I sjätte delen av ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” växer desperationen, i gapet mellan Kista centrum och stela scenskolefester.
Det jag hatade mest av allt var festerna. Jag gick på några av dom.
Alkohol, konstfolk, en massa Fjällrävenryggsäckar och folk med riktigt jävla dålig taktkänsla. Jag och en vän brukade skoja om det: ”Kolla, såhär dansar man på scenskolan.”
Sämsta musiken du kan föreställa dig. Inga av referenserna var mina referenser.
Dom pratade som att man visste vilka alla var och sen när festen var slut så cyklade folk hem. Dom hade egna lägenheter som deras föräldrar hade köpt åt dom.
Det är inte min lägenhet, det är mina föräldrars.
Dom hade märkeskläder jag knappt kände till, men om jag frågade om vi skulle ta en öl någonstans insisterade dom alltid på att gå till stället där ölen var två kronor billigare för vissa var ju ”fattiga”.
Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga.
Sånt sa man ju inte?
Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas.
Dom som vet, dom vet.
Du hittar på att du måste hem för att du ska hjälpa morsan med något, eller har tvättid.
Du får aldrig, aldrig visa att du inte har pengar.
Men det gjorde dom, öppet och med stolthet.
Ett samtal, så skulle dom ha pengar på sitt konto
Det kunde gälla allt.
Öl, att inte vilja köpa mer dropboxutrymme, att ha samma matlåda uppdelad på fyra dagar.
Några värmde till och med kaffet dom hade köpt i caféet på morgonen för att dricka det på lunchen.
Men ändå visste jag.
Ett samtal, så skulle dom ha pengar på sitt konto.
Hemma hade vi inte en dag utan tjafs om pengar.
Hade man frågat dom så skulle dom säkert ha en annan bild av mig. Att jag var hård och hade integritet.
Jag försökte bara överleva.
Jag pratar ofta om pengar, om att jag älskar pengar, att jag en vacker dag ska bada i pengar.
Pengar, pengar, pengar!
Det är som att jag är besatt av pengar.
Många blir förolämpade av att jag vill prata om pengar, att jag frågar vad folk tjänar, hur dom sparar, vad dom gör av sina pengar, om dom har något arv dom kommer att leva på.
Brorsan frågade i dag om lösningen var att fly landet.
Bara bo någon annanstans där räkningar inte kan ramla ner i brevlådan.
Där Kronofogden inte jagar dig.
Där ångesten inte knullar dig upp och ner.
Jag hatar att mamma har skulder på över 150 000 på grund av smuggelfittorna som tar så jävla mycket betalt. Jag hatar idioter som startar krig som gör att folk behöver lämna sina hem.
Morsan har knegat sönder sig i många år!
Ändå vet jag att folk inte ens vet vad hon heter.
Dom kallar henne för mattanten.
Pappa, min fina pappa.
Han tog vaktmästarkursen för min skull.
Ingen av er ska behöva uppleva ångest någonsin igen
Jag lovar mamma, pappa, bror och syster:
En dag ska jag tjäna så mycket pengar att ingen av er ska behöva uppleva ångest någonsin igen.
Vi ska aldrig mer tjafsa om pengar, aldrig.
Vi ska inte behöva vara osams på grund av skitsaker.
Vi ska inte behöva stressa över räkningar, lån och saker som gör ett liv ovärdigt.
Vi ska bara kramas, ta igen för alla dom kramar vi missat att ge varandra.
Det finns ingen som hatar pengar mer än jag.
Jobb jobb jobb jobb jobb, ändå räcker det inte.
När dom på skolan påstår att dom inte har några pengar vill jag bara trycksparka dom i ansiktet så att dom börjar blöda.
Jag säger att jag har problem med mitt examensprojekt.
Jag berättar för henne vad folk tror, vad folk säger, vad folk brukar tänka.
Hon säger spännande.
En annan kommer in, före detta rektorn.
Jag hälsar på honom och säger: Jag har hört gott om dig.
Han verkar soft.
Hon säger berätta för honom, det du berättade för mig nyss, berätta det.
Hon säger att det är spännande.
Jag säger nej. Det finns inget med det som är spännande.
Jo, jag menar det är spännande och sorgligt.
Jag säger, nej det är bara sorgligt.
Jag är en stereotyp
Rektorn rabblar upp namn på andra blattar som gått på skolan. Han säger att det var samma sak för dom.
Jag tänker jag skiter i.
Han frågar: ”Var är du uppvuxen nånstans?”
Jag svarar: ”Akalla.”
Jag sitter i min hoodtröja från Stadium och orange adidasmjukisbyxor.
Hon har ätit klart sin matlåda nu.
Jag är en stereotyp.
Kista fakking centrum.
Jag hade glömt hur jävla oinspirerande det där stället är.
En massa fattiga sorgliga människor som fönstershoppar i ett köpcentrum.
En påhittad aktivitet för att fördriva tid.
Ska vi ta en kaffe i Kista?
Aa visst.
Tugg i ett köpcentrum.
Så meningslöst.
Åtminstone är det varmt och man slipper frysa.
Hur fan kan en latte kosta 38 kronor?
Jag minns plötsligt varför jag ville härifrån.
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
