Femte delen av ”En dag ska jag bygga ett luftslott av pengar” handlar om klasskillnader. Från yogamattan på scenskolan tänker Evin på föräldrarna och kompisarna hemma i orten.
Alice är häftig i sin huvudbonad från Monki. Fatimas huvudbonad förstör Europa.
Varje kväll sitter min far i sin fåtölj med en kall bira och en skål med pipas.
Han sitter inpå natten, ibland sätter jag mig bredvid. Vi låter som två hackspettar i ett träd.
Vad var det med hackspetten? Jag läste om det någonstans. Den kan hacka och hacka men i övrigt är den still.
Nu är det ett gäng som smutsat ner tunnelbanan med fågelfrön igen, säger Gunilla, min svenskalärare.
Fritidsgården var som vanligt stängd och ingen kunde släppa in. Vi la två kronor var, det blev sex. Det räckte till en stor påse pipas, den räckte länge och till alla. Berget med skal växte.
Jag svär på allt, en vacker dag ska vi ta över, och från toppen ska vi titta ner på alla och skratta.
Gunilla hade rätt, det heter inte pipas. Det heter fågelfrön.
Typisk kolonialism, det heter solrosfrön!
Precis så! Du är solen, hon är rosen, låt mig vara fågeln, säger jag och spottar ut ett skal.
Han har jobbat som vaktmästare i 27 år
En hårt arbetande man.
Pappa alltså.
Det har alltid varit pappa och jag. Vi två.
Pappa är flintskallig på mitten av sitt huvud. Det har han varit så länge jag kan minnas. Lagom tjock men vill gärna tro att han är smal. Världens största vadmuskler på grund av fotbollen. Påsarna under ögonen har jag ärvt av honom. Vad som ligger bakom hans vill jag inte föreställa mig.
Pappa flydde hit från Iran–Irakkriget på 80-talet. Då var han 28 år, bara några år äldre än vad jag är nu.
Men jag ska inte skriva om pappas flykt. Den historien har ni hört alltför ofta.
Tydligen har rektorn på farsans skola bett honom att skriva ner alla sina arbetsuppgifter, för att försäkra sig om att han gör något på jobbet.
Han har jobbat som vaktmästare i 27 år.
Pappa berättade att han vägrade:
”Jag är inget barn.”
Pappa gråter du?
När jag berättade för pappa att jag skulle söka scenskolan sa han: ”Teater är bara hobby, inget jobb.”
Han ville försäkra mig om att det inte gjorde något ifall jag inte kom in. Det är inget man jobbar med ändå. Plugga till lärare eller något annat.
Jag gick vidare i alla moment. Till slut var det bara sista provet kvar. Tjugo personer skulle bli tio.
Morgonen då beskedet skulle komma sa pappa det igen: ”Äh, ta det inte på så stort allvar om du inte kommer in.”
När mejlet kommer skriker jag så högt jag bara kan och pappa rusar uppför trappan. Tar tag i mig och kramar mig med den hårdaste kramen någonsin.
Han säger inget. Sen tar han av sig sina glasögon.
Pappa gråter du?
Jag hatade Valhallavägen. Mest av alla gator i hela Stockholm.
Det var något med att vistas i den miljön. Alla andra var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak.
Det var inte en svartskallegrej.
Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick.
Men även dom var självklara på sina sätt. Dom kanske hade föräldrar som var akademiker, eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.
Hur kommer man in i ett klassrum och berättar att man känner folk som blivit skjutna? Eller att ens kompisars föräldrar jobbar dag- och nattskift. Städar lokaler i hela Stockholm.
Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan.
Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej.
Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.
Hade lika gärna kunnat vara mamma eller pappa
Jag tänkte på städarna för jag tänkte att dom lika gärna kunnat vara mamma eller pappa. Moster eller farbror, eller mina bästa vänners föräldrar.
Jag blev äcklad av mig själv som knallade runt där med min yogamatta och skulle ”slappna av och tänka på andningen”.
Det hände att jag tänkte på att hoppa av utbildningen.
Inte för att jag inte skulle klara av det, men för att jag inte bidrog med något hemma. Jag borde plugga något som skulle generera cash. Riktiga cash så att morsan och farsan äntligen fick ta det lugnt.
Ingen av mina vänner fattade vad det var jag höll på med.
”Aha, du ska till din dagisskola nu va?”
En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.
