illustration av en stadssiluett där två personer fäktas på en kulle
Illustration: Anna Nygård

Tredje delen av sommarföljetongen ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar”. Om att anpassa sig till teaterskolan på Valhallavägen – där alla kan namnet på dramatiker men ingen kan mattantens namn.


Jag har hela tiden varit rädd att jag svikit er.

Att jag bara drog och lämnade er kvar. Vilket jag på ett sätt gjorde.

Annons:
Annons:

Men jag ville inte vara kvar. Jag kunde inte nöja mig på det sätt som ni gjorde.

Jag ville se vad som fanns på andra sidan.

Alla rum jag gick in i var jag ensam.

Tyst för jag vågade inte uttrycka mig. Här pratade dom på ett annat sätt, ett annorlunda sätt ifrån hur vi snackade.

Jag blev rädd.

Och ni var långt borta.

Ni är kvar på samma plats, lika fantastiskt sorgliga.

Men jag har blivit något annat.

En del bor kvar och skäms för det.

En del flyttade och skäms för det.

Vad händer med sniglarna som inte har sina hem på ryggen?

Stundtals tyckte jag att jag var bättre än er.

Andra stunder önskade jag att jag hade er syn på omvärlden.

Jag frågade en gång min dagisfröken vad som händer med sniglarna som inte har sina hem på ryggen?

Hon svarade: dom krälar nog runt och letar efter sina hem.

Jag kunde aldrig bära er på mina axlar.

Ibland har jag tänkt att ni får fan skylla er själva.


På Valhallavägen ligger en av Sveriges dyraste utbildningar.

Vi citerar stora dramatiker, får massage, tränar rösten, känner golvet, lär oss att fäktas.

Tjugo meter bort har en kvinna serverat mat till överklassbarn i över tio år.

Vi kallar henne ”mattanten”.


Hatar att jag ibland säger ”sjukt bra” istället för ”cok bra”

Jag hatar när jag hör mig själv förändra min röst.

Jag hatar att jag ibland pratar på det sättet jag hatar.

Jag hatar när jag vet att jag anpassar mig.

Jag hatar att jag ibland säger ”sjukt bra” istället för ”cok bra”.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Jag hatar när jag är där hemma och börjar prata om nån jävla skitpjäs och skryter om att jag kan den, eller berättar om när jag såg en Egon Schiele-tavla och att jag har en jävla Gustav Klimt-affisch i min lägenhet som jag är så stolt över.

Ibland pratar jag om det inför mina vänner som jag vuxit upp med bara för att skryta. Bara för att visa att jag är bättre, jag kan konst, jag vet vilka dom här fakking gubbarna är som gjorde konst under ett jävla tal som jag inte ens vet vad det är men sen får höra från folk som pluggat på Mejan och Konstfack att Gustav Klimt och Schiele är mainstream, att det är typ som 50 Cent fast inom konsten.

Jag hatar att jag börjat klä mig i svart, jag hatar att jag tycker att Acne, Whyred, Rodebjer är coola märken.

”Teater är inget för dig”

Jag hatar att jag accepterar att jag håller på att bli ”en av dom”.

Och jag hatar Solveig.

Jag hatar den fittan Solveig som i det där fula rummet under vårt studievägledarsamtal i nian lärde mig att en sån som jag inte ska hålla på med teater.

Jag hatar att jag än i dag tänker: Haha, där fick du Solveig, jag kunde.

Jag hatar att en enda mening och att hennes fula kaffeluktande andedräktsskratt kan eka i mitt huvud.

”Teater är inget för dig.”

Och jag hatar att jag trodde på henne.

Jag hatar att vuxna människor kan påverka barn så mycket.

Jag hatar att såna som hon får ha ordet sol i sitt namn.


Valhallavägen och sushi. En kvinna trampar på sin cykel. Jag har aldrig cyklat i stan.

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publicerats med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Evin Ahmad och utgiven på Natur & kultur 2017.

Print Friendly, PDF & Email