En pjäs om feminism, shisha och om att bara få vara

Kultur/Nyheter

En solig lördagseftermiddag i Husby centrum. Himlen är klarblå och våren är precis runt hörnet. Inne på Stadsteatern i Husby väntar Mariam Miyan. Hon och fem av hennes kompisar sätter tillsammans upp pjäsen Tio bloss innan tio.

Mariam är 24 år och arbetar som socionom på dagen, på eftermiddagar och helger repar hon den föreställning som hon och hennes vänner ska sätta upp i vinter.

 – Det var inte meningen att pjäsen skulle bli så feministisk, men bara vi börjar prata om våra dagliga samtalsämnen så inser vi hur djupt rotat det är inom oss, säger Nisrin Berrada. Hon är 27 år och studerar till skådespelerska. 

Och visst är det så. När fem tjejer som alla på något sätt utsätts för dagligt förtryck, väljer att sätta upp en föreställning om sin verklighet, blir det svårt att spegla den utan att faktiskt visa den kamp som de får ta varje dag. Föreställningen tar upp många ämnen som tjejerna själva drabbats av, som sexism, heders- och renhetskultur. 

Om vi backar bandet för att få förstå hur det kommer sig att tjejerna, som egentligen bara satt och pratade om allt mellan himmel och jord, nu sitter på en scen i Stadsteatern i Husby och repar sin egen föreställning.

 – Det var pandemi-tider och vi hade inte så mycket att göra. Så två grabbar från Skärholmen blev initiativtagare till att göra en film. Där träffades vi alla och började umgås. Efter inspelningsdagarna började några av oss ses mer och det blev naturligt att vi åkte och rökte vattenpipa, förklarar Nisrin. 

Det såg ut att bli en vanlig kväll på shishacafét

För den som inte brukar vara i förorten är vattenpipecafé, också kallat shishacafé, ett vanligt fenomen. Musik på alla världens språk hörs i högtalarna och man får en känsla av att man befinner sig utomlands. Lukten från vattenpipan genomsyrar luften. Det är en blandning av rök, kol och olika smaker av shisha. Man går helt enkelt dit för att prata och fika med sina nära och kära. Det såg ut att bli en vanlig kväll på shishacafét för Mariam, Nisrin, Ella, Ayda, Dana och Johanna. Men just den här kvällen föddes en idé. Tjejerna frågade sig själva hur folk skulle reagera om de skulle höra deras galna, kloka och skämtsamma konversationer, och en plan för att sätta upp en föreställning tog fart.

 – Vi märkte att vi hade gemensamt intresse för teater, säger Nisrin.

 – Och shisha, säger Mariam och skrattar.

“Tänk om någon skulle höra oss nu när vi pratar om allt det här?”, “Varför hör man inte de här sakerna annars?”, “Vad hade hänt om vi la en vattenpipa på en teaterscen och bara pratade?”.

 – Var och en av oss tog ett samtalsämne från den kvällen och skrev ihop ett manus. Vi samlade allt material och nu gör vi en föreställning. För några av oss är det första gången vi sätter upp en föreställning från grunden, säger Mariam. 

Det är ju tabu att prata om sex som kvinna i förorten

Pjäsen kommer spegla deras verklighet. Den grundar sig i att tjejerna delar med sig av sina liv. Olika företeelser kommer inträffa under pjäsens gång som kommer spegla skådespelerskornas verklighet. 

 – Det här kommer inte bara vara en vanlig teaterföreställning, utan det kommer vara ett levande verk. Vi kommer använda oss av olika konstformer. Dels för att vi utövar dessa inom gruppen, men också för att det är kul att berätta om olika saker genom att dansa eller sjunga om det, säger Nisrin. 

Tjejerna ska repa hela eftermiddagen men förklarar att de har en liten ritual som är viktig.

 – Vi börjar alltid med att fika och snacka i någon timme innan vi drar igång repet, säger Mariam.  

På samma sätt sitter vi nu på den mörka scenen i Husby och pratar. Stämningen är lätt men ämnena är tunga. 

 – Det är ju tabu att prata om sex som kvinna i förorten. Oavsett hur mycket man vrider och vänder på det så är det tabu. Du är som finast om du inte har legat eller kysst någon, säger Ella, 22 år. 

Vad är en ”fin flicka” egentligen?

 – Vi vill ta bort “fin flicka” stämpeln som ofta finns ute i förorterna. För vad är en ”fin flicka” egentligen? Vi vill också utmana vissa stereotyper. Om en tjej exempelvis har korta kläder skapar man automatiskt en uppfattning om dem. Hur kan vi utmana publiken och deras fördomar, undrar Nisrin.

Det visar sig tydligt att tjejerna vill ändra på nästa generations tankesätt. Som ung tjej från förorten förstår jag dem. Att bli ifrågasatt för ens val av kläder, ens sätt att prata, vilka killar man pratar med, känns som något som man måste stå ut med dagligen.

 – Publiken kanske börjar reflektera mer och tänka “shit, får vi faktiskt prata om det här? Speciellt unga tjejer i orten, typ “får vi göra det, de tänker som jag. Skönt, det är inget fel på mig.” De kanske känner att de inte längre behöver känna skam över sin sexualitet, säger Ella. 

När det kommer till språk och sociolekt förklarar Nisrin att hon vuxit upp med slang och ordspråk i hela sitt liv, men att män begränsat språket för kvinnor och menar att riktiga, fina kvinnor inte pratar som dem.  

 – Det är ingen hemlighet att man skapar ett språk tillsammans i förorten. Men killarna i orten ser ofta ner på tjejer som pratar med mycket slang. Vi kan höra saker som “hon va fin tills hon öppna käften.” Mariam sa något skitkattigt faktiskt, hon sa “hur kan man köna ett språk?” 

Den röda tråden genom föreställningen är feminism

Den röda tråden genom föreställningen är feminism. Men kanske inte den sortens feminism som får ta mest plats i samhället. Ella förklarar att de vill få tittarna att inse att feminist kan alla vara.

– Feminism har en tydlig bild i samhället. Ofta syns vita kvinnor. Vi vill utmana den bilden. Dagens feminism tar inte hand om alla kvinnors rättigheter oavsett hur mycket vi försöker vrida och vända på det. feminism måste bli mer..

 – Du tänker på intersektionalitet va?, säger Mariam.

 – Ah säkert bror, lägg den!, skrattar Ella.

 – Vi vill inte att det ska vara en föreställning där vi säger “män säger si, män säger så.” Utan vi vill reflektera mer öppet. Nu är det på det här sättet och vi tvingas leva på ett visst sätt på grund av det, hur kan vi prata om det istället?, säger Nisrin.

Vi har tydliga karaktärsdrag, men inga namn

Karaktärerna kommer inte ha några specifika namn i föreställningen. 

 – Vi är på ett sätt anonyma på scen, men på ett annat sätt inte. Vi har tydliga karaktärsdrag, men inga namn. Det är för att vi ska kunna vara vem som helst, men ändå någon specifik, säger Nisrin.

Ella förklarar att de inte vill att karaktärerna ska vara identifierbara med sina namn. Speciellt om karaktärerna skulle ha väldigt tydliga etniska namn. 

 – Skulle vi döpt en av tjejerna i pjäsen till typ Juliana, vilket obviously är ett väldigt spanskt namn, skulle alla inte kunna relatera till den karaktären. Det är samtalsämnena som vi vill ska fram och inte en viss person, säger Ella. 

Sedan de nya lagarna om att förbjuda inomhusrökning kom har det blivit svårare för vattenpipecaféerna att hålla igång sin verksamhet.  

 – De här säkra mötespunkterna har försvunnit. Det är inte lika nice att sitta på ett cafe på söder. Det är inte samma musik, samma folk eller samma vibe. Det är det vi vill återskapa. Vad är det farliga med det? hur skadar det samhället? säger Ella.

Det här är lika vanligt som en kaffe och en kanelbulle

 – Jag ser inte många etniska svenskar gå dit och röka, men vi kanske hjälper till att normalisera det och få folk att tänka. “Shit, det där såg ju fett mysigt ut!” På ett sätt introducerar vi den här kulturen för dem som är helt ovetande om den. Det här är lika vanligt som en kaffe och en kanelbulle. Det här är vår motsvarighet, säger Nisrin.

Att bara få vara. Utan några gränser eller etiketter, det är det de vill förmedla med sin föreställning. Mariam menar att syftet inte är att bidra till en positiv bild av vattenpipan, men att folk ska bli mer vana och inse att unga tjejer i förorterna har de här mötespunkterna.

 – Den här tryggheten man har runt en shisha.. Man känner att man kan prata om allt. Det är den känslan vi vill få fram. Vi finns, och nu vill vi synas! säger Nisrin.

Lissett Palma Neira

Fakta: 

Premiär: den 3 November 
Var: Stadsteatern Husby
Medverkande i projektet: 
Mariam Miyan, 24 år.
Ella Sandberg, 22 år.
Ayda Malik, 25 år. 
Nisrin Berrada, 27 år. 
Johanna Darakan, 24 år.
Dana Shahin, 25 år. 

Print Friendly, PDF & Email