VM i Qatar har varit en frisk fläkt

Vilket VM! Guldkant i vinterns dystra mörker. Vem skulle ha trott det? Absolut inget jag hade förväntat mig, sett till hur nyhetsrapporteringen har gått, inför och under spelen. 

Med detta VM har jag insett hur utsvultet mitt muslimska hjärta har varit efter att för en gångs skull stå i centrum, och inte som terrorist eller någon fara i antågande, utan att få dela min tro och kultur inför världen på ett sådant vackert och makalöst vis. Utan att vara i vare sig försvarsställning eller på offensiven, att helt enkelt bara få vara muslim och ensam ha äganderätten till det.

Tänk, att på bästa sändningstid visa det vackra i att ta ett ögonblick för att falla till marken och tacka Gud i bön, som de överlyckliga fotbollsmännen har gjort under spelens gång när de har gjort mål eller vunnit. Det har varit så tillfredställande att se mammorna i centrum, hur de professionella sportsmännen springer upp och pussar och kramar sina mammor när de har vunnit. Förskroppsligande av den islamiska traditionen som vilar på att paradiset finnes under en moders fötter.

Att få se och läsa olika tweets och inlägg på sociala medier om ett genuint västerländskt möte med islam och muslimer som är positivt, snudd på fylld med förundran. 

Det har skrivits en hel del om Qatar, mycket som är befogad kritik, även om jag inte håller med om den oproportionerligt uttömmande vreden som gränsar till öppet islamofobiskt drev och hycklande dubbelmoral. Väldigt mycket irritation och ilska har uttryckts över Qatars förbud mot alkohol under VM. Ingenstans har vi dock fått läsa i våra medier om den miljö och atmosfär som har uppstått tack vare förbudet. Trygga zoner för alla, vuxna som barn, kvinnor som inte behöver oroa sig för att antastas, islamisk gästvänlighet i qatarisk anda.

För varje dag som spelen fortlöpt har hjärtat börjat uppfatta och uppskatta löftet som detta VM burit på. Löftet om att jämna ut vågskålen. För oss muslimer som har växt upp med den allenarådande västerländska kulturen som i alla avseenden förminskat och misstänkliggjort det muslimska, det islamiska, så har VM i Qatar varit en frisk fläkt av upprättelse och tillförsikt.

Det spelar inte så stor roll för mig om Marocko tar hem detta, för upplevelsen har varit en sann hemkomst. Känslan av att äntligen ses som en fullvärdig människa efter en livstid av avhumanisering är en stor vinst och framgång under dessa mörka tider. 

Farton Hashi