Att gå från förorten till gymnasiet i innerstan var som att landa på en annan planet. Plötsligt pratade folk om sommarstugor, segelbåtar, fester och sina lägenheter på Söder. Jag har aldrig känt mig så utanför.
De pratade och klädde sig annorlunda, samtalen handlade om saker jag aldrig hade funderat på. Det var då jag insåg att många fördomar jag haft om svenskar och livet i stan faktiskt stämde.
Skolan i orten var något helt annat. Det var inte ovanligt att se slagsmål på skolgården eller att lärarna slängde ut elever, eller att man låste ut lärarna. Kaos var vardag, men ett hem för många. När det var tufft hemma kunde man glömma allt och skratta med kompisarna. När man inte kunde utrycka sina tankar framför föräldrarna kunde man ta ut allt på lärarna. Man snackade skit om folk, kaoset hemma, fotboll och lärarna. Efter skolan fanns det ingen middag man var bjuden på, eller fest i någons villa. Om vi skulle hitta på något var det en promenad, sitta vid en bänk eller till en park. Eller åka till T-centralen för att äta, inte längre än så.
De pratade om resor till Grekland, Thailand, eller hur de fick designerkläder i julklapp
När jag började gymnasiet blev jag plötsligt bjuden på middagar där jag behövde swisha min andel, på fester där folk drack och gjorde sjuka saker. Förut passade jag in. Festerna blev jobbiga då jag alltid var den som inte drack eller snusade, som inte villa leka lekar eller strula med någon. Det kändes som att jag var svarta fåret. Alla skaffade vänner så enkelt medan jag var van att ha vänner som jag känt i åratal. De pratade om resor till Grekland, Thailand, eller hur de fick designerkläder i julklapp. Inte för att vara elaka, utan för att deras värld var så långt borta från min egen.
Så småningom började jag förstå deras värld. Att man alltid delar på summan. Att man är för sig själv och inte snackar för mycket. Att man ska vara snäll och trevlig, oavsett hur mycket man hatar någon. Att man ska njuta av dyra middagar på Stureplan. Att man ska fixa sig till varje träff, även i skolan.
Jag hamnade i en identitetskris, jag var inte det ena eller det andra
Jag hamnade i en identitetskris, jag var inte det ena eller det andra. Jag anpassade mig till vilka jag var med. Under skoldagen pratade jag med min finaste svenska, fixade håret fint och sminkade mig. Så fort jag kom hem och såg en gammal kompis på torget fick jag kommentarer som ”Kolla vem som har blivit svennifierad”. Självklart svarade jag med mer avslappnad svenska, kastade in slang som bara vi förstod. Jag saknade friheten av skolan i förorten. Man behövde inte visa sitt bästa jag hela tiden. Man behövde inte vara rädd att göra bort sig eller förstöra sitt rykte. Samtidigt fick jag se världen från ett helt annat perspektiv. I förorten var det vi mot världen, i gymnasiet handlade det om att hitta sin plats i samhället.
Jag blev en guldbro, länken mellan två världar
Till slut såg jag det som en gåva. Med min förmåga att anpassa mig och kunskaper om båda sidor, kunde jag också lära ut något. Jag kunde dela med mig av livet i förorten med nya vänner i stan även om de aldrig kommer förstå, och samtidigt berätta för mina gamla vänner om livet i innerstan. Jag blev en guldbro, länken mellan två världar. Jag kunde röra mig i båda utan att förlora mig själv. Den ena änden i stan, och den andra i förorten, varken svennifierad eller förortsungen. Jag var bara jag.
Hermione
Under några veckor sommarjobbade en grupp ungdomar i Järva hos Rädda barnen genom Stockholms stad. Arbetet har gått ut på att lära sig om demokratiska processer, påverkansarbete och rättigheter. De fick också skriva artiklar för Nyhetsbyrån Järva, och flera gör det under pseudonym.
