Idag markerar de tjugo åren som har gått sedan 26-åriga Fadime Şahindal mördades av sin far. Motivet – heder. Jag undrar, hur kunde en ung kvinnas död få hela den feministiska vänsterrörelsen att ha svansen mellan benen?
Året var 2002 när Fadime Şahindal mördades av sin far efter att ha förälskat sig i en majoritetssvensk man och talat offentligt om konsekvenserna av hennes handling. Om hoten från manliga släktingar eftersom hon dragit skam över familjen, som sedan kulminerade i att hennes egen far tog livet av henne. Hon hade vanhedrat sin familj.
Jag var blott tio år gammal. Alldeles för ung för att ta del av en sådan nyhet, men gammal nog för att det skulle kunna hända mig om mina livsvillkor såg annorlunda ut. Som det gör för så många andra flickor och kvinnor. Varje dag.
Frågan om hedersmord har förvrängts och använts som slagträ genom en rasistisk och islamofobisk retorik
Ändå pratar vi inte om detta. Vi har personer där ute som stolt titulerar sig själva som intersektionella feminister, men som aldrig tagit ordet hedersmord i sin mun. Jag har länge varit en av dem. Inte vågat yttra mig om frågan som så många andra, eftersom den är så enormt förgiftad. Men jag förstår också varför den är så svår att ta i.
Frågan om hedersmord har förvrängts och använts som slagträ genom en rasistisk och islamofobisk retorik i syfte att driva politiska agendor. När frågan väl tas upp är det nästan alltid en homomogen bild av problematiken som får skildras. Både av utomstående redo med sina pekpinnar, och av de som direkt påverkas av hedersvåldet som inte lärt sig annat än att använda sina ”allierades” utlånade pekpinnar.
Fadimes mord hade inte heller världens bästa tajming. Inte för att ett mord någonsin har en passande tid och plats, men knappt fem månader efter terrorattentaten den 11 september så kan det onekligen konstateras att det vid tillfället hade uppstått en djup schism i världen. Det som hände i New York den där morgonen anses av många vara ödesdagen som destabiliserade hela 2000-talet. Ingen primetime att vara muslim alltså. Så när nyheten om Fadimes mord spred sig över svenska löpsedlar, var påföljderna i efterdyningarna av 11 september nu med facit i hand oundvikliga.
Vänsterrörelsen gör sig själva en otjänst när de konstant ska tona ner olika sorters problematik i rädsla att trampa någon på tårna
Jag förstår alltså rädslan av att missuppfattas och råka spä på fördomar om redan stigmatiserade grupper. Men till vilket pris har vi hållit tyst? Hur kan vi kalla oss själva feminister, eller medmänniskor för den delen, och inte skrika oss hesa om hur flickor och kvinnor far illa till följd av hedersvåld i Sverige? Varför kan vi inte begripa att det krävs uppoffringar när man står upp för rättvisan? Att vi genom vår rädsla för att väcka rasisternas aptit för skadegörelse, har svikit våra medsystrar i vårt tigande?
Det finns heller inga andra legitima argument än rädslan. Att svara på dem, emellertid tveksamma debattörerna som tar nästan upp all plats i frågan, genom att hävda att ”patriarkala egenskaper existerar ju också bland svenska män” är skrattretande. Ja, vi lever i en patriarkal värld, och där finns det inga undantag. Men den samtida vänsterrörelsen gör sig själva en otjänst när de konstant ska tona ner olika sorters problematik i rädsla att trampa någon på tårna.
Vi har numera en feministisk vänsterrörelse som är mer angelägen om identitetsfrågor än om hur människor faktiskt högst reellt drabbas rent praktiskt och fysiskt. Och det kommer från en person som själv varit en del av detta. Fuck era tolkningsföreträden, era bråk om det ena eller det andra är feminism, era normkritiska anpassningar av exakt allt. Hell, till och med kampen om lika löner. Kvinnor dör. Låt oss börja där.
För i vår osämja och tystnad om hedersmordsfrågan, har vi vanhedrat Fadime.
Eleni Terzitane
