon säger ”ja” hela tiden, efter varje mening eller ord från mig säger hon ”ja” eller ”mm” som också betyder ”ja”. Det låter hetsigt. Ja, mm, ja, ja, mm, ja, hör jag hela tiden. Jag kan inte prata med henne. Jag kan inte berätta om Malta och Libyen för jag tänker att hon kommer att säga det till Migrationsverket då. Hon jobbar ju för dem. Min enda chans är om de tror att jag kom direkt från Etiopien. Jag kan inte säga någonting som är viktigt till henne. Hon ser bekymrad ut. Säger något till tolken. Han ser på mig.

”Hon säger att hon ser att du mår dåligt. Hon vill att jag ska säga att hon kan hjälpa dig om du berättar mer om vad som hänt.”

Jag försöker göra allt de säger, jag är med på aktiviteterna, spelar fotboll, försöker vara glad. Min gode man pratar också med mig, försöker muntra upp mig. Några i personalen är från Somalia, de märker också att jag mår dåligt och frågar vad jag varit med om, undrar om jag har varit soldat. Jag försöker men jag blir inte glad. Oron och stressen är för stor. För framtiden, familjen, allt. Jag tycker att de frågar för mycket också. Det känns som att de snokar. Jag tänker att de berättar allt jag säger för handläggaren på Migrationsverket. De gör så ibland, har jag hört.

Sedan blir jag kallad på intervju. Jag säger inget om Malta, säger att jag åkte buss till Etiopien och sedan flyg till Sverige.

”Har du varit i något annat land, har du sökt asyl någon annanstans?”

”Nej”, säger jag och hoppas att de ska tro mig. Det är nästan sant. Jag fattade aldrig att jag sökte asyl på Malta. Jag skrev bara under de papper de sa åt mig att skriva på. De tog mina fingeravtryck, det gick inte att säga nej till det, de tog allas, vi var inte i position att säga nej till någonting.

Det går ganska snabbt att få beslut, ett par veckor bara. Min gode man hör av sig en dag och säger att beslutet kommer i morgon, vi ska åka till Migrationsverket tillsammans.

Jag kan inte sova den natten, jag oroar mig. Jag vill stanna här. Jag vill börja mitt liv här. Få gå i skolan, lära känna kompisar som inte kommer att försvinna direkt. Leva vanligt bara, ska det vara så omöjligt?

Illustration: Ilja Stenberg

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email