EN DAG I januari tio år senare haltade jag in i en stor aula som såg ut som en biosalong. Rader med sittplatser sträckte sig nerifrån golvet hela vägen upp till taket. Vid ingången dela man ut goodiebags, det var tygkassar med pennor och anteckningsblock.
Jag bläddra i ett block som var tjockt och hade tunna blad med ränder. Omslaget var blått och stämplat med en blå logga, Lärarnas Riksförbund. Var allt det här verkligen gratis? Jag försäkra mig om att andra tog tygkassar innan jag själv våga ta. Jag hade kommit in på lärarutbildningen. Det här var universitetet, långt hemifrån. Det hade varit en sån overklig känsla att promenera hit från tunnelbanan. Jag titta upp mot alla stora byggnader som ett barn och blev medveten om varje steg jag tog.
I Tensta kunde jag ha den här komiska touchen och skämta bort allt, här kände ingen mig. Det satt folk till höger och vänster men allt jag såg var Apple. En snubbe hade en MacBook Air i guld, en annan i rymdgrått, en guzz hade båda två för säkerhets skull. Själv gick jag upp för trapporna med en jättetrött Chromedator och post-it-lappar. Jag slängde snabbt ner min dator i goodiebagen.
Jag snapa en bild av aulan och skicka den till Maya från appen
Jag var en sån förvirrad udda karaktär här. Alla satt längst ner men jag ville sätta mig högst upp som ett gatubarn. Flåsa mig upp för alla trapporna och njöt av att inte behöva gå med kryckor längre, även om benet strula fortfarande.
Jag snapa en bild av aulan och skicka den till Maya från appen. Jag visste inte hur det såg ut i deras aula, men här på Stockholms universitet var det såhär kattigt. Bara så hon skulle veta. Hon öppna bilden direkt och svara med en snap ner på hennes jeans och sneakers med texten ”Åååh lycka till, du måste säga hur det gick sen!”. Yes sir, jag skulle ge henne en liverapportering timme för timme!
Två personer längst ner på golvet börja prata och välkomna alla. De berätta om lärarnas viktiga position i samhället. De behövde unga personer som var redo för nya utmaningar. Vi var den nya generationen lärare. Den svenska skolan behövde mångkultur och människor från andra områden, lärare som oss.
Mena de somalier?
Jag kände mig redan som en lärare, jag var redo, jag skulle köpa sandalerna alla lärare hade
De prata om löneutveckling och jag satte fötterna på sätet framför och luta mig tillbaka. Kanske var jag inte en sån udda typ ändå? Jag kände mig redan som en lärare, jag var redo, jag skulle köpa sandalerna alla lärare hade och sen skulle jag vara klar. Jag var hypad och hade värsta gähdan för mig själv. Såg mig i ett ungdomligt personalrum med espressomaskin. Det var en av skolorna i Tensta, kanske Gullingeskolan eller Enbacksskolan. Jag skulle tävla med andra sköna lärare, inte bara om vilka betyg våra klasser fick utan också i beteende och karaktär. ”Jag hörde att Ahmed bråka med Rissnebarn i helgen, låt inte det här beteendet slide, det är din elev”, skulle jag säga till kollegan.
De behövde mig som lärare. Var fanns alla tentorna, hämta dem, jag skulle skriva dem nu! Även om jag hade börjat plugga för familjens skull, för att morsan inte skulle tappa hoppet om mig, kändes det nu som att jag ville det här på riktigt. En månadslön på 40 lax, hämta! Jullov, sportlov, sommarlov och höstlov, hämta! Inget kunde stoppa mig nu, det var femmans växel hela vägen till examen.
Om jag bara lyckades koppla vad fan de mena med opponering? Det lät livsfarligt.
Jag hade gjort en sån grov u-sväng från sjukhuspatient till universitetsstudent
Jag kom ut från tunnelbanan i Tensta med matlåda, tygpåse och ett leende på läpparna. Galab och Warre satt på bänken vid kanten av den stora blomkrukan och ropa på mig. Krukan var som en rondell i mitten av alla husen som var tighta och nära varandra. Du kom till olika gårdar beroende på vart du gick i rondellen. Det var en varm vinterdag där solen lyste och locka fram även de mest frusna tuggarna. Jag hade gjort en sån grov u-sväng från sjukhuspatient till universitetsstudent. Vissa räkna med att jag skulle göra en stor förändring, nåt som var life changing. Galab trodde inte på mig, han gav mig max en månad. Warre var bara tyst och kasta blickar mot gårdarna.
”Ey Blackie, har ni mycket prov?” fråga Galab och drog ner dragkedjan på sin Moose Knuckles.
”Prov?” svara jag förolämpat. ”Vi har tentamen!”
Det fanns en rolig jargong om att folk som plugga trodde sig vara bättre än andra. Nu var det jag som hade börjat plugga och folk undra om det här gatubarnet skulle plocka poäng på dem? Jag slängde mitt passerkort till universitetet på marken bara för att nån skulle kolla ner och jag kunde förklara vad det var. Bara så du vet, det är ett passerkort till Stockholms universitet.
Jag var rädd för varje ny vecka som kom för då behövde vi köpa en ny bok
Jag lalla sönder med grabbarna, på gud de tröttna på mig, men jag ville motivera på ett roligt sätt och var tusen procent ärlig om pluggets hårda skola. Jag berätta att det inte fanns nåt som hette skollunch, jag hade varit hungrig i två veckor. Jag berätta också att jag hade köpt en bok på tusen sidor och att det bara var två av de sidorna som vi behövde. Jag brann, jag ville slå min lärare. Jag var rädd för varje ny vecka som kom för då behövde vi köpa en ny bok. Det var fucking ångest. Jag stod med boken i handen och såg hur det lyste med neongröna bokstäver i kassan: 700 KRONOR. När jag hade pratat om allt dåligt med grabbarna behövde jag få med dem på det roliga spåret igen. Jag berätta om lärare som skrev böcker samtidigt som de undervisa. Eleverna köpte boken och lärarna gjorde värsta pengarna.
”Ey kolla vem som går där”, sa Galab plötsligt och nicka mot vägen vid simhallen. ”Milan alltså, haha, har han fixat en ny kostym eller?”
För mig var Milan en snubbe som gett mig svettningar sen jag var barn. Så fort han gled in kände jag mig som en luffare. Det enda vi hade gemensamt var skägg, han hade musklerna, längden och stilen. Vi hade känt varandra sen way back, men efter att jag börja plugga såg jag honom även på universitetet. Han plugga samhälle-nånting och trivdes som fisken i vatten. Milan var min vän, vi hade kemi och relation när vi prata, han gilla sånt jag gilla.
Men Warre gav Milan en död blick, den här snubben hade ingen status här på gatan. Warre skulle inte behöva slösa ett enda ord på honom.
Milan hade börjat spela in podd för ett år sen och fick direkt på sig ordet räl. ”Ey varför gör han så räliga grejer?” Man garva och plocka poäng på honom. Milan själv sket i vad folk tyckte om honom. Han var från Tensta men var inte bunden till orten, han hade vågat gå sin egen väg. Han var inte udda, han var bara fett före sin tid och gjorde sin grej oavsett snacket.
Klimatet acceptera inte att man gjorde kreativa saker
”Hur går det med podden bror”, flina Galab när Milan var framme vid oss. ”Jalla åk till Husby mannen, spela in podd din lilla bää!”
Om jag hade haft några planer på att göra podd begravdes tankarna där och då. Klimatet acceptera inte att man gjorde kreativa saker. Vi hade inga härifrån som gjorde sånt. Folk i sociala medier var bää, folk med podd var bää, alla som höll på med det jag drogs till var bää.
Jag kände mig testad. Men vem var jag att spela cool mot Milan, han gjorde i alla fall nåt av sina drömmar? Jag var på den love-auran att jag ville ge människor kärlek och lämna dem med ett leende på läpparna.
”Han ska göra en podd om dig mannen”, svara jag Galab. ”Vad gör du då, ska du sitta på Gott Gott medan vi tar examen?”
”Håll käften mannen, inte ens din farsa har examen”, svara Galab.
Jag vände mig till Milan. ”Vad gör du, är det bra eller?”
Milan såg road ut. ”Det är bra bror, själv då?”
Vi behöver nån som kan snacka och göra det roligt”, sa Milan från ingenstans
Grabbarna stirra och vänta på att jag skulle bli klar. Det hade alltid varit såna krockar mellan oss. Inte att de tyckte att jag var skämmig, men de kände att vi var betydligt högre upp i hierarkin än Milan och förstod inte hur jag kunde vara vän med honom. Han var för mycket utanför boxen.
”Bror jag har en fråga till dig, jag skulle behöva nån på scen bredvid mig som kan vara moderator till en grej. Vi behöver nån som kan snacka och göra det roligt”, sa Milan från ingenstans.
Jag visste inte vad moderator betydde, men det lät riskabelt. Var han artist? Ville han att jag skulle stå bredvid som hans hypeman? Få publiken att klappa i takt?
”Vi är ett gäng akademiker härifrån som ordnar ett event i Tensta Träff där vi ska berätta om studier på högre nivå. Det enda du behöver göra bror är att att ställa frågorna, jag svarar”, sa Milan.
Här hade jag gått och försökt få gatubarnen att plugga. Och sen dök Milan upp med en så kattig idé. Yes sir, I can do that! Det lät för kul walla. Det här var den perfekta chansen att bevisa mig som akademiker. Efter det skulle jag inte behöva flasha passerbrickan för nån, alla skulle veta att jag var en certified akademiker. Ordet akademiker fick mig att ställa mig upp, jag kände den lilla prestigen.
Ey jag behövde säga det här till Maya ju. Jag fick inte undanhålla så viktig information från henne. Hon visste redan vilket tåg jag tog på morgonen och vilka munchies som höll mig vaken på natten. Den här nyheten skulle toppa allt. Hon kanske ville komma dit också? Min uppgift var alltså att göra hela Milans snack roligt. Det var ju jag, vem annars! Men det var samtidigt fucking livsfarligt, balansen mellan akademiker och dräng var så tunn att jag knappt våga andas när jag nicka ett ja mot Milan.
Warre och Galab var inne i sina lurar och hade gett upp hoppet om mig. Jag fick kalla kårar den här soliga vinterdagen. Vad skulle de säga om jag ställde mig på scen?
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
