Hon visste inte när ljuden förändrats. Först var det bara vind som rörde sig mellan husen, sen något tyngre – ett mummel som smög sig in i väggarna, in i människorna. Röster hade en gång fyllt gatorna, barn hade sprungit, ropat, kastat stenar mot vattnet. Nu var allt stilla.
Luften hade blivit något man bar, inte något man andades.
De hade sagt att de skulle skyddas. Att platsen var säker. Att uniformerna som kom med blå hjälmar betydde trygghet. Hon hade velat tro på det men trygghet luktade inte så här. Trygghet luktade inte svett, rädsla och metall. I gymnastiksalen där de nu sov, där hon en gång spelat kula på det kalla golvet, låg människor tätt, så tätt att man kunde känna någon annans dröm mot sin hud.
Hon låg vaken och räknade andetag.
Ett, två, tre.
Ljudet av någon som försökte viska ett hårt “tyst”. Hon vände sig inte om. Hon visste redan hur ögonen såg ut när någon sa så. Trötta, men vaksamma. Rädda, men med något annat bakom – något hårt, som sten.
Dagarna flöt in i varandra. Det fanns ingen skillnad mellan morgon och natt längre. Bara ljus och mörker, båda lika tunga.
Hon följde mamma, höll fast i tyget på hennes kjol, för där fanns något att hålla i, något som ännu inte var taget ifrån henne.
Utanför byggnaden stod män med vapen. De ropade namn, ibland fel, ibland rätt, ibland bara ljud som liknade ord. Någon gick ut. Någon kom inte tillbaka. Ibland kom en röst från dörren och sa att de skulle vänta. Vänta på lastbilar, på besked, på hjälp. Vänta. Allt handlade om att vänta.
Hon tänkte ibland på hur det lät i skolan, när läraren skrev på tavlan. Kritan mot grönt, torra ord som betydde något. Han hade sagt att världen styrdes av den som hade kunskap. Att man kunde förändra saker om man bara visste tillräckligt mycket. Men här, bland alla som visste för mycket och inget alls, betydde kunskap ingenting.
Här räckte det att någon pekade. En rörelse och allt förändrades.
En kväll kom de tillbaka. Bilarna rullade upp framför bygganden, med sina motorer som morrade långt. Män i uniformer steg ut. De log. Alltid dessa leenden. Som om allt var ett skämt de aldrig behövde förklara. En av dem gick längs raden av kvinnor. Hans hand strök över luften, aldrig riktigt vidrörande, men tillräckligt nära för att alla skulle känna det. Han sa något hon inte förstod. De andra skrattade.
Hon såg hur mamma stelnade till. Andningen blev kortare, blicken fast. Ett barn längre bort började gråta, men ljudet kvävdes snabbt av en hand. Allt kvävdes. Tårar, ord, minnen. Bara stegen från soldaterna fick fortsätta. De hade blivit de enda som fick låta.
När mörkret la sig kröp ljuden närmare. Dörrar som öppnades, skor mot golv, viskningar.
Någon sa: “Vi ska ta hand om er.” En annan röst svarade “Gör som vi säger.” De orden fastnade i väggarna. De gick inte bort, hur mycket man än försökte låtsas.
Hon höll andan. För varje röst som hördes utanför, höll hon andan. Mamma satt bredvid, stel som en gren, handen över hennes hår.
“Tänk inte,” viskade hon. “Bara var tyst.” Hon försökte. Hon försökte tänka på vattnet hemma, på doften av bröd, på ljudet av skratt. Men varje gång kom ett nytt ljud, ett skrik som slogs av innan det hunnit bli klart. Och tankarna dog där.
När ljuset till slut fann sin väg in genom de smutsiga fönstren, bar det inte längre någon värme. Något var annorlunda. Luften i gymnastiksalen kändes tunnare som om den förlorat sin röst.
Någon frågade var de andra tagit vägen. Ingen svarade. Det var inte längre tillåtet att fråga. Man visste redan vad svaret var.
Utanför bygganden såg hon hur soldaterna lastade på män i lastbilar. De stod i rader, med händerna bakom huvudet. Någon försökte tala, men rösten brast. En annan föll på knä. Soldaten log, lyfte honom, som en docka, ställde honom upp igen. Motorn startade. Ljudet blandades med vinden och försvann bort över kullarna.
Hon tänkte: Om ingen ser, kanske det inte har hänt. Men allt hade hänt. Hela tiden. Bara ingen längre orkade säga det.
Mamma började viska på nätterna. Inte till någon, bara till luften. Som om hon bad till något som inte längre fanns.
“Vi måste tro att någon lyssnar,” sa hon en gång. Flickan visste inte vem. Hon trodde inte att någon gjorde det längre.
Regnet kom den natten. Det var inte ett milt regn. Det var hårt, piskande, som om himlen försökte radera allt som hänt. Dropparna slog mot taket, och någon började gråta igen. “Tyst,” sa en röst, men gråten fortsatte, dämpad mot ett tygstycke. Hon tänkte att även himlen måste ha tröttnat på deras tystnad.
De fick order att lämna skolan. “Ni ska föras till säkerhet,” sa en man. Han sa det som om han berättade vägen till en fest. Kvinnorna reste sig, barnen samlades, väskor lyftes. De gick ut i regnet. Leran drog deras fötter, kylan bet sig fast i deras ben. De gick, steg efter steg, utan att veta vart.
Skogen tog emot dem som ett mörker man inte kunde fly ifrån. Regnet dämpade ljudet av allt. Bara andetagen fanns kvar. Hon såg hur mamman gick med blicken framåt, utan att se. Någon bar ett spädbarn, täckt av en filt. En annan bar ingenting alls, bara sina händer, som om de fortfarande höll något de förlorat.
De stannade när de kom till en glänta. Någon sa att de skulle vänta där. Någon annan sa att hjälp var på väg. Hon visste inte längre vem som talade sanning. Orden hade förlorat sitt värde, som gamla mynt ingen längre använde.
Natten blev kallare. Hon låg tätt intill mamma, hörde hjärtat slå under tyget. Ett rytmiskt bevis på att något ännu levde.
Mamma höll henne nära, som om värmen kunde skydda mot kulor. Som om närhet var ett skydd.
I drömmen hörde hon röster. De var mjuka, ljusa, som om någon försökte tala till henne från långt bort. Hon kände igen en av dem. Det var läraren
“Världen styrs av de som vågar tala,” sa han. Men när hon vaknade var allt tyst igen. Bara vinden fanns kvar.
Dagens första ljus fann stolar och filtar tomma, och där de en gång varit var bara skuggor kvar. Någon hade vandrat bort för att söka hjälp, någon annan för att finna sina män. Ingen kom tillbaka. Skogen tycktes sluka dem hela, som om den burit dem bort ur världen. Hon satt stilla, blicken fast vid träden som stod tysta och ovetande, och mamma rörde sig inte. Hennes ögon var öppna, men de såg inget längre, som om allting redan hade glömts.
Hon visste att hon borde gråta, men tårarna fanns inte kvar. Kanske hade de torkat ut, kanske hade världen redan tagit dem.
Kvar fanns bara tomhet, en djup stilla tomhet som sjönk ner genom benen, in i marken.
Hon reste sig långsamt och gick några steg bort. Marken var mjuk, leran kladdig och kall mot fötterna.
Spår av stövlar, små fötter, rännilar av vatten blandades till ett mönster hon inte kände igen. Hon följde dem, som om de kunde leda till en plats där luften fortfarande var fri, där ljud kunde andas.
Ett dovt muller kom från skogen, långsamt, som marken själv andades. Röster följde, kalla, hårda, lekfulla på ett sätt som fick världen att kännas vriden. Hon stelnade, kroppen förlamad. De var tillbaka. Männen i uniform rörde sig genom gläntan, steg efter steg, pekade, sparkade, viskade som om de lekte med livet självt.
Ett tygstycke fladdrade i vinden, ett ansikte blottades – mamma.
Hon ville skrika, kasta sig fram, men benen bar henne inte. Rösten hade lämnat henne, smugit bort som ljus från en stig i mörker. Hjärtat slog, hårt, så hårt att varje slag kändes som en kniv, varje andetag ett ekande tomrum.
Luften darrade runt henne, tung av rädsla. Hon såg hur skuggorna av männen sträckte sig över marken, hur deras blickar svepte som kyla genom gläntan.
Mammas händer rörde sig, försökte skydda sig, men de var redan en av deras spel. Allt hon kunde göra var att se, känna, frysa, och hoppas att världen inte skulle radera henne också.
De gick vidare. Skratten försvann bland träden. Och kvar blev bara tystnaden – tung, växande, en skugga som lade sig över allt. Hon satt kvar tills tiden inte längre betydde något.
Till slut reste hon sig, gick fram till mamman, rörde vid handen. Kall. Först då förstod hon. Tystnad är mer än frånvaro av ljud. Den är frånvaro av allt som betyder något.
Hon stannade där tills skuggorna sträckte sig bort mot marken.
Sedan började hon gå. Inte för att veta vart, utan för att det var allt som fanns kvar att göra. Varje steg var tungt, marken ville hålla henne kvar.
Skogen tog slut, och framför henne öppnade sig ett fält, gult och stilla. Långt borta steg rök mot himlen, som ett blekt minne av rörelser som inte längre fanns. Hon gick vidare, genom gräset som slickade hennes ben, utan tankar, utan mening. Bara rörelse. Hon undrade om hon själv skulle försvinna snart, som alla andra. Men kroppen fortsatte, som om den bar något kvar som inte gick att ta ifrån henne.
Vid vägen stod ett fordon. Blått märke på sidan. Män i andra uniformer, med blickar hon inte kände. De talade ett språk hon inte förstod. En av dem böjde sig ner, sa något mjukt. Hon svarade inte. Kunde inte. Han lade en filt över hennes axlar, tog hennes hand. Försökte le. Men leenden hade förlorat sin mening.
De förde henne bort, upp på lastbilen. Hon satt där och såg landskapet glida förbi. Fält, hus, rök. Fåglar rörde sig fritt ovanför, svarta prickar mot himlen.
Hur kunde de vara fria, medan allt annat tystnat?
När fordonet stannade stod människor i rader. Fick mat, vatten. Någon talade till henne, men orden gick inte in. Hon såg kvinnor med tomma blickar, barn som inte längre formade ljud. Allt i samma tystnad. Den tystnad som blir kvar när allt tas bort.
Hon satte sig på marken, kände jordens värme mot huden, som om världen trots allt fortfarande levde. Hon såg på sina händer, darrande, utan att veta om det var rädsla eller vana.
Någon sa hennes namn.
Det tog tid innan hon förstod att det var till henne. En kvinna stod där, med vänliga ögon, men också samma trötthet, samma vetskap som låg som aska i luften. Hon räckte fram en bit bröd. Hon tog emot det, men åt inte. Höll det hårt, som om det kunde hålla kvar något som ännu inte försvunnit.
Kvinnan satte sig bredvid. Ingen sa något. Bara tystnad. En tystnad som luktade damm och rädsla, men också något annat – en sorts förståelse. Efter en stund sa kvinnan lågt:
“Du behöver inte vara rädd längre.”
Hon såg på henne. Orden var vackra, men världen hade slutat tro på vackra ord.
Inte vara rädd, tänkte hon. Hur?
Hur ska man inte vara rädd när de som lovade skydd kom med eld i händerna? När deras leenden luktade lögn? När deras röster kvävde allt som ännu vågade andas?
Hon kände något resa sig inom sig – något mörkt och skarpt, som en låga i bröstet.
De kallade sig beskyddare, men de skyddade inget.
De tog.
Tog mark, tog röster, tog liv. De gjorde tystnaden helig och kallade den fred.
Hon ville skrika. Ville slå sönder stillheten.
Ni gjorde oss till skuggor, tänkte hon. Till tysta kroppar som lärde sig inte höras. Ni stal våra röster och kallade det ordning. Men inga ljud kom. Bara hjärtat, hårt och ihärdigt, som om det protesterade i hennes ställe.
Hon såg bort mot bergen, där röken fortfarande steg. Det såg nästan vackert ut, nästan fridfullt. Men hon visste vad som dolde sig där.
Ni sa att världen skulle bli bättre. Men allt ni byggde luktar död.
Hon tänkte på lärarens ord, på de som styrde, de som pekade, de som log när andra tystnade. Och då, i en stilla, klar sekund, förstod hon.
Det var inte gevären. Inte uniformerna. Inte flaggorna, eller orden, eller löftena. Det var tystnaden. Den de födde, den de gödde, den de spred som gift. Den låg som dimma över världen nu. Den var deras skapelse. Deras triumf.
Hon kände den i sig. Den bodde där nu, mellan revbenen, där rösten brukade finnas. Och hon visste att den skulle leva kvar långt efter att röken lagt sig.
Hon lyfte blicken mot himlen. Molnen rörde sig långsamt, trötta, likgiltiga.
Kommer någon någonsin tala igen? tänkte hon.
Våga andas högt?
Våga säga sanningen utan att världen skakar?
Hon visste inte. Bara att allt började, och slutade – med ljudet som inte längre fanns.
Hon reste sig. Marken kändes fast under fötterna, men världen svajade ändå. Hon öppnade munnen, försökte säga något.
Ett namn, ett ord, en sanning. Men inget kom.
Bara ett andetag. Ett enda. Och i det andetaget fanns allt.
Vreden. Sorgen. Minnet. Livet. Och den tystnad som en gång tog allt – och nu levde i henne.
Berina Mujic
Berina Mujic, 15, är vinnare av Tensta konsthalls textpris 2026. Läs även intervjun med henne här.
