”Genom alla kulturer har vi använt masker,” säger Tom Bogaard framför en grupp gymnasieelever som igår fick förhandsvisning av Tensta kontshalls nya utställning Fred med jorden på Campus Tensta.
För det är på något märkligt sätt så lätt att glömma – i en tid när filter läggs på filter och vissa plagg misstänkliggörs mer än andra – att vi alla någon gång bär masker.
Men Boogards verk Mask Debris (Beach Boy) från 2022 – en mask tillverkad av olika strandfynd i västra Sverige – visar att historien alltid hinner i kapp.
Flera verk i Tensta konsthalls nya utställning, som öppnar i dag, kommer med liknande förebud. Många i den icke-västerländska delen av världen skulle nog hålla med om att kolonialiseringens tid ej är förbi, och vinterträdgården i Campus Tensta – där delar av utställningen hålls – blir en smärtsam påminnelse om det.
Konsthallens chef Cecilia Widenheim berättar om hur vinterträdgården från mitten av 1980-talet, då byggnaden och gamla Tensta gymnasium uppfördes, ända fram till 2009 stoltserade med exotiska växter från olika delar av världen. Bilder från samma tid vittnar om hur trädgården tillåtits växa sig ända upp till glasen på övre plan. Även om trädgården glesnat avsevärt i och med tiden finns bananplantorna kvar.
Ann Lislegaards ljudinstallation på samma plats blir i sammanhanget en svidande kommentar. I Ghost Opera / Extinction (2022–2023) har hon utgått från ett arkiv med fågelljud av utrotade och rödlistade fågelarter, som har bearbetats med hjälp av modern teknik. Resultatet är ett futuristiskt soundtrack på 25 minuter och 20 sekunder och ett vittnesbörd om antropocens intåg.
Installationen hade lika gärna kunnat bestå av AI-tweakade självhjälpspoddar, sorlet av skanderande fredsaktivister eller fragment av etniska minoriteters sammanträden. Att Tekniska museet, med fokus på att främja framtidens teknologiska innovationer, öppnar samma dag – fast en trappa upp – känns nästan som ödets analogi.
Bland övriga verk ryms fler med nostalgi och…viss eftertänksamhet. Ingela Ihrmans Landskapet kom först (2022–2025) är till exempel en jätte skapad av trädsorterna alm, kastanj och lind hämtade från Djurgården i Stockholm. Jätten, som ligger med fötterna i vinterträdgården och resten av kroppen utbredd mitt på golvet i Glaskilen, har karvats ut i formen av ett mänskligt skelett. Konstnären har även tidigare placerat träjättar i offentliga utomhusmiljöer i Uppsala, Malmö och Cornwall, och för tankarna till kretsloppet mellan människa, djur och växter. Finns det mer än årsringarna som förenar oss?
Och Hira Nabis All the Perishes at the Edge of Land (2019) är ett videoverk på 30 minuter som ger en röst åt de uttjänta skrov som hamnar i ”världens tredje största begravningsplats för handelsfartyg och passagerarfärjor”, i Gadani, Pakistan. Containerfartygets äventyr gestaltas av en kvinnoröst samtidigt som hon plockas isär av varvsarbetare som utför arbetsmoment i farliga miljöer.
Nyss nämnda konstnärer sticker vid en första anblick ut för sin tematik, men verken av Kongolesiska plantagearbetarnas konstförening/CATPC, Aqui Thami och Enno Halleks bygnadsspecifika Gäddfågel (1998) har också sin naturliga plats i utställningen. Ur lokal aspekt förtjänar Järvabördiga Ylva Westerlund, Mats Adelman och Mona Monasar att nämnas och förhoppningsvis föremål för ytterligare besök.
David Johansson
Tensta konsthalls Fred med jorden visas i Glaskilen på Campus Tensta mellan den 10 maj och den 31 oktober 2025 och är ett samarbete med Järva gymnasium. Utställningen genomförs med stöd av fastighetsbolaget Hemsö och samfinansieras genom EU-projektet Institution(ings). Lördag den 10 maj håller utställningen öppet mellan klockan 12-17 och visningar ges klockan 14:00 och 15:00.
