Nyligen firade jag min sextionde födelsedag, något som känns smått obegripligt, och som har fått mig att reflektera över alla år som passerat. I födelsedagspresent fick jag en passande bok, Tid – livet är inte kronologiskt.
Boken är skriven av Alex Schulman och Sigge Eklund. Självklart hade jag ett hum om vilka de är, men jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i deras poddande eller skrivande. Jag har väl läst några krönikor av Alex Schulman, vet lite om hans familj och jag vet att Sigge Eklund växte upp i Akalla. Inte mycket mer än så. Men jag blev oväntad tagen av deras texter, de fick mig att reflektera, både på mig själv och ”den lilla världen” och på krig och konflikter i “den stora världen”.
Som nybliven sextioåring och blivande farmor till mitt första barnbarn, har jag tänkt mycket på min egen barndom, mina föräldrar, mor- och farföräldrar, och hur jag har varit i mitt eget föräldraskap. Jag har alltid haft många och tydliga minnen från min barndom, och även från tiden då mina barn var små.
Eftersom jag levde ensam med barnen, så kretsade mitt liv kring dem, deras skolgång, fritidsintressen, lekar och bekymmer. Många gånger har jag tänkt att jag har levt två barndomar och två tonårstider.
Minnen finns inte bara i vår hjärna, de finns i hela vårt väsen
Alex Schulman skriver om ett tillfälle där han lär sin dotter att cykla. Medan han springer bakom cykeln och håller i till dottern hittar balansen och han kan släppa taget, minns han känslan av att vara barnet på cykeln med pappan springande bakom.
När dottern cyklar iväg efter att han har släppt ropar han “Du gör det ju!” Men rösten han hör är inte hans egen utan hans pappas, då för länge sedan när det var han själv som cyklade iväg.
Det får mig att tänka att minnen inte bara finns i vår hjärna, de finns i hela vårt väsen.
Ibland känns som att jag är både här och nu och där och då
När jag för ett par år sedan efter flera decennier kom tillbaka till platsen där mina farföräldrar bodde och gick till den lilla badsjö där jag lärde mig simma, förundrades jag över hur mina fötter visste exakt var de skulle gå för att undvika rötter och hala stenar. Jag behövde inte ens titta ned, minnet fanns i kroppen. Men också i sinnena; dofterna, ljuden, känslan av det speciella tefärgade vattnet mot huden. Men kanske också i själen? När jag simmade en bit ut i sjön kände jag mig som barnet för länge sedan.
En annan sak som är påtaglig är hur minnet av omvärlden också ibland känns som att jag är både här och nu och där och då.
Nyhetssändningarna när jag var barn dominerades av bilder från ett bombat Beirut, Vietnamkrigets fasor och utmärglade barn i Biafra som gjorde ont i kroppen att se. Minns mannagrynsgröten som växte i munnen, jag ville skicka gröten till dem.
När mina barn var små på 1990-talet handlade nyheterna om kriget på Balkan, båtflyktingar på väg från Vietnam, kriget mellan Etiopien och Eritrea och folkmordet i Rwanda.
Nu slår jag på TV:n och ser bilder från Ukraina, Mali och Sydsudan.
Och Gaza.
Jag kastas tillbaka till alla mina åldrar då nyheterna handlar om Gaza. Jag tänker att det inte verkar spela någon roll att tiden går och att världens samlade erfarenheter borde leda till en utbredd vilja om fred. Och jag tänker på alla människor som aldrig får möjligheten att lära sina barn att cykla eller återvända till sin barndoms badsjö.
Annika Skarf
