Älskar jag Sverige?

Krönika

Du gamla.
Du fria.
Du förringar förortsmord.
Du tysta. Du främlingsföraktare belönar.
Jag hälsar dig vänaste land uppå jord
Din sol, din himmel, dina ängder gröna.
Din ras, din lag, dina axelmakter blåbruna.

Du tronar på minnen från fornstora dar.
Då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du icke är sagan som du var. 
Ja vi vill leva vi vill dö i norden.
Ja vi vill leva men vi dör i orten.

Det Sverige som har berättats för mig, den värme som uppstår i berättarnas ögon, den är svår att slå. Ett Sverige av solidaritet, trygghet och kollektivism. Det Sverige är numera blott ett minne från förr. En romantiserad utopi som jag aldrig fick ta del av.

Jag föddes 1992 i Rinkeby. Nedgången hade alltså redan inletts. Jag föddes under ett decennium av skinheads, under en era där min pappa inte lät mig vistas utomhus varje år den 6 juni. För det var för riskabelt. Men jag hade inget att jämföra det med, Palmes Sverige existerade inte längre.

Idag när jag hör om denna storhetstid inger det mig hopp. Hopp för att mänskligheten en gång i tiden lyckats bygga upp det mest demokratiska land som är möjligt med mänskliga händer. Hopp om att historien kan repetera sig själv, och för en gångs skull inte bara de mörka delarna av den.

Ofta får jag frågan varför jag är kvar här, när jag hatar Sverige så mycket?

Jag kritiserar ofta Sverige, och ofta får jag frågan varför jag är kvar här, när jag hatar Sverige så mycket?
Jag kritiserar den institutionella rasismen, bostadssegregationen, gentrifieringen, att Pontus får jobb men inte Mohammed, att grishuvuden placeras utanför moskéer, att kvinnors rätt till sina egna kroppar kompromissas, att klimatfrågan och därmed vår framtid bagatelliseras för att inte missgynna riskkapitalisterna, att barn skjuts ihjäl i orten, att hotet från nazister mot hbtq-personer blivit så pass påtagligt att RFSL tvingas ställa in sitt deltagande i Almedalen.

Är det ett Sverige som jag bör vara stolt över?
Ett Sverige där vitt är normen, där gravida kvinnor brottas ned av ordningsvakter, där svarta tolvåriga pojkar betraktas som ett hot. Ett Sverige där du är oskyldig till motsatsen bevisats, om du tillhör normen, men skyldig till motsatsen bevisats, om du inte tillhör den. Ett Sverige med djupa klyftor. Klyftor som orsakats av politiska block som ger förenklade förklaringar på svåra problem, som söker svarta får att skuldbelägga. Klyftor som blivit möjliga för att just de rösterna får allt utrymme. Ett Sverige där röster som rationellt försöker förklara att det finns en orsak och en verkan till allt tystas ned. Röster som skriker sig hesa att det snarare handlar om misslyckad integration, än om importerad kriminalitet. Ett Sverige med en ojämlik folkhälsa. Ett Sverige där din svenskhet är prestationsbaserad och aldrig kompromisslös. 

Om ni bara visste hur vi backar Sverige när vi får tillfälle att få känna oss svenska

Jag kommer ofta på mig själv, paradoxalt nog, att skryta om hur bra Sverige är när jag är utomlands. Hur jag får rysningar längs hela ryggraden vid blotta tanken av hur lyckligt lottad jag är som hamnade just i Norden. (Även om det inte riktigt känns så en grå novemberdag.)
Om ni bara visste hur vi backar Sverige när vi får tillfälle att få känna oss svenska. Om ni bara visste hur blågult vårt blod egentligen är. Om bara en enda majoritetssvensk hade bjudit in mig till ett midsommarfirande under mina 27 år, hade jag kunnat dansa med er runt stången.

Så jag frågar er; hade jag kämpat för att rädda det svenska arvet, det riktiga svenska arvet som gav oss respekt över hela världen, om jag inte älskade Sverige?
Ja, jag älskar Sverige mer än vad alla Sverigevänner gör tillsammans.

Eleni Terzitane
Print Friendly, PDF & Email