EN VECKA SENARE irra jag runt med hoodie och varm väst inne i stan som ett gatubarn. Mayas vänner hade hört av sig och bjudit in mig till en överraskningsfest för Maya, för att hon kommit halvvägs genom sin utbildning.
Det var första gången jag träffa vännerna in real life, tidigare hade vi bara pratat på chatten. Sen eventet med Milan hade Maya och jag pratat varje dag och träffats en gång för att plugga tillsammans. Jag tror inte att jag läste en enda mening den gången. Men vad hade Maya sagt om mig till vännerna? De skulle bli så besvikna, jag visste inget om dress coden eller vad som förväntades. Vem var jag i det här sammanhanget, borde jag bara vända och ta tunnelbanan hem igen?
Det var också så skumt att komma hit som en ensamvarg. Jag rörde mig sällan utan minst tre grabbar i baksätet. Och nu kände jag ingen.
Folk satte upp ballonger och jag stod i mitten som en neandertalare med klubba
Lokalen var en sån liten mysig i stan och jag var nästan först dit. Varje gång dörren öppnades smög sig en kall vindpust in. Maya var ännu inte här. Nu sprang folk runt och försökte sätta upp dekorationer och kriga med dukningen så att allt skulle vara klart innan hon droppa in. De drog i stolar som att det var deras egen examen. Ingen kände att de behövde säga fucking broder för att claima sin plats. Det var så många människor samlade för en människa. Varför var alla så snälla? Hade de skulder till Maya?
Folk satte upp ballonger och fixa med catering, jag stod i mitten som en neandertalare med klubba. Försökte hjälpa några grabbar med borden men armarna var för svaga. Ställde mig istället för att bre Nutellamackor men fick choklad på händerna. Jag gick runt och störde folk tills de sa ”våga röra!”.
Samtidigt var det läskigt att inte vara med grabbarna, vad skulle jag missa?
Jag fick ett samtal från Galab. Ey shit, han hade tagit mig på bar gärning. Jag hade kommit till festen utan att bjuda med honom. Vi hade gjort allt tillsammans sen dag ett, skulle jag nu säga att han inte passa in här? Det var fett fult bara. Jag kände mig otrogen.
Men ett samtal från Galab kunde betyda att han ville ut och tugga och planera bax, men jag kunde inte just nu, jag var på en fest med akademiker. Samtidigt var det läskigt att inte vara med grabbarna, vad skulle jag missa? Vilken status skulle jag förlora? Skulle jag bli stämplad i Milan-facket och aldrig få komma tillbaka? Jag svara.
”Vad händer mannen?” fråga Galab och lät irriterad.
”Inte mycket, själv då?” sa jag och skämdes.
”Man knacka på hemma hos oss idag!”
Jag stelna. ”Vem knacka på?”
”Kronofogden mannen, de fittorna!”
Jag fick ont i magen. Var jag på fest medan Kronofogden knacka på hos min vän?
‘Inte jag idiot, farsan! Han köpte en fucking TV mannen!’
”Har du skulder hos Kronofogden?” fråga jag.
”Inte jag idiot, farsan! Han köpte en fucking TV mannen! Kommer du ihåg TV:n?”
Ey shit, hur skulle jag glömma? Jag hade hjälpt Galabs farsa att köra hem den. Hans farsa hade det stoltaste smilet på ansiktet när han kom hem med det stora paketet. Ingen kom på att fråga hur han hade råd med en 65-tummare. Familjen var bara glad att ha en fungerande TV hemma. Galab hade bänkat sig framför den gigantiska skärmen och inte kommit ut på flera dagar.
Jag stod mitt i en lokal med ballonger och festklädda människor och försökte förstå hur Galabs farsa kunde ha skulder hos Kronofogden, för en fucking TV? Tydligen hade han köpt den på avbetalning och inte kunnat betala den sen. Kronofogden kopplades in, och när inte de heller fick pengarna kom de och knacka på dörren. Stackars Galab, vilken jävla soppa! Jag visste att han skulle göra allt för att hjälpa farsan. Men hade Galab ens pengar?
”Vad ska du göra då?” fråga jag.
Tystnad från Galab. ”Skit i det mannen jag löser! Kom ut och chilla då!”
Typiskt Galab, han kunde ha hur mycket problem som helst, men ändå hålla humöret uppe. Jag ville så gärna chilla med honom. Vad som helst för att hjälpa min vän.
Hon såg ut som en liten flicka, skitsöt, men klädd like a woman
Jag märkte av rörelse i lokalen. Alla titta ut genom fönstret när Maya klev ur bilen med ögonbindel. Maya kom ner för backen med kavajtröja och svarta kostymbyxor. Hon såg ut som en liten flicka, skitsöt, men klädd like a woman. Flätorna hängde över axlarna och i profil kunde man se hur läpparna puta.
Jag fick en klump i magen, kunde inte lämna nu. Galab kände bara till Maya som en guzz i appen, även fast han visste att vi setts och så. Warre kände inte till henne alls. Det var helt onödigt att introducera henne för Galab. Speciellt inte nu med hans stress för farsan.
”Jag kan inte bror, morsan behöver mig hemma”, sa jag till Galab och avsluta samtalet. Det var en halv lögn bara för morsan behövde mig, men inte just nu. Jag kände mig som en äcklig vän.
Maya kom in genom dörren och höll ut händerna för att inte krocka in i nåt. Alla vi kom fram och ställde oss runt henne innan hon tog av sig ögonbindeln och titta på alla människor med stora ögon. Hon hade kanske anat att det var en liten present från vännerna, men inte att alla skulle vara där. Hennes ansikte blev mer och mer gråtigt ju fler människor hon registrera. När hon fick ögonkontakt med mig blev hon förbluffad.
Hur skulle jag lyckas hålla isär mina två olika världar?
”Åh du också!” sa hon och peka på mig.
Jag fatta inget utan log bara. ”Jag också!”
Maya fortsatte att krama och hälsa på folk.
Hur många av hennes vänner hade skulder till Kronofogden? Troligen inga. Det närmaste skulder de kom var CSN. Hur skulle jag lyckas hålla isär mina två olika världar?
Maya ställde sig vid mig och stoppa en grön oliv i munnen. Hon slicka rent fingret och la handen mjukt på min överarm, oj.
”Asså jag vill bara ni alla ska veta att det här är en komiker”, sa hon till den lilla gruppen som hade samlats runt oss. ”Han är sååå rolig, asså folk sover på han!”
Jag rodna ihjäl. ”Det räcker!”
Jag var en i majoriteten, ett vanligt gatubarn
Maya titta så gulligt på mig att jag ville äta upp hennes kinder. Men då hade jag inte fått plats med tårta. Hon fick mig att känna mig speciell. Men jag var inte speciell eller nåt, jag var bara en snubbe som valde att prata när ingen annan gjorde det. Jag var en i majoriteten, ett vanligt gatubarn.
Det var dags för alla att samlas vid bordet där tårtan hade plockats fram. Jag stod längst bak som en luffare. Jag som hade trott att festen skulle bli en tjejig grej såg nu den magnifika tårtan, glasen med alkoholfritt bubbel och vännernas förväntansfulla ansikten. Det här var inte alls en jävla liten fånig grej. Alla hypa varandra, sjöng somaliska sånger och njöt av att ha lämnat orten. Jag blev nästan tårögd, ingen visste ens om att jag blev tårögd. Abow jag var inte gatubarn längre! Jag var en av de lyckade som skulle få mammorna ute i orten att skutta av lättnad.
Hur många tillfällen i våra liv hade jag och grabbarna missat att fira? Om vi hade hängt med Maya och hennes vänner hade vi kunnat uppnå hundra fester. Bara skottskadafesten hade skett tre gånger om. Att jag hade klarat tre veckor på universitetet hade vi gjort en fest för, om jag hoppa av skulle vi göra en fest för det också. Vi hade arrangerat så många mysiga picknicks och fester och dekorerat för varje avhopp, inhopp och för varje dag vi höll oss vid liv.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är baserad på Sharmarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
