NÄR FOLK BÖRJA droppa av senare på natten föreslog Maya att dra ut och visa stan för några vänner som kommit till festen ända från Norrköping. Det var fett kallt och mörkt men de skulle åka Voi tillsammans och jag hade aldrig åkt elsparkcykel utanför Tensta.
Alla sprang runt för att hitta en Voi och para ihop sig med varandra. Jag stod vid nåt gathörn och hade varken Bolt eller nåt annat jag kunde låsa upp.
”Du kan åka med mig!” sa Maya som måste sett min förvirring.
Vi studera kartan och försökte hitta närmaste Voi. När vi kolla upp mot gatan igen upptäckte vi att alla hade försvunnit. Vi var de segaste, de två sista som var kvar. Vi hitta en ledig Voi under en bro vid Donken och promenera till den.
”Asså att du kom på festen…”, sa Maya.
”Vad är det med det?” Jag svettades, var det skumt att jag var här? Ses irl för en vecka sen och nu tro att jag är en i gänget. Om hon i den stunden hade sagt ”fuck you” var jag redo.
Det var ett fett litet utrymme för två personer
”Gulligt av dig.” Hon hade den snällaste rösten.
Jag spela som ingenting. ”Va! Det är klart!”
Maya log och ställde sig på Voien. ”Ska du hoppa på eller?”
Det var ett fett litet utrymme för två personer. Jag hoppa upp, men var fan håller man fast sig? Runt magen? Ey handsvetten! Till slut la jag händerna på hennes axlar. Försökte hålla bara i hennes jacka, men fuck vad de behöver fixa bättre däck, så fort hon starta krama jag hennes axlar så hon tappa känseln.
Voien skaka när den körde över småstenar som var kvar på gatan efter att man sandat. Vi åkte efter de andra som redan var vid vattnet vid Stadshuset med kronorna på toppen. Det räckte inte med en krona i guld för gubbarna som hade gjort loggan, de skulle ha tre för säkerhets skull. Vattnet var som en stor pöl i mitten av staden som glittra av alla husen och bilvägarna runt. Från ingenstans kom det en kulle med träd.
När det blev guppigt blev armarna trötta, jag kunde inte hålla kvar dem på Mayas axlar utan att det skulle trycka ner henne. Händerna gled neråt mot hennes höfter. När hon sakta in trycktes jag mot henne av farten, oh shit! Det blev en kemisk reaktion mellan oss, som en box i magen. De första fem sekunderna koppla ingen av oss vad som hänt. Sen när vi koppla blev det abow, vad var det som just hände? Maya titta bak som för att fråga ”är det du?” och sen själv besvara frågan ”det är du”. Jag kände mig som ett creep, stod jag för nära? Skulle jag slänga mig ut från Voien? Jag var helt stel i armbågarna, ville spy på hennes nacke, visste inte vad jag skulle göra och behövde lätta på stämningen.
”Ey du måste trimma den här Voien den känns för trög. Varför åker du så segt?” sa jag.
Var skulle jag hålla händerna nu?
Hon titta bak och log snabbt. Jag babbla och drog massor av skämt och märkte att hon inte visste vad hon skulle svara. Hon fatta inte vad för stress jag var inne i och mumla bara ”aa, kanske”. Hur fan skulle jag ta hänsyn till det här nu? Det hade blivit fett intimt fett snabbt. Var skulle jag hålla händerna nu?
Efter en halvtimme var allas händer helt bortdomnade och vi parkera utanför tunnelbanan. Alla skulle till olika orter förutom hennes vänner från Norrköping som skulle sova på hotell. Medan folk lämna ifrån sig elsparkcyklarna skulle jag bara snabbt gå in på telefonen. Galab hade skickat en länk med ett meddelande:
Jag har hittat ett skrattställe till dig. Kolla de här clownerna!
Vadå clowner? Jag blev helt arg och gick in på länken. Va, va? Jag läste texten på affischen flera gånger om för att tro på det. ”En kväll med stand up och skratt i Tensta och alla är välkomna.” Det sjukaste jag hört. Stand up – i Tensta? Wow! Bakgrunden på affischen var ett foto av tunnelbaneperrongen i Tensta. Längst fram på affischen var det bilder på komikerna för kvällen.
Jag var rädd för att gå till stand upen, tänk om jag fick se att ribban låg högt
Abow det var redan imorgon! Hur kunde jag ha missat det här? Jag sov ju. Galab min fucking bror. Snubben försökte lösa sin farsas skulder till Kronofogden, men hade ändå tid att tänka på mig. Galab hade skickat länken som ett skämt men för mig var kul på allvar. Det pirra i magen, det var som att en ny dimension hade öppnats. Komikerna körde på riktigt, de var inte bara roliga sidekicks till akademiker, de var själva showen!
Jag var rädd för att gå till stand upen, tänk om jag fick se att ribban låg högt, det skulle vara fett skämmigt om jag insåg att jag bara var rolig i jämförelse med Galab eller Warre. Vem var inte det. Folk hade sagt till mig att jag var rolig och peppat mig, men om de här var roligare skulle jag bli traumad och tänka att ingen varit äkta mot mig. Att alla bara drivit med mig, jag skulle inte kunna se nån i ögonen. Men svenska komiker, hur kul? Dave Chappelle käka säkert dem till frukost.
Maya ställde sig bredvid mig, medan vännerna stod en bit ifrån och chitchatta. Ljuset från gatlyktorna föll ner och lyste upp hennes ansikte i mörkret. Hon såg förväntansfull ut med rosiga kinder av kylan och blåsten. Jag måste ha sett fett förvirrad ut i hennes ögon, tankarna var fortfarande på eventet. Stand up? I Tensta? Det måste vara ödet som lalla med mig.
”Asså vi måste ses igen snart!” sa Maya.
”Ey walla vi måste!” svara jag. Vi var for lifers!
Jag tveka en sekund och visa affischen för henne. ”Vad säger du då, ska vi gå på det här?”
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är baserad på Sharmarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
