Vilken förlust av gemenskap och kunskap!

Krönika

Det är så skönt att rensa undan allt man inte använder längre. För min del handlar det inte längre om kläder, utan mera om prylar som köksredskap, väskor, idrottsutrustning, porslin och prydnader och till och med tavlor. Jag vill spara plats och energi åt annat som jag är rädd om.

Efter månader i karantän har jag sett fram mot turerna till Erikshjälpen i Spånga. Det är så bekvämt att ta bussen nedanför mitt kvarter och stiga av vid näst sista hållplatsen före slutstationen vid Spånga station. Man drar sin slitna ”dramaten” – fylld med allt utrensat – och lämnar över det till karlarna vid godsmottagningen. Förr fick man då en biljett till kaffe och bulla, men det görs inte längre. Numera betalar man mer än gärna för allt gott som personalen i kaféet bakat och lagat: bullar, smörgåsar och smårätter.

Hit går man alltså först. Där sitter det oftast mycket folk och det gäller att hitta en lämplig sittplats. Är man välkommen eller inte? Stör man? Ibland bereder någon hjälpsamt plats, och då kan det bli lite trevligt småprat till och med. En gång gick jag till ett bord med många lediga platser, men mannen som satt där talade om att jag där kunde jag inte sitta, för det var menat för en grupp av något slag. Här erbjuds tydligen mycket undervisning och i angränsande rum är det ofta lektioner eller möten, har jag förstått.

Vår hälsningsfras är ‘Vi ses på Erikshjälpen!’

En annan gång satt en ensam kvinna där, men hon gjorde ett tecken att jag kunde sitta där och vi fick en lång trevlig pratstund. Och så den gången då en föreningsmedlem satt där i kaféet med sin fru. Det var ju trevligt och de skjutsade mig hem eftersom vi nästan är grannar. Sedan stötte vi ihop där en gång till, helt oplanerat, så nu är vår hälsningsfras när vi ses ”Vi ses på Erikshjälpen!” Vi hör till riskgruppen och hade inte koll på om Erikshjälpen hade haft öppet och vi såg verkligen fram mot den trevliga utflykten dit.

Men häromdan fick jag höra att man tydligen tänker stänga Erikshjälpen i Spånga i höst! Är det sant? Det är inte klokt! Vilken förlust av gemenskap och kunskap och mycket mycket mera! Det finns andra ställen där man kan lämna prylar, men en sådan värme och stämning som man möter där är nog svårt att hitta någon annanstans. Om det ändå sker, så hoppas jag få uppleva allt ännu en gång.

Förbaskade Corona!

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email