Sverige var ett av de sista länderna i Europa som avskaffade slaveriet, 14 år efter Storbritannien och de andra kolonialmakterna. Inför avskaffandet debatterades Sveriges roll i Riksdagens olika kamrar. En debatt, som säger mycket också om den tid vi kallar vår, skriver Martin Schibbye.

1792 beslutar Danmark sig för att förbjuda slavhandel från och med 1803. Två år senare 1794 beslutar Frankrike att förbjuda slavhandel mellan Afrika och de franska öarna i Västindien och 1807 beslutar England att förbjuda all slavhandel mellan Afrika och Västindien, följt av Förenta staterna 1808. 

Men i Sverige (S:t Barthelémy) fortgår slavhandeln.

Annons:

Trots att Sverige 1813 antar uttalanden mot slavhandeln och på Wienkongressen 1815 undertecknar en deklaration för slavhandelns avskaffande fortsätter den på S.t Barthélémy. Det finns rapporter om att USA, England och Frankrike klagar på att det på S:t Barthélemy fortfarande bedrivs slavhandel 1819, 1822 och 1828. 

Vid dessa tillfällen kräver England och Förenta staterna att få stationera kontrollanter på ön för att se till att inga slavskepp utrustas eller slavhandel pågår – eftersom man menar att så fortfarande sker. 

I november 1824 sluter Sverige på Englands initiativ ett traktat som slår fast att slavhandeln ska avskaffas i respektive land och i alla kolonier. I traktatet skrivs i historieförfalskningens anda att Sverige sedan urminnes tider ”aldrig icke en gång känt tillvarelsen av slaveriet”.

Det står också att handeln med människor är ovärdigt mänskligheten i ett upplyst samhälle. Texten avslutas med att man skall ta fram en strafflag för de undersåtar som deltar i slavhandeln. En sådan tas också fram i november 1829.

Lagen finns tryckt i Riksdagsprotokollen och den strafflag som Riksdagen beslutar om består av nio paragrafer. Den första slår fast att:

”Den som, med vett och vilja, bortför en eller flera N**** i den avsikt att bringa dem såsom slavar till något ställe, var som helst, eller för att sälja eller driva handel med dem som slavar, eller, med vett och vilje, tager om bord, anhåller eller inspärrar på något fartyg en eller flera N****, i uppsåt att bortföra eller till något ställe införa dem, som slavar, den skall hava sitt liv förbrutit.” 

Dödsstraff med andra ord.

I den andra paragrafen stadgas det att medhjälp till slavhandel ska straffas med fästningsarbete om det är en man och med tukthusarbete på livstid om det är en kvinna. Det intryck man får av lagstiftningen är att den är stenhård ända fram till den nionde paragrafen som lyder:

”Denna lag skall icke lämpas till den händelse, att svensk undersåte, för eget behov, begagnar, samt i sådant ändamål, köper eller säljer slavar, endast inom det land, där ägande rätt över slavar är, efter landets lag, gällande.” 

Hur ska då denna till synes motstridiga lag tolkas?

Först av allt är det i sammanhanget viktigt att skilja mellan begreppen slavhandel och slaveri. 

Det ena handlar om transkontinental handel med människor; det andra om ett system med hushålls- och plantageslavar. En distinktion som kanske framstår som juridiska spetsfundigheter från vårt perspektiv var för dåtidens politiker av stor vikt. Vad riksdagen säger är att det fortfarande var tillåtet att ha slavar på S:t Barthélemy och att handla med dessa slavar och deras barn (lokalt köp och sälj). Men det var inte tillåtet att köpa svarta i Afrika och sedan sälja dem på S:t Barthélemy.

Slavhandeln förbjöds men slavarna förblev slavar.

I en del litteratur så raljerar man över den svenska strafflagens ”dubbla budskap” men i grunden handlar det ju om att för den svenska staten undvika ett kollektivt dödsstraff för alla svenska medborgare på ön, inklusive ämbetsmän och guvernörer. 

Lagen är tydligt anpassad för svenska förhållanden och är medvetet formulerad för att dels tillfredsställa den internationella rörelsen mot slaveriet och dels se till att inte över en natt omkullkasta ägandeförhållandena på den svenska kolonin.

I den engelska rörelsen för abolition var också detta en vattendelare mellan dem som ville att man skulle verka för alla slavars frigörelse och de som bara ville förbjuda handeln. Man enades 1787 om att bara kräva det senare då det ansågs mer rimligt. 

Argumenten för det var att ”en allmän frigörelse skulle kräva att parlamentet inskränkte den västindiska kolonialförvaltningen lagstiftande fullmakter”.

Det skulle med andra kräva en inskränkning av plantageägarnas egendom och äganderätt. Men man visste också att om rekryteringskällorna ströps så skulle – med den höga dödligheten på plantagerna – det bara vara en tidsfråga innan man kunde ta nästa steg.

Även efter att den svenska strafflagen antagits uppvaktas svenska politiker aktivt av de engelska slavmotståndarna. Bland de riksdagsmän som uppvaktades återfanns, författaren, historikern och akademiledamoten Erik Gustaf Geijer. Resultatet blev en motion som lämnades in till Prästeståndet i september 1840. 

Motionen inleddes med en kraftfull markering: ”Slaveriets och slavhandelns avskaffande är ett av mänsklighetens ädlaste mål och skall då detta mål en gång vinnes, bliva en av mänsklighetens ädlaste segrar.”

I motionen skrev Geijer att det handlade om att föra vidare en process som mänskligheten redan inlett på andra håll. En process där det fria arbetet utvecklar sig och ersätter slavarbetet: ”Det är under sådana omständigheter en pligt för hvarje samhälle som gör anspråk på frihet och bildning, hörde det ej äfven till de mäktiga, att högt förklara sig mot denna rysliga handel och alla dess följder.” 

Geijer hänvisade också till tidigare ingångna traktat och till strafflagarna som ju ”belade all slavhandel med livstidsstraff.” 

Nu handlade det om att den engelska Regeringen upphävt ”livegenskapen för N**** i sina kolonier” och att turen nu är kommen till Sverige. Geijer menar också att det inte behöver bli en särskilt dyr affär eftersom slavarnas antal på kolonin är förhållandevis litet. Motionen yrkar på att kungen ska tillsätta en undersökning om slavarnas tillstånd på S.t Barthélemy och om hur slaveriet på bästa sätt kan avskaffas.

Motionen går sedan vidare till Allmänna Besvärs- och Ekonomiska Utskottet som avger ett betänkande den 25 februari 1841. Utskottet konstaterar att Sverige genom traktat med England och Frankrike förbundit sig att ”undertrycka slafhandeln”, och att trots att den är ”belagd med lifsstraff, finnes likväl en svensk tillhörighet, der slafveriet är inhemskt, der slafvar följaktligen kunna köpas och säljas, nemligen ön S.t Barthélemy.” 

Man skriver vidare att detta strider mot lagen och att Kungen redan 1835 konstaterat att det faktum att engelsmännen frigett ”N**** i sine colonier” påkallar Regeringens faderliga uppmärksamhet.” Betänkandet avslutas med att ”då slafveriet ännu fortvarar inom en, Svenska Kronan underlydande besittning, Rikets Ständer finna sig af begreppet om menniskovärde på det högsta uppmanade att påkalla des afskaffande”.

Utskottet anser alltså att slaveri är i strid med människovärdet. Bakom detta förslag från utskottet ställer sig sedan en enig Riksdag och den 30 april 1841 ger Expeditionsutskottet Konungen i uppgift att på alla sätt som är möjliga utreda hur slaveriet ska kunna avskaffas.”

Resultatet blir att Kungen tillsätter en utredning som den svenska guvernören på ön James H Haasum får i uppgift att göra.

Under samma års Riksdag (1840-41) förs också en diskussion om öns status. Eftersom den dras med stora förluster vill flera motionärer att den ska lyda under samma förvaltning som Sveriges övriga provinser. Flera förslag läggs fram om hur detta kan låta sig göras. Det djärvaste av Herr Winge föreslår att ”såsom en undersåtlig skänk. Öfverlämna ön till vår nu Regerande Konung”.

Denna motion faller. Ridderskapet och Adeln vill avträda ön till Danmark mot tullfrihet i Öresund ”förutsatt att Dannmark emottager ön i det financiella tillstånd, hvaruti den sig för närvarande befinner, så att icke Sverige… måtte få vidkännas några skulder.”

Inte heller det förslaget blir verklighet, då det var ju fråga om ett orealistiskt förslag. Utskotten hänvisar i sina svar att det redan finns ett beslut från 1818 om att vid bästa möjliga tillfälle sälja ön.

Kungens skrivelse om öns status till denna riksdag speglar också öns tillbakagång. Den har dessutom drabbats av flera orkaner som ökat fattigdomen på ön. Öns kommendant James H Haasum har tidigare rapporterat till riksdagen att fattigdomen griper omkring sig och kassorna krymper. Den svenska och de flesta andra Västindiska transitohamnar var inne i en svår krisperiod.

Den 9 juni 1842 inkommer guvernörens utredning om slavarnas tillstånd och möjligheterna att avskaffa slaveriet.

Utredningen börjar med att guvernören konstaterar att Riksdagen har fel när den påstår att det i strid med gällande svensk lag förekommer slavhandel på hans ö.

Guvernören redogör för den nionde paragrafen i slavlagarna och skriver att det är tillåtet att handla med slavar när ”svensk undersåte för eget behof begagnar samt i sådant ändamål köper och säljer slafvar.”

Att då påstå att detta är detsamma som slavhandel är Guvernören mycket kränkt över och om det inte härrör ur ett missförstånd är det en väldigt allvarlig anklagelse mot honom själv och öns övriga ämbetsmän skriver Haasum och fortsätter: ”denna handel, som väl också kan kallas slavhandel, ehuru den ingalunda är vad som förstås med det ordet, är alldeles icke förbjuden, utan tvärtom uttryckligen auktoriserad.” Kontrollen av den olagliga slavhandeln har dessutom enligt guvernören varit ”så noggrann som lag medgifvit och ännu något därutöfver.”

Här återkommer samma problematik som vid strafflagens utformande. Raljerande har en del tolkat Haasum som att han leker med orden: Ingen slavhandel på ön alltså. Endast handel med slavar. 

Men han har ju formellt rätt i det han skriver. Vid denna tidpunkt så krävde inte ens alla slaverimotståndare att inte bara slavhandeln utan också själva slaveriet skulle avskaffas. Frågan man måste ställa sig är vad betydde slavhandel då? Inte vad det betyder idag.

Efter angreppet på Rikets Ständer övergår guvernören till att skriva om slavarnas situation: ”I vissa hänseenden är slafvens på St.Barthélemy tillstånd bättre, än de nyligen frigifnes på Engelske öarne, ja till och med bättre, än frie arbetares i flera Europeiske länder.”

Orsaken till detta menar guvernören är att det inte på ön finns stora plantager utan att ”det lilla åkerbruk som drifves liknar mera trädgårdsskötsel”, det medför att slavägarna mer liknar den ”Europeiska Lantmannen” än den ”Vestindiska plantören”. Halva fredagen och lördagen kan slavarna arbeta för sig själva och söndagar är ledigt. Många är dessutom skickliga hantverkare och skulle kunna jobba ihop pengar för att köpa sig fria, men guvernören ”nödgas dock erkänna att deras liknöjdhet i detta avseende är förvånande, och ehuru mycket de äro belåtne med en sådan friare disposition av sin tid och sina personer, samt derigenom hafva fullkomlig erfarenhet af en oberoende lefnad, föredraga de i allmänhet ögonblickets njutning och sorgfrihet, framför hvarje uppoffring för framtiden.”

Guvernören beskriver också hur relationen ägare-slav är mycket god och att bestraffningar av slavar tillhör ovanligheterna. Som bevis för detta påstående framför han att 1832-1842 endast 80 slavar har rymt. Av detta drar han slutsatsen att slavarnas tillstånd på ön: ”ej är så ömmande eller för menskliga känslan upprörande, som de förhatliga benämningarne ´slaf `och ´slafveri` för Europeiska öron antyda.”

Det verkar med andra ord om inte paradisiskt så i alla fall acceptabelt att vara slav enligt guvernörens åsikt.

I den andra delen av rapporten ändras tonen. Slavens människovärde är nedsatt skriver guvernören. Slaven kan inte gifta sig utan ägarens tillstånd då det skulle inskränka äganderätten. Slaven kan också när som helst skiljas från sin familj och flyttas till andra öar ”utan hopp om att någonsin återvända…Detta öde hänger som ett Damocles-svärd öfver hans hufvud.”

Guvernören skriver också att ”slafveriet icke utgör villkoret för någon viss production. Det bör derföre utan svårighet kunna af fritt arbete ersättas.”

Men, lägger han till: en slavemancipation kan inte genomföras utan att många försiktighetsåtgärder vidtas. Han menar att bara genom att friköpa slavarna som engelsmännen gjort nära nog orsakat de engelska öarnas undergång och att man måste ta hänsyn till de hos slavarna medfödda anlagen som ”lättja, lösdriveri och vagabondism” för att inte frigivningen ska orsaka den svenska kolonins undergång. Den första åtgärden föreslår Haasum blir att se till att slavägarna kompenseras då ”denna inkomst är den enda lifsbergningen för mången fattig familj, mången enka mången fader- och moderslös eller sjuklig och orkeslös. Dessa [slavägarna] äro i fullt lika ömande belägenhet som deras slafvar.”

Något annat är inte heller juridiskt möjligt eftersom man lovat fransmännen vid övertagandet av ön att inga kränkningar av invånarnas egendom skulle ske. 

Haasums slutsats är alltså emancipation genom kompensation av slavägarna. 

Detta – hur de svenska medborgarna på ön ska hanteras: juridiskt, ekonomiskt och politiskt – framstår som det centrala problemet för Riksdagen. Slavägarnas roll och öde på ön är invävt i slavarnas. 

En lösning måste inkludera bägge parter.

Haasum delar sedan in alla öns slavar i olika kategorier beroende på ålder och ger Riksdagen två alternativ: Antingen friköps alla slavar direkt till schablonbelopp, eller så sker det successivt under en tio år lång period. Skedde det med en gång skulle emancipationen kosta 97 320 spanska piastrar. Köpte man slavarna fria under en längre period skulle det kosta 50 000 spanska piastrar.

Haasums skrivelse balanserar mellan två ståndpunkter. Inledningsvis beskriver han att slavarna har det bra och får det allt bättre. Sedan ändras tonen och han landar på ett förespråkande av deras frigörelse. 

Detta är ju också den uppgift han har fått att utreda av Riksdagen. Kungen skriver som kommentar till rapporten att även om slavarna på ön fått det väsentligt bättre kvarstår mycket livegenskap – även om detta inte ska förväxlas med slavhandel – och han stöder guvernörens förslag om friköpning av slavarna till ”en skälig, om också icke full” ersättning och begär ständernas åsikt i frågan.

Eftersom kolonin inte själv har dessa resurser till friköpning måste staten besluta om att anslå pengar. Kungen redogör också för att om ön säljs hamnar frågan i ett annat läge. Nästa steg i denna parlamentariska process är att ärendet hamnar hos Statsutskottet som ska ge sitt utlåtande innan frågan hamnar för ett avgörande hos Rikets Ständer.

**

Barn och vuxna uppställda vid ett bostadshus i Gustavia. Foto, cirka 1865 av Carl Constantin Lyon. (Sjöhistoriska museet)

Den 19 december 1844 avger Statsutskottet sitt utlåtande.

Utskottet konstaterar att slavhandeln precis som guvernören påpekar varit lagligt på ön genom privilegiebrevets fjortonde paragraf där det Västindiska kompaniet ”lemnas frihet att drifva slavhandel på Angola och Afrikanska kusten.”

Det innebär också att man inte kan frisläppa slavarna utan ersättning till ägarna vilket föreslagits av bondeståndets Jöns Ersson som velat lösa frågan genom att slavarna skulle ”sättas i frihet och ställas under den i Sverige gällande tjänstehjonsstadgan.”

Dessutom har också Gustav III vid överlåtandet av ön till Sverige förbundit sig att respektera den enskildes äganderätt. Man förespråkar därför en ekonomisk kompensation till ägarna och man väljer att föredra det billigare av Guvernörens två förslag.

Det vill säga successiv frigivning. 

Detta av två skäl. För det första anser man inte att slavarna är redo att friges direkt eftersom det skulle medföra: ”en total och hastig rubbning uti alla förut varande förhållanden inom ön, hvaraf flera olägenheter och måhända äfven vådor kunde inträffa; och för slafvarna sjelfa… efter sitt frigifvande, med deras medfödda anlag för lättja och lösdrifveri, komma att befinna sig i en olyckligare belägenhet, än dessförinnan.”

För det andra kan man spara pengar genom att slavarnas själva kan bidra med en del av friköpningssumman – ”en nyttig väckelse.” Utgifterna för statskassan för friköpningen skulle då stanna på 10 000 piastrar per år, under tre år. Utskottet skriver också att dessa 30 000 piastrar skall tas ur Handels- och Sjöfartsfonden. Frågan som ständerna har att ta ställning är i detta skede alltså inte om utan hur slavarna skall bli fria. Riksdagen har ju redan beslutat (1841) att slaveriet skulle avskaffas. ”… menniskovärde på det högsta uppmanade att påkalla des afskaffande.”

Ständernas diskussioner under 1845 handlar sedan om att diskutera detta förslag till friköpning från Statsutskottet och finansieringen av den åtgärden. 

Bondeståndet sammanträder den 23 oktober 1844 samt den 16 april 1845. Den förste talaren Jöns August Zetterberg från Stockholms län yrkar på återremiss av ärendet då de flesta slavar på ön enligt honom redan är fria: ”lösen för…inom colonin födda slafvar bör icke äga rum; ty är Colonien svensk och svensk Lag der gällande, borde efter år 1809 ingen kunna födas slaf.”

Nästa talare Anders Ersson från Elfsborgs Län menar att slavarna har det bra: ”Genom en långvarig vana kännes icke slafveriet så tungt eller bördan så tryckande, som mani början föreställer sig.”

Han är dock i sin argumentation medveten om kravet på humanitet i denna fråga: ”Det kan väl synas lyckligt, att vara ställd på en plats der man med sin röst kan bidraga till menniskors friköpande från slafveri, men jag fruktar dock, att om Svenska Folket till detta ändamål använder oerhörda belopp, det derigenom skall beröfva sig egen frihet.”

Sedan talar Sven Heurlin från Kronobergs Län. Han menar att: ”I vår upplysta tid, är det icke värdigt eller förenligt med en fri föreställning att sälja ett fritt folk.”  Vad gäller slaveriet menar han att det bästa är om Sverige förklarar kolonin för en fri republik och därmed slipper stå för kostnaderna: ”låt vara, att nu varande slafvar ej blifva frie.”

Nästa inlägg är skriftligt och kommer från Pehr Nilsson från Kristianstads Län. Han kritiserar starkt att ansvaret för kolonin hamnade hos statsverket i samma ögonblick som den slutade gå med vinst och hänvisar till att de senaste 14 åren har 150 000 piastrar givits från Sverige till kolonin. Hanteringen av ärendet innebär från början till slut ”oerhörda avsteg från god ordning och redlighet” menar Nilsson. Därför blir slavfrågan en underordnad fråga innan man först lösts öns status. Om Sverige säljer ön frågar sig Nilsson: ”Äro, de då alla våra Slafvar.”

Hans lösning är att förklara ön för självständig och sedan får de ”sjelfve besluta öfver alla sina inre angelägenheter.”

Det femte inlägget kommer från Ephraim Larsson från Elfsborgs Län. Han har inget emot emancipationen rent principiellt, men anser det vara för dyrt: ”Jag önskade, det Svenska Folket vore så rikt och mäktigt, att det kunde från träldomens ok lösagifva eller friköpa slafvarna på ön…men jag måste ock besinna, att vi tyvärr äga en stor mängd olyckliga menniskor inom vårt fädernesland, hvilka slafva under fattigdomen och nöden och måhända befinna sig i svårare belägenhet än de lifegna.”

I detta instämmer Anders Andersson från Skaraborgs Län som menar att ”10 000 piastrar, som i svenska mynt utgöra omkring 50 000 Riksdaler, vore alltför kännbart för Statsverket” han föreslår därför att 25 slavar per år ska friköpas. (Processen skulle då ta över tjugo år.)

Även Anders Trysén från Östergötlands Län menar att: ”Det skulle vara en stor olycka för landet. Om det nu utkastade många tusende Riksdaler för frigifvande af slafvar å denna ö under en tidpunkt, då vi inom vårt eget fädernesland äga många trälar, hvilka icke kunna hjelpa sig ur eländet.”

Måns Månsson från Calmar Län lägger till att: ”Jag tror…slafveriet vara farligare till namnet än i verkligheten.” Nils Nilsson från Värmlands Län förstärker tesen om förhållandet mellan svenskar och slavarna: ”Helst, efter vad mig blivit upplyst, slavarna å denna ö befinna sig i en vida bättre ställning än många tusende människor inom vårt eget fädernesland, vilka nu tryckas av dryga skatter.”

Jöns Persson från Värmlands Län är också inne på samma linje: ”Att från vårt på penningar utarmade land, gränsande intill norra polen, prestera en betydelig penningsumma, för att utgiva till lagförbrytare boende på en motsatt sida av jorden, vore oförsvarligt handlat emot vår egen fattigpersonal, som behöva det understöd vi kunna lämna den, för att icke svälta och frysa ihjäl under våra långa vintrar, då däremot inbyggarna på ön S:t Barthélemy, har en evig sommar.”

En av de sista talarna Anders Ersson från Elfsborgs Län kommer med en ny vinkel på frågan. Han menar att situationen för slavarnas kan förvärras om ön förklaras för fri republik. Då de ”förmögne i högre grad skola tyrannisera de olycklige slafvarna.”

Hans förslag är att förklara var och en som fötts eller föds av en slav för fri och på så sätt på sikt avskaffa slaveriet.

Sammanfattningsvis menar många talare att frågan är fel ställd. Det är öns status som svenskt land eller inte som först måste lösas, sedan kan man diskutera slavemancipationen. Ingen talare är för en friköpning av slavarna i enlighet med statsutskottets förslag– det vore ”oförsvarligt”. 

Dock kan många talare tänka sig friköpning om ett annat land står för kostnaderna.

Alla som talar är också emot ekonomisk kompensation till slavägarna från statskassan. Motivet är att många bönder i Sverige har det sämre. En allmän åsikt är att slavarna inte har det så illa. Många menar också att de inte är mogna att köpas fria. Alla talare är medvetna om att kolonin dragit in stora vinster till Kungen, statskassan och till det Västindiska kompaniet.

Mot den bakgrunden blir böndernas ifrågasättande legitimt: varför ska inte de som tjänat på slavhandeln också bekosta dess avskaffande. Varför ska vi genom pengar ur en av statens fonder ersätta dessa slavägare ytterligare? Varför inte använda S:t Barthélemy fonden som sorterar direkt under kungen och till vilken kolonins inkomster gått? Eller använda medel från en försäljning av ön? 

Ingen talare i bondeståndet menar att slavarna bör friköpas av humanitära skäl. Ingen talare argumenterar för Statsutskottets förslag. Bondeståndet beslutar sig för att inte bifalla motionen utan återremitterar den till statsutskottet. 

Sedan blir det dags för prästeståndet att behandla frågan om slavarnas friköpande: Den 11 januari 1845 sammanträder Prästeståndet för att diskutera Statsutskottets utlåtande. 

Först att äntra talarstolen är Doktor Ödmann: ”Det är visserligen vackert att friköpa slafvar. Men frågan är, om man derigenom gör de nu i fråga varande någon särdeles tjenst; ty friköpta blifva de utan hjelp och uppsigt lemnade vind för våg.”

Doktor Ödman menar också att det bästa vore att sälja eller skänka bort ön och låta slavemancipationen verkställas av dess nya ägare. ”Hela affairen synes mig derföre såsom ett skenbart sträfvande efter att lysa bland de Slavemanciperande staterna; och dertill förefaller den sannerligen för dyr.”

Doktor Laurenius menar för sin del att man inte kommer undan att köpa slavarna fria men att 6000 spanska piastrar årligen är tillräckligt för detta ändamål. Men helst bör ön med dess slavproblemetik omedelbart ”afyttras, äfven till hvad pris som helst.”Doktor Björkman bemöter detta och menar att det bästa hade varit om man, som bondeståndet tidigare föreslagit, gjort alla slavar till tjänstehjon men då detta inskränker slavägarnas äganderätt så får man gilla läget: ”Det återstår således ej annan utväg än att lösa dem frie.”

Han vill därmed bifalla slavemancipationen.

Biskop Nibelius menar att frågan handlar om att ståndet måste visa att man vill avskaffa slaveriet eftersom ”Europa har sina ögon fästade” på vad den svenska Riksdagen skall besluta. Han anser det då lite genant att några av prästerna prutar på priset och upplyser ståndet om att den i England verksamma British and Foreign Antislavery Society följer frågan och att det icke vore ”nationen värdigt att afslå betänkandet eller nedsätta det föreslagna beloppet.”

I detta instämmer Doktor Broman som lägger till att eftersom Sverige förbundit sig att undertrycka slavhandeln vore det ovärdigt att inte med denna ringa uppoffring få ett slut på slaveriet i rikets egna besittningar.

Nästa talare är Doktor Reuterdahl som menar att man bör se på frågan inte ur ett svenskt utan ett europeiskt perspektiv: ”Då Sverige icke vill vara främmande för den Europeiska culturen och slaf-emancipationen för närvarande är en af denna culturs vackra uppgifter, kan eller bör ej Sverige draga sig tillbaka. Att penningar derföre erfodras förändrar icke förhållandet.”

Sista talare i debatten är Doktor Wallin. Han menar att även om ön på senare år varit en belastning för kronan så fanns det en tid då det spelade en stor roll för Sveriges handel i Västindien och att vi därför har en skyldighet att på samma gång som man avskaffar slaveriet också rycka upp kristendomsundervisningen på ön som i dagsläget består i att ”en och annan Mulatt, undervisar de spädaste barnen i innantill läsning.”

Detta leder till att Prästståndet till sitt bifalls yrkande också bifogar ett uttalande som behandlar kristendomens ställning på ön. I det skriver de att förutom slaveriet finns det en fråga som förtrycker öns både svarta och vita befolkning nämligen det andliga mörkret och okunnigheten, som i sin tur är ett resultat av att ingen protestantisk präst – sedan ett antal år tillbaka – funnits på ön. Detta hade aldrig kunnat ske förr menar man: ”Huru annorlunda nu än förr: För omkring 200 år sedan offrade Gustaf II Adolf sitt hjeltelif på Lutzens fält och Sverige offrade tillika denna sin store Konung hvad det hade dyrbaraste af blod och håfvor, och vann för detta pris det dyrbaraste af alla krigsbyten: Religions och Samvets-frihet. Hvad då ansågs så dyrbart, huru har det nu blifvit så ringa?”

Flera talare konstaterar att det bästa vore om man kunde göra slavarna till tjänstehjon men inser också att detta inte låter sig göras. Även om det är dyrt i förhållande till vad man uppnår så vinner man ett gott anseende verkar många anse. 

Att inte friköpa slavarna hade varit att skämma ut sig internationellt och ta avstånd från strömningarna i den ”europeiska kulturen.” I ståndets diskussioner är det ingen som argumenterar med humanitära argument för att slavar för friköpas. Däremot anser man att eftersom så skett i övriga länder blir det problematiskt för Sverige att fortsätta. Man är för statsutskottets förslag.

En röst som inte hörs i debatten i pästeståndet men som lagt sig i är prästen på S:t Barthélemy Car Adolf Carlsson. Han ger 1835 ut en bok i Stockholm om nödvändigheten att behålla slaveriet. Boken inleds med att han är emot slaveriet ”men man måste vara realist”. Carlssons resonemang går ut på att det visserligen är sorgligt att slavarna inte har alla våra rättigheter men detta beror på att de inte är som vi. ”N***** sådan jag i Västindien har haft tillfälle att observera honom, är knappt till hälften människa; resten är apa och tiger.” Han skriver också att de vita står genom sin hudfärg över de svarta. Karaktärsdragen är: lättja, pratsamhet, begär att dansa och leka, lust till sötsaker. De tigeraktiga egenskaperna är de otaliga sammansvärjningarna mot de vita. Detta visar sig enligt Carlsson också i det faktum att svarta kan bada i havet utan att riskera att ätas upp av hajar. ”Såsom stor anatom och kännare av människor tycker hajen inte så mycket om de svartas kött som om de vitas.” Att slavarna skulle ha det eländigt är lögn. ” En plantör älskar sin slav såsom den svenska husbonden älskar sin häst: det vill säga ofta mer än hustrun”.

Av dessa åsikter finns det dock inga spår i debatten.

Borgarståndet sammanträder den 22 januari 1845. I det ståndets debatt finns det två avgränsade läger. Dels de som menar att slavarnas situation inte är någonting i jämförelse med våra svenska bönders. Mot dessa står de som talar för emancipation med humanitära argument samt att Nationaläran står på spel och att jämförelsen mellan statare och bönder är absurd.

Den första talaren är Herr Winge som talar emot en slavemancipation om den inte sker av ett land till vilket man överlåter ön. Orsaken är: ”dessa lättjefulla slafvars belägenhet och vilkor äro, vid jemnförelse med våra egna idoga, men utfattige, landsmäns tillstånd, vida mindre ömkansvärdt.” 

Nästa talare Herr Schartau går emot Winge och menar att oavsett slavarnas situation så är det ”icke värdigt en civiliserad nation. Att gifva skydd åt en handel med menniskor, och låta dessa säljas och köpas, som boskap…det är heller icke förenligt med den svenska nationaläran att vid besittningens öfverlemnande, låta en stor del af dess invånare befinna sig i ett tillstånd af slafveri.”

Flera talare tar sedan upp att man stödjer idén men att pengar till emancipationen inte bör tas ur Handels och Sjöfartsfonden. Debatten fortsätter sedan med att Herr Maechel lägger till: ”Ej blott Nationaläran utan menskligheten fordrar, att man gör uppoffringar för vinnande af det ifrågavarande ändamålet.”

Även Herr A. Berg anser det ”sårande för den svenska nationaläran att hafva en slaf-colonie.”

Många talare bland dem Herr Valley menar också att man inte kan jämföra svenska fattigbönder med slavarna eftersom slavarna saknar ”friheten att råda öfver sig sjelva och de sina” vilket uppväger eventuella materiella fördelar.

Herr Petré lägger till att det förutom de nämnda filantropiska skäl till emancipationen också finns diplomatiska: Sverige har nämligen genom avtal förbundit sig att undertrycka slaveriet vilket innebär att ”en punkt i verldshafvet der slik handel eger rum, icke gerne tolereras.”

När Herr Winge sedan tar till ordet en andra gång och skall replikera inleder han med att när det gäller mänskliga känslor som medmänsklighet är han lika god som de övriga talarna men fortsätter han ”jag tror, att dessa känslor bör tagas i anspråk för våra egne fattige och hungrande landsmän, i synnerhet uti några landskap, der barkbrödet icke sällan har varit en nödspis.”

Han fortsätter sedan med att säga att eftersom kolonin under vissa tider gjort överskott på över 80 000 piastrar om året borde pengar finnas på kolonin till emancipationen.

Herr Schartau talar sedan och menar att slavemancipation är en europeisk idéströmning som Sverige inte bör sätta sig upp mot: ” i synnerhet som den uppoffring, hvilken nu är i fråga, utgör, i jemnförelse med de omätliga summor, som andra länder för samma vackra idée bekostat, ett obetydligt belopp.”

Herr Scartau får sedan mothugg av Herr Foenander som menar att om det lönade sig att sätta sig emot den ”filantropiska fläkt som tycks gå genom rummet” skulle han upplysa ståndet om att många av de svenska statartorparna gärna skulle vilja byta med de Västindiska slavarna. Det är visserligen sant att slavarna saknar den ädla friheten. Men till svar på denna invändning menar Foenander att det gamla ordspråket: ”Den som aldrig guld haft, begråter aldrig saknaden därav”kan vara passande. Dessutom lägger han till skulle Sverige ”i all evighet” få lämna bidrag till slaveriets avskaffande eftersom alla Västindiens slavar skulle resa till den svenska kolonin för att där bli friköpta. Herr Foenander menar också att det även i Sverige finns de som frivilligt inställer sig hos bonden för att bli piskade. Mot detta vänder sig Herr Petré som menar att man inte kan jämföra svenska statare och slavarna eftersom inte ens ”den fattigaste delen af den arbetande classen, underkastas tortyrens grymheter.”

Ytterligare ett skäl är att ”slafveriet på S.t Barthélemy väckt för vår nation skadligt uppseende, har man i lång tid haft tillfälle att inhämta av utländska papper.”

Även Herr Berg ifrågasätter om det finns svenska bönder som frivilligt låter sig piskas och menar att även om så är fallet ”finns det en skillnad mellan folk som lefva under lagen och de som lefva utom densamma. Om en fattig tjenare någon gång träffar ut för en elak husbonde, är det icke en evighet att uthärda ett halvt år; men slafven beror alltid af sin Herres godfinnande.”

Herr Sundler som levt en tid på S:t Barthélemy säger att jämförelsen mellan slavar och torpare är absurd då han sett slaveriets grymma sidor. Han säger också att han inte tvekar ett ögonblick när det gäller att rösta för emancipation.

Sammanfattningsvis kan man se ett mönster i och med att de som argumenterar mot friköpning gör detta med ekonomiska argument. Men de säger samtidigt att de är lika stora humanister som andra då de bryr sig om fattigfolket i Sverige. Om någon annan betalar kan de dock tänka sig en emancipation. Genomgående under debatten finns ett grundantagande hos talarna om att andra länder och organisationer har sina ögon riktade på Sverige.

För att förstå debatten om huruvida svenska bönder låter sig frivilligt piskas eller inte måste det sättas i samband med att livegenskap var under debatt i Europa vid den här tiden. Den var avskaffat i Danmark och om några år skulle den också avskaffas i Ryssland (1860). Men även i Sverige där friheten var något större var husaga tillåten fram till 1858 och barnaga fram till långt in på 1900-talet. Husaga innebar att husbonden hade rätt att straffa sina drängar och pigor.

Debatten är intressant också mot bakgrund av att det stora antalet aktieägare i Västindiska Kompaniet inte var högadliga utan borgerskap och lägre adel. De argumenterade ekonomiskt och rationellt för slavhandelns införande när Sverige förvärvade ön. Med fria svarta som arbetskraft ökar kostnaderna för plantagerna. Men nu verkar slavhandeln vara en icke-fråga för landets borgare sedan det Västindiska kompaniet upplösts och Engelsmännen förbjudit slaveriet.

Ridderskapet och adeln sammanträder den 23 januari 1845. Ståndet behandlar frågan på ett formalistiskt sätt. Dels anser man diskussionen väckt för tidigt då det finns planer på att sälja ön. Det finns inga pengar att tjäna på slavhandelns avskaffande och därför är fel fond föreslagen. 

Debatten är kort. Förste talare är Friherre Carl Otto Palmstjerna som menar att det är fel att för friköpandet ta pengar ur Handels- och Sjöfartsfonden då den är till för att främja just sjöfarten. Istället föreslår friherren att pengar ska tas från riksgäldskontoret. Att slavarna ska friköpas anser han vara rätt. Hr Olof Immanuel Fåhraeus lägger till att han inte kan se hur handel och sjöfarten skulle gagnas av slaveriets upphävande och att pengar från fonden därför inte bör användas: ”Med fog kan väl ingen påstå att vår handel och sjöfart kan draga någon, ens den aflägsnande, fördel af den åtgärd, hvarom det här är ifråga.”

Flera av adelsmännen upplyser sedan sakligt de övriga om att fonden går med förlust och har stora planerade utbetalningar till Marocko och Kina. Utgifterna för fonden är 98 000 riksdaler större för ön än inkomsterna för år 1844. Fonden delas också med Norge och till exempel Grefve Gustaf Lagerbjelke frågar sig vad Norge har med de svenska slavarna att göra? Även om alla som talar uttrycker att de är för ett friköpande av slavarna har många rent tekniska synpunkter på förfarandet. Samma grefve anser att man måste se till att slavbarnen inte föds till slavar utan att man i samband med friköpandet också ser till att de blir fria. Annars, varnar han, blir det än mer lönande att sälja slavar och att för slavägarna ”liksom boskap pålägga slafvar.”

Friherre Jacob Cederström varnar för att ägarna kan komma att driva upp priserna på sina slavar när de vet att de kommer att få dem sålda och att de kan komma att vänta med att sälja sina slavar tills de är arbetsoförmögna. Han varnar också för att det kan bli oroligt och ett plötsligt arbetskraftsöverskott om alla köps fria på en gång. Friherre Robert Stackelberg kommenterar detta och menar att det inte finns några risker med friköpandet då slavarna är ”välsinnade” men att man för säkerhets skull bör börja med att friköpa kvinnorna.

Sammanfattningsvis står det klart att Adelns åsikt är att Sverige måste friköpa slavarna och det är då viktigt att det görs på ett korrekt sätt så att inga oroligheter uppstår. Dock inte med pengar från Handels och sjöfartsfonden då denna förvaltas gemensamt med Norge. Flera talare vill ta pengar från Riksgäldskontoret. Avskaffandet behandlas som en ekonomisk fråga. Det återfinns inga brandtal för de humanitära idéerna hos någon av adelsmännen. Ståndet beslutar att godkänna att 10 000 piastrar under tre år ska tas från Riksgäldskontoret och inte från Handels och Sjöfartsfonden. 

Men de föreslår att ärendet bordläggs till dess Riksdagen har fått klarhet i om ön ska säljas eller inte.

Tjänstefolk och vakt i svensk uniform hos den svenske guvernören i Gustavia, Saint Barthèlemy, 1862. (Sjöhistoriska museet)

**

Efter debatterna så sammanställde statsutskottet de inkomna förslagen och konstaterade i ett Memorial att stånden beslutat att 30 000 piastrar skall tas ur Handels och Sjöfartsfonden. Samt att de slavar som själva bidrar till sitt friköpande skall ges företräde.

För detta ändamål tillsätts 1846 en kommitté som skall värdera slavarna på ön och köpa dem fria från sina ägare. Men redan hösten 1847 tar pengarna slut, 358 slavar är då fria. Det beslutas att man ska ta ytterligare 17 000 piastrar ur Handels och Sjöfartsfonden för att köpa fria de 165 resterande.

Den 9 oktober 1847 var friköpningsprocessen färdig och det svenska slaveriet officiellt avskaffat. Flera av slavarna undertecknade ett tackbrev riktat till Oscar I där de tackar kungen för att han ”lyft oss från en ställning som enbart varor och djur och upphöjt oss till mänsklig värdighet; för beviljandet av rätten att följa våra egna viljor och söka vår egen lycka; för befriandet från det hinder och den förnedring av den mänskliga naturen som det avskyvärda slaveriet innebär.” 

Våren 1848 gör Kung Oscar en sluträkning. Slavarna själva betalade 2364 spanska piastrar, slavägarna efterskänkte 156 piastrar och svenska staten betalade 47 044 piastrar vilket motsvarar 119760 svenska riksdaler och 19 skilling.

Hur gick det då med kolonin?

Efter det att slaveriet upphävts på ön fortsätter tillbakagången och försöken att sälja ön fortsätter, till slut tackar Frankrike ja att köpa tillbaka ön och i augusti 1877 arrangeras en folkomröstning om öns status. Av öns 2300 invånare deltar 351. Alla svarar att de vill tillhöra Frankrike, utom en som röstar för Sverige. 

Oscar II tackar öns medborgare för deras trohet: ”Tackande eder alla samtliga samt hvar och och en i synnerhet för den trohet och kärlek, I alltid bevisat Oss och moderlandet, frisäge Vi Eder Härigenom från Edra undersåtliga förpliktelser till Oss och Sveriges krona, och anbefaller Vi eder nu och städse i den Allsmäktiges beskydd.”

Den 16 mars 1878 säljs ön sedan till Frankrike för 400 000 Francs. Kungssången och marseljäsen spelas vid den formella ceremonin.

Sigrid Ulrich var dotter till den siste svenske guvernören och bosatt på ön 1869 – 1878 berättade själv i Dagens Eko den 16 mars 1938 om vardagen på ön den sista tiden. Hon beskrev livet som ”gränslöst enformigt”. Det fanns ingen handel att tala om mot slutet och hennes sista minne är ”en n**** draperad i den svenska flaggan som ropade ´Sweden forever, Sweden forever`”

För svensk del innebar emancipationen och avträdandet av ön slutet på våra koloniala äventyr. För Storbritanniens del innebär emancipationen av slavarna i Västindien att man engagerade sig allt djupare i Afrika. 

Afrika koloniserades ju inte i stor skala förrän i slutet av 1800-talet och en av drivkrafterna – förutom de ekonomiska – var nu moraliska och religiösa. 

Idag ser vi gärna antislaveriförespråkarna som framåtskridande företrädare för någon allmänt antikolonial hållning. 

Men få var så stora förespråkare som dessa för nya koloniala äventyr. 

**

En svårighet med att dra slutsatser utifrån argumentationen som den såg ut då är att den egentligen inte handlar om det som vi i efterhand läser in i den. Det stod inte mellan att vara för eller mot slaveriet. De frågor som riksdagsmännen diskuterade handlade egentligen om en sak: spanska piastrar. 

Man måste vara på det klara med att vad Riksdagen diskuterar är inte huruvida det är rätt eller fel med slavhandel. Utan hur mycket en humanitär princip får kosta statskassan. 

Och om det verkligen var det offentliga som skulle betala?

Med våra historiska backspeglar kan det tyckas som att detta är en fråga om ont och gott. Människovärdet står mot penningen. Det universella mot det partikulära. Men debatten måste bedömas utifrån sin egen tid.

Det finns flera skäl till varför de svenska riksdagsdebatterna inte enkelt låter sig klassificeras som antingen humanitära eller ekonomiska. 

För det första är frågeställningarna som diskuteras mångfacetterade. För det andra finns det ingen svensk aktör som tjänar på att vara mot ett förbud (vilket var fallet i England). Ingen tjänar på det alternativ som fått epitetet ”girigheten.” Ett förespråkande av humanitära principer (dygden) stod inte heller i motsättning till att vara emot friköpningen av slavar. 

På samma sätt kunde de som hade tjänat pengar på slaveriet vara för dess avskaffande. Försöken att placera in aktörerna i på förhand bestämda fack haltar. För det tredje finns det hos riksdagsledamöterna en vetskap om att slavproblematiken måste lösas för att kunna bli av med kolonin. Ett av grundproblemen för att dra slutsatser är som en följd av detta att argumentationen egentligen inte handlar om det vi i efterhand läser in i den. 

Det är egentligen inget konstigt i det – tvärtom – men man bör inte fastna i samma resonemang etthundrafemtio år senare. Vi kan efter att ha slagit fast vad de talade om också försöka förklara varför de diskuterar just detta, genom att analysera debatterna i ett bredare historiskt sammanhang.

På så sätt blir också skillnaden mellan de ekonomiska och de humanitära argumenten mindre. Ett mönster framträder där den ekonomiska diskussionen egentligen handlar om statens finanser där man under 1790-talet med merkantilistiska argument väger för och emot vad som är bra för nationen Sverige. Slutmålet verkar vara att främja statskassan vilket anses skapa ett ekonomiskt välstånd för nationen.

Under 1840-talets debatter – under liberalismens segerdecennium – verkar detta leva kvar i olika talares egna förslag till lösningar (samt för eller mot). Att främja statskassan verkar vara allas gemensamma mål oavsett medel.

Aktörerna i Riksdagen väger sina beslut mot dess nytta för staten. Statsintresset. Det är det statsfinansiella intresset (begreppet inkluderat den egna befolkningens välbefinnande samt landets rykte) och inte nyttan för enskilda individer som står i centrum för diskussionerna.

Två extrema exempel som visar detta är dels Jöns Persson från Värmlands Läns yttrande: ”Att från vårt på penningar utarmade land, gränsande intill norra polen, prestera en betydelig penningsumma, för att utgiva till lagförbrytare boende på en motsatt sida av jorden, vore oförsvarligt handlat emot vår egen fattigpersonal,” samt adelsmannen Olof Immanuel Fåhraeus yttrande: ”Med fog kan väl ingen påstå att vår handel och sjöfart kan draga någon, ens den aflägsnande, fördel af den åtgärd, hvarom det här är ifråga.”

Vare sig den renodlat humanitära eller den ekonomiska teorin kan förklara det svenska friköpandet. Men den ekonomiska teorin passar väl in med tanke på tidpunkten för den svenska debatten. 

Frågan kommer på riksdagens bord vid ett tillfälle då kolonin gjort stora förluster på 100 000 – tals spanska piastrar under de senaste trettio åren. Både slaveriet och slavhandeln är avskaffade av den stora imperiemakten England och det finns inga större plantager på den svenska ön som motiverar att man använder sig av slavarbetskraft. 

Den svenska guvernören konstaterar också i sitt yttrande att det inte skulle innebära några störningar i öns lilla produktion om slaveriet avskaffades.

Det finns sålunda en tydlig korrelation mellan slaveriets avskaffande på den svenska kolonin och den ekonomiska konjunkturen. 

De tillfälliga uppgångarna för kolonin efter det brittiska förbudet mot slavhandel är parenteser i en långsiktig neråtgående process. Kolonins ekonomi påverkas drastiskt från 1815 då det sista slavskeppet anlöpte för att gå under isen efter år 1833 då England förbjuder slaveriet. 

En process som dessutom förstärks av ökad konkurrens som en följd av freden samt den framväxande laissez-faire kapitalismen med en snabb industrialisering. Den industriella revolutionen i Europa försvagade de västindiska koloniernas ställning. 1700-talets merkantilism och slavhandel utvecklar och gör Europa rikare på andra kontinenters bekostnad men samtidigt lägger handeln grunden för den industrikapitalism som under 1800-talet förstör förutsättningarna för den gamla reglerade handeln och dess relationer mellan kolonier och moderländer.

Även om det 1845 fortfarande var en viktig industri var slavplantagerna och slavhandeln långt viktigare för svenska affärsintressen 1790. 

I svensk riksdag lades inga motioner om att avskaffa slaveriet eller slavhandeln innan dess värde och ekonomiska betydelse kraftigt hade minskat.

Kolonin med dess slavar var inte en bra affär – för nationen Sverige – 1845. Man är snarare ute för sent. Öns ekonomiska utveckling visar att det svenska slaveriet inte befinner på någon ”topp” när det avskaffas. För att bli av med kolonin måste också ”slavproblematiken” lösas.

Tidigare försök att bli av med ön tillsammans med dess slavar har under flera decennier inte visat sig vara möjligt och även om många talare uttrycker en vilja till att ta en springnota. Sverige hamnar som offer för andra länders agerande när man som ”Svarte Petter” sitter med en koloni som är en spekulation i krig och slavhandel, när både krigen och handeln med slavar upphört. 

Betänk att när Sverige diskuterar frågan i Riksdagen hade England för 38 år sedan förbjudit slavhandeln. 

Ön faller vid denna tidpunkt handlöst ner i fattigdom och elände. 1840 är ön bara en skugga av var den en gång varit. Kolonin är inte någon svensk juvel i Karibien utan i frånsaknad av sin roll som transitohamn för slavar endast en karg klippa med hundratalet invånare varav ytterst få pratar svenska. 

Mot den bakgrunden sker avskaffandet av slaveriet 1845 inte ”i strid mot det ekonomiska förnuftet”, om det som Geijer skriver är en av ”mänsklighetens största segrar” kan vi låta var osagt.

Min slutsats är att det var kolonins dåliga ekonomi och inte ”människovärdet” som avgjorde frågan. Girigheten och statsnyttan segrade över dygden när slaveriet infördes och samma statsnytta var orsaken till dess upphävande: För detta talar den ekonomiska statistiken. Men även om detta var orsaken var troligtvis den humanitära argumentationen nödvändig för att få Riksdagen (samt undersåtarna) att acceptera att betala för en avveckling. Detta eftersom de kostnader som krävdes för detta skulle komma att bäras av det allmänna. Slavägarna och ”skattebetalarna” var i den uppkomna situationen de enda riktiga förlorarna. Alla andra vinnare i den situation som hade uppstått där samhället fick gå in och betala för att avveckla den slaverinäring Kungahuset och det Västindiska kompaniet en gång i tiden aktivt iscensatt, understött och kammat hem vinsterna från.

Men mitt eget resonemang är inte vattentätt. Det finns två huvudsakliga invändningar: varför – enligt den ekonomiska logiken – nekar direktionen för det Västindiska kompaniet Röhl & Hanssen rätten att bedriva slavhandel 1794? (Den svenska kolonins mest kända slavhandlare var Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen. De ägde tillsammans handelshuset Röhl & Hansen i Gustavia, och var även Svenska Västindiska Kompaniets agenter under kolonins första svenska år.) Det är då en både laglig och ekonomiskt lönsam affär. Och inte minst: varför skulle statsnyttan förklara utfallet i en politisk fråga i 1840-talets Sverige som ju är näringslivets tidevarv.

En förklaring till det senare är att kolonins roll för Sverige var ganska ringa 1845. Till skillnad från England där kolonierna gav en politisk prestige kan inte detta sägas ha varit fallet med Sverige. Huruvida dröjsmålet i den egna emancipationen fick några konkreta konsekvenser för Sveriges anseende utomlands – vare sig positivt eller negativt – är svårt att bedöma. Kolonin hade inte heller något strategisk betydelse militärt. Vi kunde inte ens försvara den.

För statskassan, statsintresset, en dålig affär år 1845. För det Västindiska Kompaniet en bra tills det upplöstes.

Statsintresset kräver således 1845 slaveriets avskaffande. Den chans man har att lysa vid sidan av de andra nationerna är genom att avveckla slaveriet och därmed också den förlusttyngda kolonin. Man kan undra varför ingen i Ständerna säger detta rakt ut: Här har vi en chans att slå två flugor i en smäll; goodwill genom att friköpa ett par hundra slavar samt en chans att därigenom bli av med en blödande koloni. Eller så kanske det är detta Doktor Laurenius menar när han säger att ön omedelbart bör ”afyttras, äfven till hvad pris som helst.”

För att sätta denna aspekt – att lysa med de övriga nationerna – i ett perspektiv kan man jämföra med den engelska emancipationen. När engelsmännen 1833 friköper 800 000 slavar är detta mindre än tre procent av dem som 1830 arbetar som slavar eller under slavliknande förhållanden. Sveriges hundratalet slavar blir i detta sammanhang knappt synbart. Sett ur ett globalt perspektiv måste ändå emancipationen – även om den kan tyckas liten – vara en av de dyraste internationella åtgärden ”baserad på moral” i den moderna historien. 

I riksdagsdebatterna förekommer också upprepade gånger föreställningen om Sverige som en human kolonialmakt. ´Slaveri är fruktansvärt men det som försiggår på S:t Barthélemy är något annat`. 

Detta är inte helt lätt att tillbakavisa. 

Vår koloni blev aldrig platsen för några stora socker- eller bomullsplantager utan en hamnstad för transithandel. För odlingar var ön allt för karg.

Slutsatsen att det var statsintresset som avgjorde slavarnas öde strider inte mot tesen att de humanitära argumenten var äkta. Men de fördes upp på riksdagens bord vid rätt tid. Det fanns ett behov för staten att bli av med en blödande verksamhet och man fick chansen att lysa bland de emanciperande staterna. Denna ekonomiska förklaringsmodell förklarar avskaffandet med en huvudvariabel: ekonomiskt intresse. Tillför detta och vi får handel med slavar. Ta bort vinsten och slaveriet upphör. Kolonierna avträds eller blir självständiga. 

Den ekonomiska tillbakagången för S:t Barthélemy inträffar först efter det att den engelska slavemancipationen satts igång. Av detta kan man dra slutsatsen att humanitetsförespråkarna –i Sverige – också argumenterade för det ekonomiska förnuftet.

Även Nationaläran– det som idag skulle kunna kallas PR – går hand i hand med det ekonomiska förnuftet. Man vill inte bara vara god, utan framför allt vill man att andra ska se att man agerar gott. 

Erik Gustav Geijers bombastiska formuleringar i motionen tyder på detta. Adam Smiths påstående: att på alla de platser där man använde sig av slavarbetskraft skulle fria arbetare vara mer lönsamma, används inte av någon i den svenska debatten. 

Orsaken till detta kan vara att man inte behandlar frågan som ett abstrakt problem utan som ett konkret.

Allt annat lika skulle fria män vara bättre som arbetskraft, skrev Smith. Det skulle säkert även slavägarna ha hållit med om. 

Men på S:t Barthélemy var inte allt annat lika. 

Att man där valde slaveriet var inledningsvis inte ett val mellan slavar eller fria män – utan mellan slavar och ingenting. Det handlade sålunda inte om rasism eller moral – utan om ekonomiska omständigheter. För de stapelvaror man producerade uppvägde massproduktionen slaveriets nackdelar. Men när den inhemska befolkningen nått en sådan storlek och den mesta av marken var uppodlad kommer man till en punkt där kostnaderna för att upprätthålla slavsystemet inte längre uppväger fördelarna. 

Den punkten hade de plantager som den svenska kolonin försett med slavar år 1845 passerat för länge sedan. 

Men om statsintresset ska förklara friköpningen inställer sig frågan varför det inte skedde 1815 när Riksdagen förstod att kolonin skulle bli en förlustaffär eftersom England förbjudit slavhandel? 

Varför inte bara avträda ön till Frankrike så kunde fransmännen sedan ta hand om slavproblematiken och rensa upp bland piraterna? Förklaringen ligger troligtvis i en kombination av nationell prestige och det faktum att ingen vid den tidpunkten var intresserad av att ta över öns förvaltning.

En annan allvarlig invändning mot resonemanget är det politiska trycket utifrån, det vill säga från engelsmännen. Det var stort och blev större för varje år efter att engelsmännen själva avskaffat slaveriet. Vilken roll spelade detta? Ytterligare en invändning är trycket inifrån: slavrevolterna.

Vilken roll spelade dessa? Slavarnas på befriade sig själva på Haiti under ledning av Toussaint L´Ouvertur från fransmännen innan de gavs den formella friheten. Den nyvunna friheten försvarades sedan även mot Engelsmännens ockupationsförsök: det koloniala Saint-Domingue blev det oberoende Haiti. En historisk vändpunkt. Men vilket inflytande hade den för de svenska abolitionisterna?

Tidpunkten för avskaffandet sammanfaller med Geijers humanistiskt skrivna motion, men dess formuleringar är inte den bakomliggande orsaken till att slaveriets avskaffande i den Svenska kolonin blir verklighet. 

Det var det merkantilistiska statsintresset som segrade över dygden.

Källor:

Toppbild: Den svenska kolonin Saint Barthélemy vid överlämnandet till Frankrike 1878. Bild: Wikimedia

Göran Skytte Kungliga svenska slaveriet, Askelin och Hägglund, Stockholm 1985.

K-G Olin Våra första Västindienfarare Jakobstad, 1990.

The Report of Saint Barthélemy 28 augusti 1804. Kungliga Biblioteket.

Exp. Utsk. Förslag till und, Skrifv. N:o 231 i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående Strafflag emot negerhandel och delaktighet deruti. Bihang till Riksståndens Protocoller Band 10.1 1828-1830.

Hochschild, Adam Spräng bojorna : kampen mot slavhandeln Ordfront Stockholm 2006.

Protocoll hållna hos Högvördiga Preste-Ståndet vid lagitima riksdagen i Stockholm 1840 Band 1 1840.

Motion 187 av professor Geijer.

Allmänna Besvärs och Ekonomi-utskottets betänkande N:o 133; bet änkande i anled ing af väckta motioner om medverkan för avskaffandet af slafveriet på Ön S:t Bartelemy. Bihang till Rikets Ständers Protocoll 1040 -41.

Stats-samt Allm. Besv – och Ekon Utskottets Betänkande N:o 14 om öns ställning.Bihang till Rikets Ständers Protocoll 1840-41.

Stats-samt Allm. Besv – och Ekon Utskottets Betänkande N:o 138. Utlåtande i anl edning af Ön S:t Barthelemys förhållanden. Bihang till Rikets Ständers Protocoll 1840-41.

Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse, N:o 62 till Rikets Ständer, angående avskaffan det af slafveriet på St Barthelemy.Bihang till Rikets Ständers Protocoll 1844-45.

Stats-Utskottets utlåtande N:o 116: angående afskaffande av slafveriet på St. arthelemy. Bihang till Rikets StändersProtocoller 1844-45.

Protocoll hållna hos hedervärda Bondeståndet vid Ur itima Riksdagen i Stockholm 1845.

Protocoll hållna hos Högvördiga Preste-Ståndet vid lagitima riksdagen i Stockholm 1845.

Protocoll hållna hos Vällofeliga Borgare-Ståndet vid Uritima Riksdagen i Stockholm 1845.

Seymour Drescher The mighty experiment – Free Labor versus Slavery in British Emancipation,Oxford University Press 2002.

Kjeldstadli Knut Det förflutna är inte vad det en gång var Studentlitteratur 1992.

Historiens vita fläckar – Om rasismens rötter i Sverige (Appell förlag).

Fotnot: I löptexten har vi valt att ej använda n-ordet i citerade stycken eftersom det stoppar upp läsningen. Men i källhänvisningen är det med där det förekommer i titlar.

Martin Schibbye
25 juni 2020

Den här artikeln publicerades ursprungligen på blankspot.se. Det är fritt att återpublicera och översätta Blankspots reportage så länge som man anger Blankspot och artikelförfattaren som källa samt länkar till originalartikeln.

Print Friendly, PDF & Email