När vi i framtiden kommer att minnas folkmordet på palestinier i Gaza är det barnen vi kommer se framför oss. De många tusentals barn som fotograferades och filmades i yttersta desperation för att vädja till världens samvete. Traumatiserade barn, utmärglade barn, barn i plastpåsar, lemlästade, skadade och döda barn.
Gaza är den farligaste platsen i världen att vara barn på. Bara under det senaste dygnet har över 20 barn – motsvarande en hel skolklass – mördats av israeliska bomber. Sedan början av mars 2025 när Israel inledde den fullständiga blockaden av Gaza som fortfarande pågår, har 57 barn dött av svält och tiotusentals väntas utveckla akut undernäring de kommande månaderna.
När till och med svenska medier publicerar bilder på döda barns kroppar, trots vårt annars stränga pressetiska regelverk, är gränsen hårfin mellan den avhumaniserande uppgivenheten och hoppet om att världen äntligen håller på att vakna.
Vi har alla sett barnen, men sällan fått höra vad de har att säga. I novellsamlingen Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza (Atlas förlag, 2025), berättar tolv palestinska barn med egna ord om livet under pågående folkmord. Boken som både innehåller de arabiska originaltexterna och svenska översättningar släpptes idag den 15 maj på Nakba-dagen, 77 år efter al-Nakba, katastrofen, då över 700 000 palestinier fördrevs i och med grundandet av staten Israel.
”Kommer jag att dö hungrig som min katt?”
De medverkande barnen är mellan 8 och 16 år gamla och har valts ut genom en novelltävling som genomfördes våren 2024 och där hundratals barn, mot alla odds, skickade in sina bidrag. Initiativtagare till tävlingen är svensk-palestiniern Amil Sarsour och Gazabon Rezek al-Muza´anan. Författaren och poeten Amer Sarsour har varit redaktör för boken, och förordet är skrivet av författaren Nora Khalil.
Barnen har tävlat i två ålderskategorier och deras resultat står med i boken, men det är helt överflödigt. De är alla vinnare som både lever (jag hoppas så att de fortfarande lever) och lyckas formulera ord kring sin verklighet i en tid när språket tycks dött och förljuget.
Vad skriver då barnen i Gaza? Under en sekund av idiotisk naivitet väntade jag mig något annat. Något bara lite mindre fruktansvärt. För insikten om att åttaåringar i Gaza skriver sådant jag inte skulle vilja låta min egen åttaåring läsa är outhärdlig. Novellernas titlar säger allt om vad Här var vårt hus är för bok: ”Hur dog Rima?”, ”Kommer jag att dö hungrig som min katt?” och ”Min dröm som inte uppfylls” är talande för vilka liv de unga författarna lever.
På något sätt finns hoppet och lyckan där också
De skriver om att förlora syskon och familjemedlemmar, om ensamhet, skräck och krossade drömmar. Och om maten som gör dig sjuk, den konstanta hungern och bombplanens terror. Men på något sätt finns hoppet och lyckan där också; i form av vänskap, en liten katt som följer med en på flykt eller en shawarma.
Malak al-Tarshawi, 11 år, skriver: “Min katt grät när hon hörde att jag var lika hungrig som hon, och hon grät ännu mer när hon fick veta att jag och mina syskon plockade gräs och bar det till min mamma för att hon skulle kunna laga mat åt oss. Jag omfamnade min katt och vi grät, mycket.”
Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza är en bok som alla borde läsa. Både av respekt för barnen som skrivit den och för att den utgör vittnesmål från en historisk tid och bevis för de krigsbrott som Israel begår inför våra ögon.
Anna Nygård
