Jag läser Nyhetsbyrån Järva nästan varje dag. Och varje gång jag läser om människor som jag; om svarta, muslimer och kvinnor, kommer kommentarer på Facebook om att vi inte riktigt hör hemma här.
Det räcker ofta med en bild. En kvinna med slöja. Då exploderar kommentarerna. Många människor, särskilt äldre svenska män, blir arga. Hatiska. Jag läser och känner hur det knyter sig i magen. Ibland tänker jag att så här kan väl inte Sverige vara? När jag läser kommentarerna blir jag rädd. Och ledsen. För det känns som att det blir hårdare för varje år. Rasism finns på alla plan och överallt. De som försvarar oss är mest kvinnor, svenska kvinnor. Jag undrar varför är det så?
För fyra år sedan slutade jag handla i vissa affärer
För fyra år sedan slutade jag handla i vissa affärer. Inte för att jag ville, utan för att jag såg hur butikens vakter följde efter svarta kvinnor. Bara oss. Inte andra. Jag frågade mig själv – vem har bestämt att vi är misstänkta? Vem har bestämt att vi inte passar in?
Jag sparar ibland kommentarer efter artiklar om kvinnor med slöja. Jag sparar dem för framtiden. Kanske skriver jag en bok en dag. En bok om hur det är att leva som svart kvinna med slöja i Sverige. Om vardagen. Om blickarna. Om rädslan. Om tröttheten. Jag gör det för att lämna en historia till mina barn och det blir också ett sätt att bearbeta känslorna för mig själv.
Nyligen läste jag boken ”Ett nytt land utanför mitt fönster” av Theodor Kallifatides. Boken börjar med orden: ”Stick din turkjävel.” Han skriver att han undrade “hur kan de veta att jag inte är svensk?”. Jag fastnade för den frågan. Jag gillade också hur han beskrev sin resa, hur han blev framgångsrik i Sverige och hur tacksam han är för det landet gav honom.
Här hör jag hemma
Jag känner likadant. Sverige har en plats av guld i mitt hjärta. Här har jag byggt mitt liv och pluggat på universitetet. Här har jag arbetat. Här har jag mina vänner. Här hör jag hemma.
Till er som redan nu tänker skriva i kommentarerna att jag lever på socialbidrag: Nej, jag har aldrig levt på bidrag, så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har alltid jobbat. Och jag är långt ifrån ensam om det. Ni borde läsa den statistik som finns, den visar att den största gruppen som får ekonomiskt bistånd är ensamstående män utan barn, inte kvinnor.
Jag undrar ibland om människor ens försökt förstå oss? När man hatar, hotar och tvingar, då händer det motsatta. Tror ni verkligen att vi ska ta av oss slöjan för att ni hatar oss? Nej, då kommer fler kvinnor att bära slöja, för att visa styrka och stolthet.
Det är inte bara jag som känner att rasismen ökar. I slutet av november 2025 publicerade DO sin årliga rapport. Den visar att diskriminering i Sverige förekommer i alla delar av samhället och att anmälningarna till Diskrimineringsombudsmannen fortsätter att öka.
Det här handlar inte om slöjan. Det handlar om rätten att vara människa. Att få leva utan att hela tiden behöva försvara sin existens.
Fatuma Mohamed
