I Silas Alikis debutroman Reglerna (Albert Bonniers förlag) får vi följa pojken Ette och hans familj som ofrivilliga slavar under ett produktionsfixerat samhälle. För läsaren blir det en resa från och till en värld där barnen söker agens.
Ette och hans lillasyster växer upp i en gissningsvis medelstor svensk stad, i en tid som känns samtida fast ändå inte. Pappan har ett tungt industrijobb och mamman drar ett stort lass hemma samtidigt som hon också arbetar. Kvar lämnas barnen till en tillvaro av anpassningar till de vuxnas oförutsägbara humörsvängningar och hotet om bestraffningar från pappan hägrar så fort “reglerna” inte följs.
Just reglerna återkommer som en röd men tunn tråd eftersom pappans humör, som dikterar dem, ständigt skiftar. Barnens bästa stunder är i den verklighetsflykt de upplever från pappans förtryck. Hans frånvaro innebär mer tid med mamman, eller farmodern, som dock inte heller går helt att lita på.
Genom hela den 210 sidor långa boken är det i princip bara Ettes namn som konkretiseras. De andra karaktärerna benämns som pappan, mamman, farmodern och så vidare. Det ger Ette en starkare röst och gör det lätt för läsaren att förstå honom.
Till en början slås jag av de detaljrika beskrivningarna av föremål, miljöer och känslomässiga upplevelser som Aliki lyckas fånga. Språket känns självklart och naturligt på ett sätt som är få förunnat. Sedan tycker jag att styrkan är de introspektiva skildringarna av exempelvis den levande fläcken så fort föräldrarna grälar eller de sömlösa skiftningarna mellan fantasi, dröm och verklighet. Det märks att Silas Aliki är en van skrivare, men att skildra en barndom och ett dysfunktionellt samhälle genom så många lager är en bedrift.
Det kanske inte låter så tilltalande, men att få läsaren att känna emotionell tungsinthet över barns upplevda utsatthet i ett vuxennormativt samhälle är trots allt en konstnärlig komplimang. Att författaren, som till vardags ofta företräder barn i sin roll som advokat, har valt ett sådant perspektiv känns tyvärr alldeles för relevant.
David Johansson
