På kvällen den 21 juli tog jag blåbuss 179 från Sollentuna mot Kista. När bussen stannade i Kista centrum klev tre unga vuxna ombord, en kvinna och två män. De var tydligt påverkade, men inte i det tillstånd man förknippar med tungt missbruk. Just därför var det så upprörande. De befann sig i gränslandet, i riskzonen, den punkt där samhällets stöd hade kunnat göra skillnad. Men det fanns inget stöd i sikte.
Vi som bor och rör oss i nordvästra Stockholm ser det tydligt, missbruket kryper ner i åldrarna, och det sker ofta mitt i offentligheten. Det är inte ovanligt att unga vuxna introduceras till narkotika och alkohol av äldre missbrukare som själva fastnat. Det är nästan som om en tyst rekrytering pågår, en destruktiv kedja där nästa generation långsamt dras in. Det mest skrämmande är att det sker öppet, ofta på kollektivtrafik, i gallerior och på torg, utan att någon griper in.
Hur många unga ska vi förlora innan man agerar?
I stadsdelar som Rinkeby, Tensta, Husby, Kista, Hjulsta finns uppsökande verksamheter med just detta uppdrag: att hitta unga i riskzonen och erbjuda stöd, vägledning och kontakt med rätt instanser. Deras uppgift är avgörande i teorin. I praktiken lämnar det mycket att önska. Verksamheten är otillräcklig, reaktiv snarare än proaktiv, och många unga passerar obemärkt förbi. Det är inte ovanligt att man ser påverkade ungdomar i dessa områden utan att någon fältarbetare syns till. Det är ett misslyckande som måste tas på största allvar.
Hur många unga ska vi förlora innan man agerar? Måste någon falla ihop på en buss, i en park eller på ett köpcentrum för att samhället ska vakna? Att unga påverkade vuxna rör sig fritt, utan stöd eller uppföljning, är inte bara farligt för dem själva, det är också ett tydligt tecken på ett samhällssystem som inte fungerar.
Det behövs synlig närvaro, och snabba insatser, innan det är för sent
Stockholms stad, socialtjänsten och de uppsökande teamen måste ta sitt ansvar på allvar. Det räcker inte med vackra strategidokument eller projektbeskrivningar. Det behövs synlig närvaro, snabba insatser, och framför allt en tydlig vilja att stoppa rekryteringen till missbruk innan det är för sent.
Vi pratar ofta om att förebygga kriminalitet. Men hur ofta pratar vi om att förebygga missbruk, som är en av de största drivkrafterna bakom kriminalitet?
Det är dags att lägga om kursen. Unga i våra förorter förtjänar bättre än att lämnas åt sitt öde på en buss eller ett torg. Missbruket rekryterar men var är samhället?
Kahin Ahmed
