NÄR MILAN MÖTTE upp mig vid entrén till Tensta Träff några veckor senare fick jag ont i hjärtat. Han var stiligare och längre än vanligt. Shit den här bankmannen, hur skulle jag kommunicera med honom? Han hade fadat sig men jag hade inte det.
På affischerna inför eventet var det en fett sexig bild på honom med lineat skägg. Bredvid var en inklistrad bild på mig med BKB-mössa och det såg ut som ett AA-möte. Sharre, sluta dricka.
Vi gick upp en våning till den stora salen som ännu var tom på folk. Eventet börja inte förrän om nån timme. Väggarna var mörka orangea tegelstenar och gav en mysig stämning. Det var skithögt till taket och längs ena sidan var det stora fönster ut mot skolgården och simhallen.
Abow, där längst fram var den! En fett läskig sak som gav mig svettningar. Det var symbolen för så mycket. Så mycket ångest, så många drömmar. Scenen! Där det kunde stå en kung eller en dräng och alla skulle applådera eller kasta tomma läskburkar beroende på publikens dom. Kände Dave Chappelle såhär nån gång innan han skulle upp och dra skämt?
Scenen bestod av ett gigantiskt svart golv med stora svarta draperier bakom. Alla jag beundra stod på en scen med mikrofon i handen. Det här var sjukt. Skulle jag stå där? Sharre?
Folk börja droppa in och jag fick ännu skakigare ben
Jag ville testa med bara Milan som publik. Jag kravla upp för trapporna till scenen som var skithögt upp. Minst en halv meter. Härifrån bredde den enorma salen ut sig med rader på rader av svarta stolar. Benen blev spaghetti. Jag hade varit publik på flera event och hört folk prata efteråt om dem som stått på scen. Nu skulle jag få allt det på mig. ”Kolla på den där, dräng!” ”Han ser ut som en kackerlacka!” Om nån skulle komma nära och fota skulle jag säkert ha snor som rann. Jag gick ner från scenen och tänkte att jag aldrig skulle kunna stå vanligt igen. Milan föreslog att vi skulle sätta stolar på scenen vilket var en lättnad, fallhöjden till golvet blev kortare så det pajade benet med skottskadan skulle klara sig även om jag svimma.
Folk börja droppa in och jag fick ännu skakigare ben. Människorna såg ut som myror i mitten av den stora salen. Folk från olika grupperingar samlades, det var en spänd stämning.
Där kom en bekant tjej med svart hår och långa flätor. Abow var det Maya? Ey shit, vad gjorde hon här? Jag hade droppat eventet för henne men trodde inte hon skulle komma. Hon plugga ju redan! Jag hade bara sett Maya på skärmen tidigare. Vi hade pratat så många sena nätter, det var late night-snacket. Samtalen hade fortsatt på tunnelbaneperronger och på vägen till skolan. Nu var det som att se en tecknad figur kliva ut från TV-rutan och säga hej. Wonder Woman var verklig ju!
Maya titta på mig chockat. ”Asså är du såhär lång?”
Skulle jag krama henne eller skaka hand?
Var jag lång? Grabbarna i appen hade mobbat mig för att jag var kort, så hon hade säkert förväntat sig att jag skulle vara lika stor som en Bravodricka.
Skulle jag krama henne eller skaka hand? Vilket mode var hon på? Jag gav henne en fistbump och ångra mig direkt. What the fuck! Varför gjorde jag sådär? Hon höjde ögonbrynet men var ändå snäll nog att svara gesten. Jag skämdes ihjäl. Maya log och signalera att hon skulle sätta sig.
Rummet var fullt av folk nu, stressen! Fanns det nån flyktväg? Jag kanske kunde gömma mig under en av stolarna? Jag hade försökt hämta hit alla grabbarna från grillen. Men Galab och Warre hade redan fått nog av mitt pluggsnack och var ute på rush. Eftersom jag inte var med dem missa jag chansen att tjäna pengar. Men det gjorde inget för jag skulle bli förmögen som lärare snart. Det var inte så lång tid kvar. Bara 3 år vilket var 156 veckor och 1095 dagar.
Mitt mål var att få alla att känna att det här var vårt space, vi skulle prata på vårt sätt
Jag tog modet och gick upp på scen. Satte mig bredvid Milan och blicka ut över alla människor. Ey shit, de stirra hitåt ju. Jag flämta, ryggen var böjd som en ostbåge.
Mitt mål var att locka folk och få alla att känna att det här var vårt space, vi skulle prata på vårt sätt. Jag behövde göra det roligt för att publiken skulle palla stanna mer än en minut. Med garv skulle jag kunna ge en människa tålamod att lyssna på mig. Jag hade sett det svart på vitt genom att kolla på komikerna. Om Dave Chappelle eller Kevin Hart hade kommit och gjort en föreläsning om den tråkigaste saken, jag hade gått dit. De hade fått mig att garva, relatera och sitta bänkad. Men om de hade hämtat nån utbildad person inom området hade jag somnat där på fläcken. Jag behövde få människor att relatera till studier på ett roligt sätt, det var min mission.
Vi var igång nu. ”Bror hur många terminer är du inne på?” fråga jag Milan.
”Fyra”, svara Milan.
”Fyra terminer? Varför sa du inget! Ljug inte bror, får du massa guzzar?”
Milan log. ”Jag har valt en utbildning som gynnar mig både i det professionella och i det vanliga livet. Jag vill stå framför människor och göra Ted Talks. I kursen retorik får jag lära mig allt från hur man fångar folks uppmärksamhet till hur man skapar ögonkontakt och håller axlarna. Ja, det ger mig högskolepoäng men det är också sånt jag kan använda i vardagen.”
Publiken garva, det var som en kall mjukglass en solig dag på väg hem från Donken
”Samma här, lärarutbildningen 40 lax, vet du vad det kommer att ge mig i vardagen?” fråga jag. ”En Rolls Royce.”
Publiken garva, det var som en kall mjukglass en solig dag på väg hem från Donken.
Milan fortsatte. ”Om jag ska vara helt ärlig är resterande kurser bara för att plocka poängen. Men poäng ger examen och examen ger jobb.”
”Du kan prata med guzzar och inte vara arbetslös! Yes, tack!”
Milan berätta att han tog extrakurser och starta företag vid sidan av. Han svara på alla frågor med sån passion att det gav mig en klump i magen. Jag kunde fejka att gå i skolan, jag kunde kladda på anteckningsblocket, men jag skulle aldrig kunna prata som Milan. Den glöden kunde man inte fejka. Jag försökte på olika sätt hitta mig själv i Milan men det fanns inte nåt. Jag hade varken gymmet eller skäggoljan, det enda vi hade gemensamt var bakgrunden.
Jag sträckte på ryggen och höjde blicken, morsan hade häpnat över min hållning
Jag kände mig som en Wish-akademiker och gjorde allt för att publiken inte skulle genomskåda mig. Jag rikta mig mot dem med skämt och fick leenden och garv tillbaka. Om jag skämta tillräckligt mycket skulle de tänka att jag i alla fall skulle bli en rolig lärare.
Jag blev mer och mer bekväm i att sitta här uppe och babbla. Publiken slappna av, sjönk ner i stolarna och sträckte ut benen bekvämt framför sig. Jag glömde nästan bort att oroa mig, istället var jag bara här och vibea. Jag sträckte på ryggen och höjde blicken, morsan hade häpnat över min hållning. Det går bra nu.
Men sen kom krisen. Alla frågor vi hade planerat för trettio minuter tog slut på tio, oddsen var emot oss och jag börja snegla på klockan, men när jag såg att till och med Milan såg svettig ut så skärpte jag mig. Jag brösta skiten och börja freestyla. Jag våga öppna upp mig och berätta att jag hade ångest för skolan och att jag ville sjunka genom golvet när vi hade gruppdiskussioner.
”Vad säger du till folk som säger fuck skolan?” fråga jag.
”Hur menar du bror?” fråga Milan.
”Om jag hoppar av, kommer morsan att banna mig”, sa jag och hörde fniss från publiken.
Publikens gapskratt igen. Jag ville spela in ljudet och lyssna på repeat
”Gör din grej bror, men jag hoppas att du känner till fördelarna och nackdelarna med plugget bara och fattar dina egna beslut”, sa Milan.
Jag vände mig mot publiken. ”Fördelen om ni börjar plugga, walla jag ska inspirera och fuska ihjäl med er! Ni får mitt nummer. Jag har facit till alla uppgifter, jalla då, första terminen vi har den on lock!”
Publikens gapskratt igen. Jag ville spela in ljudet och lyssna på repeat från morgon till kväll varje dag i resten av mitt liv.
När halvtimmen vi hade var över blev publiken upprörd. ”Vadå slut, vi vill fortsätta!” Jag och Milan gick ner för trapporna och han spände blicken i mig. Jag hoppades att han skulle säga vilken akademisk förebild jag varit för ungdomarna.
”Det där var sjukt! Bror du är värsta komikern!” sa Milan.
Jag stod framför en snubbe i kostym med fyra terminer högskolepoäng i sitt register. När Milan sa komiker kändes det inte som nåt lalligt som clown eller pajas som vännerna skämta om. Det lät som en sån seriös grej där man la tid och energi på yrkesvalet.
‘Om du inte blir lärare kan du alltid stå på scen bror.’
”Är det verkligen första gången du står på scen? Varför lägger du inte upp saker på YouTube bror? Eller TikTok? Du kan inte sova på din talang!” Milan skällde ut mig samtidigt som mina ben skaka, de var spaghetti igen. ”Om du inte blir lärare kan du alltid stå på scen bror.”
Vadå inte bli lärare? Jag hade ingen plan b, lärare var min plan a och plan b.
Maya var den första som kom fram till oss. Hon titta på mig som att hon hade fått syn på en kanelbulle.
”Asså vet du hur coool lärare du kommer bli? Du är såååå rooolig!” sa hon.
Det bubbla i kroppen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon var en sån stöttande och go person. I hennes ögon var jag en sån udda skottskadad fågel som tog sina första vingtag. Jag kände mig samtidigt helt märklig, som att jag blev nån annan när Maya var med. Tänkte andra tankar, försökte prata på ett annat sätt. Var det här verkligen friskt?
”Asså vi måste göra det här igen!” sa Maya.
Jag svettades. ”Ett till event?”
”Nej, träffas!”
Jag nicka, walla jag nicka. Kunde jag få mer av den här hypen? Jag tar den!
Maya behövde gå hem och plugga. Jag sträckte fram näven som för att göra en fistbump igen. Maya titta förvånat på min näve och sträckte fram sin egen för att vara artig.
”Jag skoja, jag skoja”, sa jag och gav henne en kram. Hon gick iväg med ett så gulligt leende att jag ville stoppa hennes mungipa i fickan.
Det var rörigt och mycket ljud i salen, alla hade ställt sig upp och prata med varandra. Folk gick mot mitt håll och hälsa och tacka som att jag hade haft en hel föreställning. ”Ey du är sjuk mannen!” ”Walla du är skitzad!” ”Har du ätit? Efter det här kom vi går och käkar.”
Jag hälsa på tjugo personer och det kändes som att gå runt i sitt eget vardagsrum. Så fort nån gav mig för mycket smicker sa jag att personen skulle hålla käften, annars skulle jag ropa ut hans namn från scen! Jag hade kommit hit som akademiker, men folk såg mig som komiker. Det var förvirrande men jag hade en så mysig känsla i kroppen. Det kändes som varm choklad som rann ner i halsen. Jag hade kanske varken längden eller stilen men jag hade fått publiken att stanna i mer än en minut. Jag kände mig för het.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och ett nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är baserad på Sharmarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
