För den som zoomar ut från det politiska spelets vardag är det tydligt att Tidöregeringen omförhandlar samhällskontraktet. När staten allt tydligare gör skillnad på ’vi’ och ’dom’ behöver vi göra upp med självbilden av Sverige som ett land som värnar demokrati och mänskliga rättigheter, skriver Hedvig Wiezell och Leandro Schclarek Mulinari.
Folkets Husby har gjort det till sin uppgift att kartlägga erfarenheter av otrygghet bland grupper som sällan görs till utgångspunkt för det offentliga samtalet. På så sätt breddar vi förståelsen för vilka problem som präglar människors vardag i Järva. Den våldsamma kriminaliteten i vårt samhälle är utan tvekan en källa till otrygghet för många. Men det är också en kriminalpolitik där invandrare generellt och muslimer specifikt ständigt stigmatiseras.
I dagarna publiceras Folkets Husbys trygghetsundersökning 2024, den tredje rapporten i ordningen. Problemen med ett samhällskontrakt som delar upp befolkningen i ett ’vi’ och ett misstänkliggjort ’dom’ löper som en röd tråd i denna undersökning som fokuserar på risker med två kriminalpolitiska reformer som införts under året, visitationszoner och utökandet av möjligheterna att vräka hyresgäster. Ett tredje fokus som undersöks är konsekvenserna av Tidöföreträdares antimuslimska retorik.
Det som blir tydligt i de tio fokusgruppsintervjuer med 51 Järvabor som genomförts är att förtroendeklyftor i vårt samhälle växer som ett resultat av regeringens politik. När staten institutionaliserar diskriminering genom visitationszoner och vill straffa familjer där en person i hushållet begått brott har vi att göra med ett avsteg från rättsstatens klassiska ideal. Människor görs olika inför lagen och vi har fått en situation där vissa grupper görs kollektivt ansvariga för lagöverträdelser. Barn är särskilt sårbara i denna nya kontext. En av våra intervjupersoner, en 28-årig mamma från Husby, formulerar det på följande sätt:
”Det blir väldigt svårt nu, vem ska man lita på? Säg att man är orolig för ett av sina barn. Jag vill samarbeta med myndigheterna. Vi har sådana problem, men i stället för att få hjälp och stöd så riskerar man att bli av med sin lägenhet.”
Vi kan konstatera att kriminalpolitiken, så som den kommuniceras idag, befäster ett samhällskontrakt där tilliten mellan vissa grupper av invånare och staten försvagas. Detta är allvarligt då det försvårar människors möjligheter att tillgodogöra sig stöd vid behov av hjälp. Det bör samtidigt understrykas att vår undersökning visar att invånare i Järva är beredda till radikala eftergifter för att öka tryggheten i samhället. Problemet är att visitationszoner och vräkningar är förbundna med uppenbara risker och få brottsförebyggande förtjänster.
Det bör också framhävas att kriminalpolitiken inte genomförs i ett vakuum. Ledande Tidöföreträdares antimuslimska retorik försvårar etablerandet av ett samhällskontrakt baserat på ömsesidigt förtroende mellan staten och en av Sveriges största religiösa minoriteter. En ensidig ström av utspel mot muslimer gör att denna grupps plats i samhällsgemenskapen hotas. En 16-årig tjej från Rinkeby som intervjuas i rapporten uttrycker en känsla av distansering till följd av det sätt som politik idag bedrivs:
”Jag är född här, men de skapar en emotionell distans till Sverige. Känslan blir: ’Jag bryr mig inte, jag vill inte vara här.’ Det är ju det de vill, det är en del av hela spelet.”
Bilden av Sverige som ett land som värnar demokrati och mänskliga rättigheter blir allt mer avlägsen. Frågan är vad vi gör med denna insikt, och hur vi motarbetar den otrygghet som genererats i polariseringens tidevarv. En början är att ställa oss ett antal grundläggande frågor och agera därefter. Ska vi vara lika inför lagen? Ska alla människor vara lika mycket värda, oavsett bakgrund, livsåskådning och utseende? Ska vi handla mot varandra i en anda av gemenskap? I vår vision för ett rättvist samhällskontrakt står vi rakryggade.
Hedvig Wiezell, verksamhetschef, Folkets Husby.
Leandro Schclarek Mulinari, biträdande lektor i socialt arbete med polisiär inriktning, Södertörn Högskola.