Nu slutar Karin Bylund efter 41 år i Tensta. Hon har varit förskollärare, föreståndare, förskolechef och är numera rektor.
– Ja, nu är det dags för min sista raket.
Karins raketer är en klapp- och stamplek som hon brukar göra tillsammans med sin personal en gång om året, när de har sina utvärderingsdagar.
– Ja, vi gör det där ihop, som en liten samlande grej.
Först tänkte jag kalla utställningen för ’Hjälp, jag går i pension’
Men nu blir det en raket för sista gången. Efter drygt fyra decennier som anställd i Tensta är det dags att ta adjö.
– Först tänkte jag kalla utställningen för ”Hjälp, jag går i pension”, men det blev lite för negativt. Så det får bli ”Min sista raket” istället.
Karin har samlat samlat ihop bilder och dokument, och gjort en utställning som visar på utvecklingen under alla dessa år. På 1980-talet hette det fortfarande daghem, och Karin beskriver som att det var mycket lek och fantasi, mycket närhet. På 1990-talet introducerades marknaden även inom barnomsorgen.
– Jag blev chef och sedan 1986 med eget budgetansvar. Det var New Public Management som gällde och delar av barnomsorgen privatiserades. Samtidigt kom en läroplan, vi skulle höja nivån på förskolornas verksamhet.
På 2000-talet kom flera olika satsningar, alla skulle lära sig social kompetens.
– Då fick vi större barngrupper och konfrontationer uppstod i verksamheten på ett annat sätt. Vi arbetade med att utveckla empatin.
Vi fostrar barn i demokrati
2009 fick Karins förskolor Stockholms stads kvalitetsutmärkelse. De var nominerade tre gånger och tredje gången vann de.
– Ja, det var kul. Vi hade jobbat jättemycket med kvalitet, vad det betyder för barnen, för föräldrarna och för samhällsutvecklingen. Då började vi resonera kring förskolan som en demokratisk institution, något som behövs i ett samhälleligt perspektiv. Vi fostrar barn i demokrati.
Och så decenniet från 2010 fram till idag.
– Ja, då har det gått från daghem, till förskola, till utbildning och undervisning. Så säger vi idag.
Jag har en väninna som arbetat inom barnomsorgen sedan 1980-talet och hon är rädd för att det snart blir läxor och betyg inom barnomsorgen. Karin nickar.
– Ja, det finns absolut sådana tendenser. Det är skrämmande. Men det är inget nytt, utan började redan i slutet på 1990-talet.
Det var inte samma professionalism på 1980-talet
Nå, blev det bättre? Hon funderar en liten stund.
– Både ock, skulle jag säga. Förskolorna kan inte bryta segregationen, däremot ska vi ge en likvärdig förskola. Men det har vi inte lyckats med, och det har med resurser att göra.
– Men jag har jätteduktiga pedagoger idag, det var inte samma professionalism på 1980-talet. Idag har jag utbildade pedagoger överallt och även utbildade kockar, men det är för lite pengar.
Karin menar att de verksamheten har fått mindre pengar varje år sedan slutet av 1990-talet.
– Tidigare var vi fyra personal på 12 barn, nu är vi två på 15. På det sättet har det absolut inte blivit bättre, vi har inte de resurser vi behöver.
Arbetet har också förändrats, det finns fler barn med större behov.
– Vi har för mycket att göra. Vi söker extramedel, och får kanske hälften av det vi behöver. Vissa barn behöver en egen pedagog, annars blir det skitjobbigt för alla.
Karin Bylund kommer ursprungligen från landet, utanför Sala
Karin Bylund kommer ursprungligen från landet. Hon är uppvuxen utanför Sala, men flyttade till Sundbyberg 1976. Och Sundbyberg är hon sedan dess trogen; hon har bott i centrala, i Hallonbergen, i Rissne och nu i Storskogen.
– Bäst trivdes jag i Hallonbergen, där bodde vi mellan 1977 till 1992. I Storskogen är det inte så blandat med folk och väldigt lite barnfamiljer och tonåringar, det är lite tråkigt, tycker jag.
Första jobbet hade hon på Tisslingeplan 28 i Tensta, det var en svensk-ungersk barngrupp. Sedan arbetade hon i arabisk barngrupp, men de flesta språkgrupperna lades ner under 1990-talet. Nu när Karin slutar är hon enhetschef för Centrala Tenstas förskolor, det är fyra förskolor och 70 anställda.
– Men vi har färre barn nu än för tre år sedan. Då hade vi 330 barn och idag bara 260.
Karin Bylund hade egentligen lust att arbeta något år till, är allt lite orolig att det blir tråkigt att vara pensionär. Men nu är en omorganisation på gång i stadsdelen. Nästa rektor kommer att ansvara för nio förskolor.
– Visserligen med en biträdande, men ändå. Det blir svårt att bli delaktig, avståndet ökar.
De har bytt så många chefer, det blir ingen kontinuitet
Karin har trivts med sitt arbete, annars skulle hon väl inte ha stannat i drygt fyra decennier.
– En ekonomicontroller på förvaltningen talade om att hon skulle byta jobb. Hon tyckte det var dags att pröva något nytt. Hon hade jobbat i tre år. Vi som lyssnade på henne var alla anställda inom förskolan och hade arbetat mer än 30 år på samma ställe.
Vi är överens om att för många är en tid i Tensta eller Rinkeby bara bra att ha i CV:t.
– Ja, de har bytt så många chefer, det blir ingen kontinuitet. Därför är det så enkelt för nya chefer att komma in och driva igenom nya organisationer. Det finns ingen historia, ingen tradition.
Men för Karin har arbetsuppgifterna hela tiden förändrats; från att vara förskollärare, till föreståndare, förskolechef och nu rektor.
– Jag lär mig hela tiden nya saker, träffar olika människor, med olika bakgrunder, olika kulturer. De här 41 åren har runnit iväg.
Så många av mina barn är läkare, lärare och jurister idag, det har gått bra för de allra flesta
Hon kan inte gå genom Tensta centrum utan att hon träffar någon som vill hälsa.
– Hej Karin, ropar de och jag får tänka febrilt, är de föräldrar eller barn som vuxit upp? Så många av mina barn är läkare, lärare och jurister idag, det har gått bra för de allra flesta. Men jag har också familjer som förlorat någon i det dödliga våldet, så är det.
Hon trivs i Tensta och har aldrig upplevt stadsdelen som en farlig plats.
– Här har det aldrig hänt mig någonting, inte heller när vi hade personalmöten som tog slut vid tiotiden om kvällarna. Jag känner mig trygg när jag är här. Tensta är inte utsatt, men det är eftersatt. Centrum har utarmats under årens lopp.
Kerstin Gustafsson Figueroa
