En film som absolut alla måste se

Artikel/Kultur

Gör inte misstaget och tro att Les miserables är en musikal. Eller dissa den eftersom den är fransk och bara visas på ett fåtal biografer. Det är en film som borde ses av alla, och särskilt av beslutsfattare och tjänstemän.

Filmen utspelar sig i en av Paris fattiga förorter, där missnöje och maktlöshet lett till parallella samhällsstrukturer. Den handlar om en dag på jobbet för tre poliser. Om de unga killarna som bor där, om den lokale “borgmästaren” och om det muslimska brödraskapet.

Det finns egentligen inga onda eller goda, bara en hopplös verklighet. Polisen trakasserar lokalbefolkningen, men har även vänskapliga och affärsmässiga relationer med både busar och imamer. De unga killarna, för det är mest killar, är som unga killar kan vara; busiga, uppfinningsrika och ibland jävligt jobbiga.

En av huvudpersonerna i Les Miserables är Issa, kanske är han 14, knappast mer. Han är stökig och föräldrarna har tappat kontrollen. Han hamnar såklart i trubbel, självförvållat. Polisen jagar honom och får till slut tag i honom. Issas kompisar försöker hjälpa honom loss och allt går över styr. Stenarna haglar över polismännen, tårgasen som används av polisen vänds mot dem själva.

De knäcker honom och han blir livsfarlig

En av poliserna, som själv vuxit upp i området, bränner av en gummikula. Det verkar vara samma sorts gummikulor, som polisen i Chile använder mot demonstranterna. Gummiklädda blykulor, som gjort att flera hundra chilenska ungdomar har förlorat ett öga.
Issa får kulan i ansiktet, och allt filmas av en drönare. Det faktum att händelsen finns dokumenterad bekymrar ledaren för polisenheten mer än att Issa ligger medvetslös.

Issa klarar både livet och synen, men kulan har märkt honom för alltid. Och det räcker inte med det. De förödmjukar honom, skrämmer livet ur honom och tvingar honom efteråt att säga att allt var hans eget fel. De knäcker honom och han blir livsfarlig. 

Hur det slutar? Ja, det slutar illa. Det blir upplopp. Uppror, ett våldsamt uppror, där det bara finns förlorare.

Hjälper det med fler kameror, vakter och poliser?

Hjälper det med fler kameror, vakter och poliser? Nej, nej, nej. Även den bästa polis och ordningsvakt nöts ned när det inte finns något annat att erbjuda än lydnad.

De amerikanska kriminologerna James Q Wilson och George Kelling, som en gång lade fram teorin om “broken windows”, menar att deras teori har missuppfattats. Fler poliser med utökade befogenheter blir kontraproduktivt. Aggressiva poliser och ständiga visiteringar leder till att folk oroar sig mer för att stoppas av polisen än för att bli rånade. Istället hävdar Wilson och Kelling att sociala insatser och ett starkt civilsamhälle är vägen att gå.

Bara föreningar, församlingar och organisationer i samarbete med politiker och tjänstemän, som litar på sina medborgare och delar med sig av makten, kan vara kittet som håller samman ett samhälle. Ett samhälle som annars faller sönder. 

 Ett citat från Victor Hugos roman Les Miserables, som på svenska heter Samhällets olycksbarn, avslutar filmen. ”Det finns inga dåliga plantor, bara dåliga odlare”.

Vilken film det är. Se den, se den.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email