Inga Harnesk

Det blev inte som jag tänkt, men bättre än jag hade trott

Krönika

Dagen började lite trist. Borde man inte göra något vettigt? Allt sånt man hade skjutit upp och inte har lust att göra? Då kom jag på det som brukar locka – ett besök på Erikshjälpen i Spånga – hållplats Solhöjden.

Jag skulle äntligen bli av med prylar eller kläder som jag inte längre behöver och som bara tar upp onödig plats hemma. Då får jag också en biljett för kaffe och kanelbulle. Det brukar vara skönt att sitta där och fika. Finns alltid en chans att få en pratstund med andra. 

Jag tänkte få tag på en sladd till mitt urgamla våffeljärn

Den här gången tänkte jag ändå få tag på en sladd till mitt urgamla våffeljärn, så jag tog bussen 514. Det tar en halvtimme, men jag hade inte tryckt på stoppknappen i tid, så jag hamnade på hållplatsen efter – Spånga station. Kunde jag få åka tillbaka med samma buss? ”Nej, ta den där framme!”. Jag sprang dit, men den busschauffören stängde just då dörren.

Det var svinkallt ute den dagen. Och mycket blåsigt. Längtade efter att komma inomhus. Efter långa minuter kom jag iväg med en annan buss och hoppade av vid rätt hållplats den här gången. Det var ovanligt tomt utanför Erikshjälpen. En skylt med texten förklarade ”Stängt tisdagar på grund av renovering. Ingenstans där man kunde värma sig alltså. När går nästa buss?

Det är enda gången jag bett om lift med en främling

Då gick jag fram till en svart personbil som lugnt svängde ut från parkeringen. Det var en ung kvinna som körde den. Kunde jag få åka med en bit till något kafé kanske? ”Naturligtvis!” Vi hade en trevlig pratstund och hon släppte sen av mig vid parkeringen intill ett kondis i Spånga. Det är enda gången jag bett om lift med en främling. Det blev inget kafébesök för det fanns lämpliga bussturer och snart var jag hemma igen. Hemma med alla grejor jag ville bli av med. Jag fikade och tittade på TV.

Jag blödde ymnigt från huvudet

Kl 01.30 vaknade jag i TV-stolen och tänkte lägga mig i sängen. På väg dit tappade jag fotfästet och dunsade med huvudet före rätt in i en byrå. Jag blödde ymnigt från huvudet och hasade mig fram till larmknappen som låg i hallen. Jag hade varit så mallig och inte velat ha den på armen. Hade till och med tänkt göra mig av med larmet, det var en onödig utgift. Jag kom åt den så ofta av misstag och larmade i onödan. Men mottagarna klagade aldrig. ”Det gör inget. Då vet vi att den fungerar” brukade de säga. Jag skämdes över mina tankar och tryckte på larmknappen. 

”Vi skickar hjälp ” sa man nu efter några frågor, ”och nyckel har vi”, så dottern som jag oroligt väckt behövde inte komma.

Efter en stund kom det in två unga män som skulle hjälpa mig. De var så omtänksamma och såg till att jag satt kvar lutad mot dörrposten medan de diskuterade med ambulanspersonalen. Det beslöts att de skulle komma och snart var de på plats med en brits. Jag sa tack och adjö till killarna som låste efter oss. ”Har du med dig pass och nycklar?” var deras sista ord.

Jag vill i sammanhanget påpeka att vi just har fått en väldigt fin lekplats på gården med justerade passager för gående. Ambulansen stod nu två meter utanför min dörr. Det var ju som en sjukhusakut! Allt rymdes där. De var två ambulansförare som hade skiftet. En manlig och en kvinnlig och de var lika trevliga och omtänksamma. Man undersökte mig först och bestämde sen att jag skulle köras till akuten i S:t Görans sjukhus. Där var jag redan kl 02.30. Det var så tyst och lugnt på akuten. Såg inga andra patienter, men det fanns en kvinna på andra sidan om draperiet, förstod jag. 

Det blev sex stygn

En ung sköterska kom då och då in till mig för ”personlig service”. En läkare kom och de skötte om mitt sår mitt uppe på skallen. Det blev sex stygn. Då var kl 04.30. Läkaren ställde sina frågor och undersökte diverse förmågor som kunde tagit skada. Kl 05.30 skickades jag till hjärnröntgen. Den utflykten tog sammanlagt bara 20-30 minuter. Han som hämtade mig till röntgen hade något slags sparkcykel som han spände vid min säng när han skulle rulla min brits dit. Smidigt tyckte jag. Läkaren berättade sedan att röntgen hade positivt besked. Inget farligt hade hänt. Lätt hjärnskakning. Stygnen skall tas efter 11 dagar på vårdcentral.

”Vi hjälper dig hem”, sa doktorn. ”Har du ”sjukkort? ” Det ligger hemma. ”Då gör vi ett nytt!”, Jag rullades in i en transportbil och var snart till baka på min gård. Eftersom bommen fungerade vid lekparken, och chauffören inte hade någon nyckel för den, så gick vi båda arm i arm ner till min lägenhetsdörr. Den var upplåst för min dotter hade kommit.

Hädanefter bär jag alltid mitt larm.

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email