Ett av de minnen som Kent ofta återvände till var berättelsen om sin vän från barndomen. Han talade om honom med en stillsam värme, som om tiden aldrig riktigt hade suddat ut deras skratt. Vännen hette ”Medus”, och han dog tidigt.
De hade känt varandra sedan de första åren, när livet ännu var enkelt och dagarna kändes oändliga. Han förstod honom på ett sätt som få människor gör. De skrattade och fjantade ihop, skratt som ekar kvar någonstans i minnet, som om tiden aldrig riktigt tog dem ifrån oss.
Han nämnde ofta Göran, Camilo, Youssef, Erol och Carlos med flera, en lång lista. Det var vänner som betydde mycket för honom. Många barndomsvänner från byn. Rinkeby var en plats han återvände till för att minnas den fina tiden. Han kände till alla gårdar och kanske träffade han på några som fortfarande bor kvar. Det var som om han ville ta igen den förlorade tiden, återknyta till barndomen och känna den på nytt.
Jag vill minnas dig sådan du var. Vi hade olika tankar om hur man ska leva och olika tankar om tro. Ibland stod vi långt ifrån varandra, men det fanns alltid något starkare som band oss samman.
Du tänkte på de svaga och såg människor som andra inte alltid såg
Du hade en sida av godhet, som jag aldrig glömmer. Men det fanns även ett mörker. Det som var en del av uppväxten formade dig, på gott och ont. Du tänkte på de svaga och såg människor som andra inte alltid såg. För du brydde dig på riktigt.
Jag minns hur vi växte upp i Rinkeby, tiden som gjorde oss till dem vi blev. Du kämpade med dig själv, mer än många förstod. Men du var omtyckt och uppskattad, för det fanns värme i dig och en medmänsklighet, som människor kände av och som många pratade om. Det var ofta bara du och jag, vi hade ingen stor släkt omkring oss, och kanske gjorde det att vi höll ännu hårdare fast vid varandra.
Jag bär med mig minnet av dig, inte bara sorgen över att du är borta. En människa lever så länge vi minns hans ord, hans skratt och hans kärlek.
Vi minns barnet Kent, vännen, pappan och den bror han var.
Din syster
