Koranbränningar. Hatbrott mot moskéer. Poliser som står utanför moskéer och vaktar. Uttalanden från politiker om att det inte går att vara svensk och muslim, att vi måste stoppa invandringen och specifikt den muslimska invandringen. Budskapet att vi bara ska sluta vara muslimer. Och nu har regeringen till och med slopat ordet islamofobi.
På politiska affischer har vi kunnat läsa: ”Saknar du Mogadishu? Åk hem med återvandringsbidraget!”
Men hur mår Sveriges muslimer egentligen?
Hur känns det att dagligen mötas av hat, misstänkliggöranden och en känsla av att inte vara välkommen i sitt eget land?
Hon har börjat känna att det inte finns någon plats för henne här
Det tar på en. Mer än man kanske tror. Det slog mig på riktigt när jag och min dotter satt tillsammans i soffan. Hon vill inte bo i Sverige längre. Hon känner sig inte hemma här.
”Alla hatar ändå mig”, säger hon. ”Varför hatar de oss så mycket? Det är ju vi som tar hand om deras gamla föräldrar på äldreboenden. Det är vi som jobbar i vården, kör bussarna, står i butikerna … Vad är det de hatar så mycket?”
Vad svarar man sitt barn på det? Jag försöker desperat förklara för henne att de som hatar hörs mycket, men att de inte är majoriteten.
Hon är född här. Jag är född här. Ändå sitter vi där tillsammans och pratar om att kanske lämna landet vi båda kallar vårt hem. Inte för att vi inte älskar Sverige. Inte för att vi längtar någon annanstans. Utan för att hon har börjat känna att det inte finns någon plats för henne här. Och det gör ont.
Generation efter generation passade in
För så har jag också känt i mitt liv. Jag kan fortfarande känna en oro när jag går omkring i områden där det inte finns en enda människa som liknar mig. Jag kan tänka: Tänk om någon där inte tål att se mig? Tänk om någon vill mig illa? Att det finns någon där som liknar mig känns som en trygghet för mig.
Det är en märklig känsla att bära på i ett land där man är född och har levt hela sitt liv. Att känna sig hemma, men samtidigt vara rädd för att man kanske inte är välkommen.
Jag tänker på mina och min dotters förfäder. Generation efter generation passade in. Och nu sitter jag här och undrar när det förändrades.
När blev vi plötsligt sådana som inte riktigt passar in längre?
Var det när min mor gifte sig med en utlänning? När en generation bytte tro? Eller när vi helt enkelt slutade passa in i bilden av vilka som får kalla sig svenska?
Hur mår Sveriges muslimer egentligen?
För hur förklarar man för sitt barn att hon är svensk, när samhället gång på gång skickar signaler om att hon först och främst är något annat? Hur förklarar man att hon har samma rätt till det här landet som alla andra, samtidigt som hon får höra att hon inte riktigt hör hemma?
Vi pratar ofta om integration. Om hur muslimer ska anpassa sig och komma in i samhället. Men någonstans måste vi också våga ställa den andra frågan:
Vad händer med ett samhälle när människor som är födda här börjar känna att de inte hör hemma?
Hur länge orkar man känna sig oönskad innan man börjar tro på det själv?
Så hur mår Sveriges muslimer egentligen?
Vi kan inte ens få återvandringsbidraget
Jag tror inte att vi riktigt har förstått hur mycket de här orden och det ständiga misstänkliggörandet faktiskt gör med människor. Och framför allt inte med våra barn.
För min dotter är inte ett integrationsproblem. Hon är inte någon som behöver åka ”hem”.
”Åk hem”, säger de. Men vart ska vi åka? Vi är svenska medborgare. Vi kan inte ens få återvandringsbidraget. Vi har inget annat land att åka hem till.
Det här är vårt hem. Vi är hemma. Sverige är hemma.
Sonya M’Rad
