Det var bestämt sedan länge, sommarens sista familjehelg på Gröna Lund. Jag tänker på den dagen nu, nu när ännu en valrörelse gör muslimers närvaro till ett problem. När muslimers svenskhet, moskéer och muslimska barns ledighet för eid diskuteras som om de stod utanför det svenska livet, istället för mitt i det.
Här träffade vi syskon, kusiner och sysslingar. Här var både mormor och hennes syster på plats. Det var blåsigt, himlen var grå och sensommarvinden trängde sig på. Jag som alltid mår illa av de flesta karusellerna fick ta hand om släktens tvååring och springa efter snart treåringen. Samtidigt höll jag sällskap med pensionärerna när kylan kröp in i ländryggen. Jag pekade ut ankfamiljen som guppade på vattnet till treåringen, när en skamlös om än modig mås landade på bordet och knyckte tvååringens pommes. Det blev sådant liv.
Mitt i allt detta roliga och hetsiga, där händer värmdes och jackor knäpptes, där vi sprang mellan karuseller, toalettköer och glasskiosker i kylan, fanns bönen ändå hela tiden närvarande.
Ett synnerligen svenskt vardagsliv som inte går att skilja från tron
Mellan skolbarnens toalettbesök, tonåringarnas glass och förskolebarnens jublande skratt låg alltid medvetenheten om nästa bön nära, invävt i själva livet.
Jag tänker på den dagen ofta, om hur symbolisk den är, ett synnerligen svenskt vardagsliv som inte går att skilja från tron som bär det. För bönen är inte bara några minuter på en matta. För dessa fasta dagliga bönetider har en självklar plats i alla de moment och minuter i livet som föregår dem. Den finns i planeringen av dagen, i medvetenheten om tiden, i förberedelserna.
Att lämna hemmet i wudu (rituell tvagning). Att ha en bönematta i väskan. Att tänka på nästa bön när man köper SL-biljetten, när man springer till tunnelbanan, när man sitter på ett nöjesfält och försöker få ihop allas behov samtidigt. Även varje toalettbesök innebär förberedelser, att ha med sig en flaska att tvätta sig med, eller att se till att torka sig ordentligt, så att man är ren och fri från orenhet.
Genom alla ögonblick, alla sinnesstämningar, är man alltid bara minuter från bönen. Eller befinner sig några timmar mellan två böner. I det mellanrummet finns tydliga spår av det helgade och meningsfulla. Den röda tråden igenom livets små och stora stunder är bönen, det viktiga mötet med skaparen. Det är ett liv där det andliga inte är gömt, men inte heller demonstrativt. Det är där, genom allt det vardagliga. Genom stressen, omsorgen, tröttheten och skrattet.
Religion syns inte alltid som något separat från livet
Jag tänker ofta på hur svårt det kan vara i den politiska debatten att försöka förstå detta: religion syns inte alltid som något separat från livet. Den är invävd i hur människor lever sina liv, tar ansvar för sina barn, för sina äldre, för sin tid. Det är också där vi hamnar i brun gyttja när vi försöker radera spåren av det.
För mellan varje bön finns ett helt liv. Ett liv före bönen, mellan bönerna och efter bönen. En rytm som följer med genom familjekaos, glädje och oro.
Igår tänkte jag på hur livet skulle se ut utan detta. Om möjligheten till bönen begränsades, misstänkliggjordes eller långsamt pressades bort ur det offentliga livet. Om någon nekade mig detta.
För det är genom bönen livet förankras för mig. Inget tillstånd blir då för tungt. Ingen stund helt meningslös. När bönen finns där, när möjligheten att koppla bort det värdsliga och koppla an till Gud alltid finns, alltid är på schemat, hittar jag alltid hem.
Farton Hashi
