Tid för en liten krönika?

Stänger av TVn. Ingen radio på. Vi hör väl alla samma nyheter – vi som bor på området? Det är dystert det mesta, men är det egentligen inte vår,  vilket betyder att vi går mot ljusare tider ändå? 

Vi äldre, som ses i vårt hus, låtsas som ingenting kan man tro. Det är ett sätt att stå ut och i stället visa glädje och delta i de dagliga aktiviteterna. Med egna övningar eller andras uppträdanden – dans, kultur och musik. De gemensamma fikastunderna vissa dagar är fortfarande en höjdare.

Sedan jag flyttade till denna gemenskap har jag knappt skrivit några funderingar i mina A4-block, förr några timmar varje dag – nu inget efter den 8 mars 2023. Hur kan det komma sig? Har jag slutat tänka? Ett svar är kanske att jag inte längre är ensam.

I min förra lägenhet hade man inte längre tillgång till den öppna gemenskapslokalen på gården som tidigare på 1970-1990-talet. Det kunde inte bli några spontana och berikande möten mellan  gårdsgrannar av olika åldrar och kön.

För oss äldre som bor här i servicehuset i Kista finns många möjligheter att ses på olika öppna ytor i huset, när vi känner för det. Det finns så många aktiviteter och program att det kan vara svårt att hinna med allt. Åtminstone för mig som fortfarande tar del av verksamhet och möten i Husby som jag flyttade från.

Livet som pensionär bjuder på stora överraskningar. Vi blir allt äldre och det drabbar eller berikar oss mycket olika under de 30-40 år det kan bli fråga om. Vi sätter en ära i att ta emot allt så gott vi kan. Mycket får man stå ut med, men förvånansvärt mycket består av positiva möten och upplevelser som ger oss glada och innehållsrika dagar.

Inte så mycket tid för dagboksanteckningar då!    

Inga Harnesk