Stig Dagerman fortfarande lika aktuell

Artikel/Kultur

Stig Dagerman hann, under sitt alltför korta liv, med ett otal böcker, teaterpjäser, tidningsartiklar och dagsverser. Snart 70 år efter sin död känns många av dessa lika aktuella. Under jul- och nyårshelgen kommer vi att minnas Stig Dagerman och några av hans texter.

Den folkkäre författaren dog tidigt. Torsdagsnatten den 4 november 1954 körde författaren Stig Dagerman, 32 år, in bilen i sitt garage i Enebyberg, stängde dörrar och startade bilen. På eftermiddagens samma dag hittades han död av koloxidförgiftning.



Stig Dagerman växte upp med sina farföräldrar i Älvkarleby

Stig Dagerman växte upp med sina farföräldrar i Älvkarleby i norra Uppland. Hans far var bergsprängare i Norrland och hade inte möjlighet att försörja honom. Mamman hade fött Stig på gården och där ägnat några månader åt sitt barn innan hon lämnade Älvkarleby för att fortsätta att arbeta som telefonist i Härnösand. Stigs föräldrar levde aldrig tillsammans.


Dock fick han en lycklig barndom som han skildrat i en bok:
 ”Farmor och farfar, på sitt sätt, är de finaste människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till en stör. De tyckte inte om människor som var bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör.”

År 1940 knivhöggs den älskade farfadern av en psykiskt sjuk man, farmor dog strax därefter av en stroke, förkrossad av sorg.

Som 18-åring fick Dagerman jobb som praktikant på Syndikalisternas tidningen Arbetaren, där han medarbetade ända fram till sin död. Han engagerade sig tidigt i Syndikalistiska ungdomsförbundet där Dagerman förde protokoll – som kunde se ut så här: ”Protokoll fört vid Södermalms SDUK:s arbetsmöte 12/3 1942: Nisse Lätt höll ett tal, behandlande allt mellan himmel och jord, användande ordet ”bussigt” 23 gånger, samt slutade pgr av den sena timmen med en uppmaning att göra mötena trevligare och få ungdomen över på vår sida.”


Då var det inte Aleppo och Tigray som låg i ruiner utan Leningrad, Warszawa, Coventry och Dresden

Vid sidan av tidningsarbetet blev det författande och 22 år gammal slog han igenom med debutromanen ”Ormen”

1947 publicerades reportagesamlingen från efterkrigstidens Tyskland i bokform, ”Tysk höst”. Dagerman hade rest runt i det sönderbombade landet. Då var det inte Aleppo och Tigray som låg i ruiner utan Leningrad, Warszawa, Coventry och Dresden. Europa var efter kriget en svältande kontinent med flyktingar överallt. Dagerman skildrar livet en godsvagn:

”I ett hörn en säck potatis, den enda provianten under denna resa utan mål. Ett annat hörn, mjukt insvept i en lugnande blå rök som slår ut från den trasiga kaminen, bärgad ur Essens ruiner. Här bor två familjer om sex personer. De har varit åtta från början men två hoppade av på vägen och kom aldrig tillbaka.
Naturligtvis kan doktor W. lyfta upp flickan och säga hur det står till och konstatera att ögonblicklig sjukhusvård är oundgänglig, men då måste han också tala om att det i alla fall inte finns några platser på sjukhusen.
 När mormodern ber den unge läkaren göra något måsta han därför först bita ihop tänderna, svälja och säga att han inte kommit för att hjälpa dem utan för att visa en svensk journalist hur ”fint man reser med tyska tåg nu för tiden”.

Han var ett stjärnskott, som berättade om utsatthet, ensamhet, men också om gemenskap

Under några få år skrev Dagerman intensivt. Han var ett stjärnskott, som berättade om utsatthet, ensamhet, men också om gemenskap. 
Han var socialist, en kontroversiell och folkkär författare vars kanske mest kända verk blev novellen ”Att döda ett barn” som finns att lyssna på HÄR.

Stig fortsatte hela arbetslivet med sina dagsverser i Arbetaren. Den sista ”dagsedeln” publicerades samma dag som hans död. Det var en kommentar till en dåtida socialchef som tyckte det var ynkligt att folk som har understöd också ska tillåtas ha hund:


Varning för hunden!



Lagen har sina blottor
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor 

med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

(Finns tonsatt av Fred Åkerström HÄR
.)

Veckorna före sin död arbetade Dagerman med en roman som skulle handla om landsflykt

Veckorna före sin död arbetade Dagerman med en roman som skulle handla om landsflykt. Men han led av skrivkramp, vårdades ibland på sjukhus för sina depressioner och orkade bara skriva färdigt inledningen.
 Dagen innan han tog sitt liv kom Stig Dagerman upp på Arbetarens redaktion för att lämna det som skulle bli hans sista dagsedel. 


Tidningens redaktör mindes i en avskedsartikel:
 ”Jag ville tacka honom för att han hade råd att fortsätta sitt medarbetarskap på den fattigaste av tidningar. Han tittade upp…sen kom svaret:
 – Det är ju bara här jag kan skriva.
 Nu har pennan fallit ur hans hand. Vår finaste medarbetare har lämnat kamratkretsen.”

Stig Dagerman är begravd i sin barndoms Älvkarleby. På gravstenen står hans egna ord att läsa:

Att dö är att resa en smula 

från grenen till fasta marken

Jörgen Widsell 
Print Friendly, PDF & Email