Rinkebyskolans aula blir snabbt full. Fardosa Omar från Rinkeby Folkets Hus hälsar alla välkomna. Det är socialtjänsten som ska informera om sitt arbete.
– Det känns som ett viktigt möte här ikväll, säger Victoria Callenmark, stadsdelsdirektör i Spånga-Tensta.
Anledningen är den diskussion om lagen om vård av unga, LVU, gällande omhändertagande av barn och unga, som pågår. Det är Rinkeby Folkets Hus, Islamiska kulturcentret i Rinkeby och Khadidja center i Kista som arrangerat mötet.
– Det är första gången som civilsamhället bjuder in till möte med tjänstemännen. Annars brukar det vara tvärtom, uppifrån och ned, säger Mustafa Ahmed från Khadidja Center.
Men det är inte någon av cheferna som tar plats på scenen
Stadsdelsdirektörerna från båda stadsdelarna är på plats. Tony Mellblom från Rinkeby-Kista tackar arrangörerna för att de blivit inbjudna.
– Mötet ger oss en jättebra möjlighet att berätta hur vi arbetar inom socialtjänsten. När vi går härifrån idag hoppas jag att ni har fått svar på alla frågor, säger han.
– Det var med glädje vi tog emot den här inbjudan. Det är svåra frågor och alla kan kanske inte få svar här, men syftet är att vi ska mötas och utbyta information, säger Victoria Callenmark.
Även cheferna för socialtjänsten i båda stadsdelarna är närvarande och sitter på främsta raden. Men det är inte någon av cheferna som tar plats på scenen, utan två tjänstemän. En powerpoint tänds och tjänstemännen börjar.
Vi är här för att berätta om socialtjänstens uppdrag
– Vi är här för att berätta om socialtjänstens uppdrag. Vårt uppdrag är att alla barn och ungdomar ska leva så bra och tryggt som möjligt.
Vid det här laget är aulan mer än fullsatt. Socialsekreterarna fortsätter:
– När det kommer in en orosanmälan, så vi försöker alltid komma överens. Och oftast är vi överens om att det finns ett problem och att det behövs hjälp.
Deras ord översätts till somaliska av Fatuma Mohamed och till arabiska av Sonia Sherefay.
– Ibland delar inte föräldrarna samma oro, men socialtjänsten kan inte bortse från den oro de har. Då finns LVU, den används då det finns påtaglig risk för att barnens utveckling eller hälsa kan skadas.
Det är alltid domstolen som beslutar
Extra stolar bärs in och bänkarna längs sidorna är sedan länge fullsatta.
– Socialtjänsten ansöker om LVU hos förvaltningsrätten. Det är alltid domstolen som beslutar och där har föräldrar alltid ett ombud.
Folk fortsätter att strömma in till mötet, nu är hela hallen utanför aulan också full med folk.
– Vi vill att föräldrar hör av sig till oss, vi har föräldrarådgivning, det är bara att ringa och boka tid. Vi försöker ge stöd på ett enkelt och lättillgängligt sätt.
Nu står folk upp vid ingången, det går inte att ta in fler människor. Nu är det publikens tur, frågestunden ska inledas.
Vi försöker alltid ta hänsyn till språk och kultur
Den första som får mikrofonen säger:
– Många tror att ni tar barn och placerar dem hos familjer som inte kan språket, inte förstår religionen eller kulturen.
Socialsekreterarna svarar:
– Det är inte vår upplevelse att det stämmer. Lagen säger att vi måste försöka komma överens. Vi försöker alltid att titta i nätverket först, bland släkt och vänner. Vi försöker alltid ta hänsyn till språk och kultur.
”Det stämmer inte alls”, säger en kvinna tyst som sitter bredvid mig.
Vi måste veta vilket land vi har kommit till, vilka lagar som finns
Sonia Sherefay, som har många års erfarenhet av socialt arbete, säger:
– Vi måste veta vilket land vi har kommit till, vilka lagar som finns.
Nästa som får mikrofonen är en kvinna, som berättar att hennes tonårsson, som har autism, har tagits ifrån henne. Hon har inte fått träffa honom på sju månader. Men enskilda ärenden kan inte tjänstemännen kommentera, där råder sekretess. Nästa fråga från publiken blir konkret. En kvinna undrar:
– Hur många barn är omhändertagna enligt LVU just nu i Rinkeby-Kista?
Tjänstemännen säger att de inte har siffrorna i huvudet. Kvinnan tar mikrofonen igen:
– 98 procent av barnen separeras från sina familjer. De bilder och filmer på skrikande barn som cirkulerar i sociala medier är inte fiction, utan verklighet.
Det behövs inte applåderas, det är ingen fotbollsmatch vi är på
Hon får applåder, och Imam Hussein tar mikrofonen och manar till lugn.
– Nu har vi fått till det här mötet och det är viktigt att vi lyssnar. Det behövs inte applåderas, det är ingen fotbollsmatch vi är på. Vi kommer ingenstans så här.
– Lyssna nu lite, säger Mustafa Ahmed.
Tjänstemännen från socialtjänsten fortsätter att förklara sig:
– När ett barn tas i LVU försöker vi alltid se till att familjen får tillbaka barnet så fort som möjligt. Vi gör allt så att de inte behöver byta skola, de får åka skolskjuts om det behövs. Föräldrarna har alltid rätt att få veta vad som händer.
Vad du säger är en vacker teori, men det är inte verkligheten
Kvinnan i publiken säger:
– Vad du säger är en vacker teori, men det är inte verkligheten.
”Man får inga svar här”, konstaterar kvinnan bredvid mig.
Mötet fortsätter med några frågor till från publiken. Föräldrar berättar om det ena sorgliga fallet efter det andra. Inga enskilda ärenden kan diskuteras. De två socialsekreterarna som får ta emot all uppdämd sorg och ilska har ett hopplöst uppdrag.
– Vi sitter här med olika bilder av hur vi uppfyller vårt uppdrag.
Ta till er det ni hör och bearbeta det
En kvinna i publiken säger:
– Ta till er det ni hör och bearbeta det. Ni märker att föräldrarna här inte är trygga.
Mohamed Hagi Farah, tar till orda i slutet av mötet:
– För tio år sedan varnade socialchefen i Rinkeby för situationen här. Han krävde mer resurser, men han fick istället sparken. Nästa gång ska vi bjuda in politikerna och cheferna, inte socialsekreterarna. Det här är bara början.
Kerstin Gustafsson Figueroa
