”Valdagen är den värsta dagen för mig”

Boksläppet av Muslimskt liv lockade många, främst unga kvinnor, till Kista bibliotek på onsdagskvällen. Att få lyssna på några av de medverkande i antologin, kändes som ett verkligt privilegium.

Yussuf Hussein, som växte upp i Järva, talar om sin tid som elev på nedlagda Al-Azharskolan i Vällingby. Han reflekterar över hur viktigt det var för honom att ha mentorer och andra vuxna som verkligen förstod hur hans liv som ung muslim i Sverige var. Under skoltiden hittade han kärleken till poesin via en skoltävling som han vann. Han fick blodad tand och vann senare Ortens bästa poet 2018.
– Jag märkte att jag gillade att möta en publik med mina texter, säger han.

Annons:

Annons:

En av de som jobbade i hans skola är Mariama Jobe. Hon tar vid och talar om texten hon har bidragit med. Hon var under den perioden aktiv i många delar av civilsamhället, så mycket att hon till sist inte mäktade med längre utan “gick in i väggen” med full kraft. I sin tid av läkande insåg hon att man kan vara aktivist, men att det är viktigt att se till sina egna behov också.
– Vi måste göra det vi gör, men inte enbart för nästa generations skull, vi måste själva också njuta av de förändringar vi bidrar till och bedriva en hållbar aktivism, så att vi inte går sönder. 

Nu har hon fokus på att bedriva Street Gäris skrivarskola (ansökan till den är öppen till på måndag den 30 mars). Hon vill uppmuntra unga tjejer att skriva som ett verktyg att förändra. Hon menar att allt mynnar ut i politiska ställningstaganden.
– Valdagen är den värsta dagen för mig, det är så mycket för en svart kvinna som står på spel den dagen.

Gulhayat Mirzahmets text berör minoriteten av uigurer i Kina. Titeln är Tre miljoner, vilket syftar på de tre miljoner som sitter i koncentrationsläger, det som Kina kallar för “omskolningsläger”. Hon har utforskat sin muslimska identitet bland annat genom att ta del av detaljer från lägren.
– Jag har känt skuld och skam mot de som inte får utöva vår religon.

Mona Nechma från StreetGäris är en av bokens redaktörer. Hon redogör kort för hur det gick till att samla texter till den. Tanken var att människor med olika bakgrund och olika sätt att praktisera islam skulle få ta plats.
– Det var flera som tackade nej till att vara med på grund av rädsla, och det säger något viktigt om vår samtid.

Johannes Anyuru är sist ut att tala om hur han valde vad han skulle skriva om. Hans text  beskriver relationen till pappan, hur han som ung ofta skämdes över pappans bristande språkkunskaper och oförmåga att “passa in”. Han insåg senare att det gör något med en människa att fly och börja kalla en okänd plats för hemma, att det är en konstant smärta även för den som skapar sig ett bra liv.
– Jag tyckte att han bara var en bitter man, men som vuxen kan jag se den visdom han besatt och som han försökte förmedla till mig.

Under publikens frågestund fastnade jag för frågan om huruvida redaktörerna övervägt att publicera texter anonymt.
– Det gjorde vi faktiskt inte, men det kan vara en idé, ni får kanske hålla utkik efter en volym 2, säger Mona Nechma.

Annika Skarf